Regeringens feministiska utrikespolitik har två problem: teorin och praktiken. Nyligen publicerades en handbok i feministisk utrikespolitik som illustrerar både de teoretiska problemen, och hur dåligt det fungerar att omsätta dem i praktiken.
Dagens besvärliga politiska läge är inte bara resultatet av Decemberöverenskommelsen, problemen med integration och migration eller eliternas problem att förstå vad som händer i Sverige. De samhällsförändringar vi genomgår just nu är betydligt större än vi kanske insett. Det är dags att skriva ett nytt samhällskontrakt.
När Anders Lindberg spekulerade i om bilbränderna i Göteborg var iscensatta av politiska aktivister som ville flytta fokus till frågor som gynnar SD, anslöt han sig till en vänstertradition av konspirationsteorier. Johan Lundberg funderar över varför vänstern har en sådan fäbless för hypoteser om att det vi ser är något helt annat än det vi ser.
Klimatångest. Semesterångest. Jobbstartsångest. Det verkar inte finnas någon gräns för vad som framkallar ångest i den moderna människan, och det är ett problem i sig. Att porträttera vardagen – eller miljöproblemen – som ångestframkallande uppmuntrar inte till en sund attityd till verkligheten.
Ett av de grundläggande problemen med modernismen, och dess svenska version funktionalismen, är att den bygger på en föreställning om att ett samhälle kan skapas fixt och färdigt. Men det som är modernt blir snabbt förlegat, medan det som är traditionellt går att anpassa till tidens skiften.
Näthatarna behöver de seriösa makthavarna för att nå en publik. Att bjuda dem på det är bara dumt. Politiker och debattörer borde fokusera mer på sina seriösa motståndare, om inte för sin egen så för väljarnas och det demokratiska samtalets skull.
Genom att framhålla den sekulära skolan som neutral och lyfta ut enskilda exempel på konfessionella skolor med problem angriper Socialdemokraterna och Liberalerna konfessionella friskolor. Tvärtom bör varje skola bedömas utifrån sina egna meriter. Lika lite som man kan bedöma alla kommunala skolor utifrån ett enda exempel kan man dra alla konfessionella friskolor över en kam.
De intetsägande valaffischerna speglar den brist på konfliktytor som finns mellan partierna. Valrörelsen handlar snarare om vilken fråga som ska prioriteras allra högst eller få allra mest pengar, än om hur samhället ska fungera. Den som inte huvudsakligen är nöjd med hur Sverige fungerar i dag saknar realistiska valmöjligheter.
Jordan Petersons uppror mot identitetspolitiken har föranlett alla möjliga anklagelser mot honom, men i det långa loppet gjort honom känd som en man med ryggrad. Under Pridefestivalen hade flera av Sveriges partiledare chansen att göra ett liknande intryck, men avstod. Den som hade vågat ta avstånd från den oseriösa mobbningen av en politisk motståndare hade i det långa loppet framstått som den mest hedervärda.
Ovanan att kommunicera med hjälp av emojier, små digitala bilder, har spritt sig till riksdagspartierna. Det tyder varken på kompetens, eller på att de har särskilt höga tankar om väljarnas förmåga att ta till sig deras budskap.
Att dra sig tillbaka i skogen i ensamhet och leva utanför samhället har länge lockat människor. Än i dag finns det personer som försöker – SVT-dokumentären Gubben i stugan bidrar med ett fint exempel – men det är långt ifrån alltid de lyckas.
Framsteg i form av teknologisk utveckling är ofta en konsekvens av att människor har givits intellektuell frihet att ta vara på sin kreativitet, och ekonomisk frihet som skapat möjligheter att fördela resurser på ett sätt som främjar innovation. Men även om framsteg ofta är en konsekvens av frihet är frihet inte nödvändigtvis en produkt av teknologiska framsteg.
Den trygga tillvaro som vi har vaggats in i är en unik företeelse i människans historia. Värmeböljan och skogsbränderna är en påminnelse om att Sverige håller på att bli ett normalt land med normala förtjänster och normala problem – och att det är upp till politiken att prioritera dessa framför att lägga pengar på låtsasprojekt.
Att se mellan fingrarna med vänsterns hat, medan hatet mot västern karakteriseras som ett samhällsproblem, vittnar om en naiv syn på relationen mellan högern och vänstern – eller mellan ondska och godhet. Att fenomenet inte är nytt, framgår av beskrivningar på DN Kultur 1992 av Gösta Bohman som en liten vithårig, hartandad, blekblå man med morakniv.
I Sverige är progressivismen överideologi. Att något är nytt och modernt anses vara ett egenvärde, och ifrågasätter man något modernt och nytt är man tvärtom reaktionär och teknikfientlig. Men all utveckling är inte av godo, och inte allt nytt är per definition är bra.
Detta är inte den sista lyckliga sommaren – det är the Summer of Discontent, för att parafrasera Thatchers Storbritannien 1979. Första delen av sommaren har levererat pseudodebatter i form snarare än vettiga svar på några av samtidens stora utmaningar. Oavsett vem man sympatiserar med i politiken riskerar fokus på form och spel framför politikens innehåll leda till stora besvikelser i höst.
När jämställdhetsministern och hennes företrädare visualiserar framtidens stora jämställdhetsreform föreslår den ena mer jämställdhetsintegrering av myndigheter och den andra förbud mot visstidsanställningar. Kvinnokampen har gått från rättigheter och möjligheter till policydokument och förbud.
Att vara så övervakad som man är på flygplatser och flygplan förändrar människors beteende. Personer blir föremål för misstankar på grunder som i andra sammanhang skulle framstå som väldigt lösa. Men leder verkligen övervakningen till trygghet?
I Almedalen blir det tydligt att det inte bara är politiker som tycker att varje detalj i samhället kräver en politisk lösning. Det verkar gälla resten av samhället också. Alldeles för få är beredda att stå upp för värderingen att vissa delar av samhället behöver stå utanför staten.
En ny internationell undersökning visar att USA uppfattas som världens tionde mest farliga länder för kvinnor. Vad gäller sexuellt våld delar USA tredjeplatsen med Syrien. Orsaken till den skeva bilden av verkligheten verkar vara #Metoo-rörelsen.