Därför pratar ingen om Bohmanhatet
Att se mellan fingrarna med vänsterns hat, medan hatet mot västern karakteriseras som ett samhällsproblem, vittnar om en naiv syn på relationen mellan högern och vänstern – eller mellan ondska och godhet. Att fenomenet inte är nytt, framgår av beskrivningar på DN Kultur 1992 av Gösta Bohman som en liten vithårig, hartandad, blekblå man med morakniv.
”Som den hatare jag är önskar jag honom lycka till i kampen mot världens just nu mest odrägliga miljardär.” Så skrev Judith Kiros härom dagen i DN Kultur (17/7). Detta apropå en thailändsk räddningsarbetare som sagt sig kunna ”tänka sig att anmäla Musk för förtal”, efter ett gräl om Elon Musks engagemang för att rädda de thailändska pojkarna i grottan.
Att Musk gjort långt mer än hur många statliga kampanjer som helst för att få bilindustrin att övergå från fossila bränslen till el, hindrade inte Kiros från att beskriva honom som ”en äkta Bondskurk”. I själva verket är Elon Musk ett levande exempel på hur ofta kapitalismen fått bukt med samhällsproblem som vänstern menat att endast planekonomiska lösningar kan åtgärda. Delvis är det antagligen därför som det är så legitimt att hata honom. Detta på en kultursida där man annars visat en till besatthet gränsande upptagenhet med att komma till rätta med ”hatet” i sociala medier.
Exemplet blottlägger en naiv syn på politiska ideologier. Då vänsterns hat sägs gälla förtryckande strukturer, till exempel ekonomiska (eller människor som upprätthåller sådana strukturer), så anses vänsterns hat vittna om rättvisepatos eller om en desperat kamp mot förtryck. Uttrycks hat från vänsterns motståndare däremot, framstår hatet med automatik som obehagligt. Enligt denna logik är ju den senare sortens hat riktat mot människor som drivs av de ädlaste av intentioner – till exempel just att göra världen mer rättvis. Vänsterns hat har därmed uppfattats som uppfriskande, medan hatet mot vänstern förvandlats till ett samhällsproblem.
Då vänsterns hat sägs gälla förtryckande strukturer så anses det vittna om rättvisepatos eller om en desperat kamp mot förtryck.
Problemet med det resonemanget är förstås att människor till höger vanligtvis ogillar vänsterpolitik därför att de på goda grunder menar att kommunistiska eller socialistiska samhällslösningar inte genererar vare sig lycka, frihet eller välstånd. Sett utifrån det perspektivet blir det svårare att på politiska grunder skilja det goda hatet från det onda. Ytterst sett handlar nämligen vänster-högerskalan inte så mycket om godhet kontra ondska som om olika sätt att se på människan.
Kan man med statliga åtgärder styra människan i riktning mot total jämlikhet och jämställdhet? Eller kommer dylika projekt att göra mer skada än nytta? Dessa skillnader i människosyn har fångats genialt i 1800-talsförfattaren Joseph Conrads replik till socialisten H G Wells: ”Du bryr dig inte om mänskligheten, men tror att den kan förbättras. Jag älskar mänskligheten, men vet att det inte kommer att ske.”
Detta kan kanske tyckas vara självklarheter, men förtjänar att påpekas då den svenska medielogiken till stora delar styrs av föreställningen om att hatet från vänstern är angenämare än hatet mot vänstern. Genom att ett sådant synsätt sedan upprepats okritiskt i medier, riskerar det att uppfattas som självklart för många människor.
För några årtionden sedan hade vi Palmehatet, vars destruktiva konsekvenser med jämna mellanrum fortfarande diskuteras. Utan att förringa det, kan man samtidigt konstatera att det som brukar framhållas som exempel är ett antal obehagliga karikatyrteckningar som cirkulerade dels i den ytterst marginella högertidskriften Contra, dels i olika sammanhang knutna till Lyndon Laroches parti EAP, vilket vid de senaste fem riksdagsvalen aldrig fått fler än 200 röster.
Dock har jag aldrig hört någon tala om Bohmanhatet, vare sig som ett samhällsproblem eller ens som företeelse. Och detta trots att det frodades bland annat i dåtidens största morgontidning. På samma kultursida där Judith Kiros i dag koketterar med sitt Muskhat, skrev Britt Edwall på våren 1992 en krönika (7/4) där hon efterlyste mer handfasta grepp för att uttrycka ogillande av de borgerliga statsråd som tillsatts efter valet ett halvår tidigare. ”Hör ni inte hur landets stats-, försvars-, finans-, kultur- och skolministrar vräker ur sej mer och mer skit?”
På den nivån lade Edwall alltså ribban: ”blåfolket” producerar ”skit”. Statsministern Carl Bildt borde man därför ”vrida om näsan” på. Finansministern Ann Wibble borde journalistkollegerna ”skura (. . .) i truten med starkt pulver”. Det var beklagligt, menade Edwall, att se hur svenska journalister intog en mer eller mindre objektiv hållning, när det handlade om någonting så vedervärdigt som den politik som drivs av ”blåfolket”. Symtomatiskt nog, med tanke på hur meningsmotsättningarna ser ut i dag, var hennes enda konkreta exempel på en sådan politik ”blåfolkets” positiva inställning till EU.
En som reagerade mot Edwalls krönika var den forne moderatledaren Gösta Bohman. Han svarade spirituellt på SvD:s ledarsida (18/4) med en språklig elegans som vida översteg Britt Edwalls och som dagens partiledare inte kommer i närheten av.
På Bohmans inlägg svarade inte Edwall förrän i en krönika i DN en månad senare (19/5). Då var hon upprörd över att den forne moderatledaren som åhörare vid en debatt där hon deltog på Publicistklubben tagit upp Edwalls krönika. På Bohmans konfrontativa fråga (”Britt Edwall har skrivit en krönika som heter ’Skura dom i truten’ i högerspalten på DN:s kultur- och nöjessida. Varför måste du vara så vulgär Britt? Varför, Britt, måste du som sysslar med kultur vara så okultiverad, Britt?”) ska Edwall enligt egen utsago ha svarat: ”Jag är inte Britt med dig, Gösta. Och har du lärt dig det av Calle eller tvärtom?” Att publiken fnissande ställt sig på Edwalls sida, hindrade henne inte från att i Dagens Nyheter fortsätta att ge sig på den åldrade politikern, med än mindre anständiga verbala attacker.
Ett axplock får tala för sig själv:
”Då reste sig en liten hartandad vithårig man längst bak.”
”Han var så liten och blekblå och stod så långt borta i ett hörn på publicistklubben.”
”Folk började fnissa åt mannen med hartänderna. Hans hy var så blekblå. Hans stämma så tunn. Men ändå var det fortfarande själva Gösta Bohman. Men det fattades någonting. En morakniv?”
”Då reser sig Gösta Bohman ånyo. Hans lilla ansikte är månblekt nu. Han lyser upp den hörna där han står med sin fråga.”