Blanche Sande: Kvinnorörelsen har gått från friheter till förbud

I ett Almedalstält fyllt till bristningsgränsen gick förra veckan en panel sammansatt av TCO och Sveriges Kvinnolobby på jakt efter ”framtidens stora jämställdhetsreform”. Efter den lika arvsrätten, rätten att ta studenten, rösträtten, giftermålsbalken och avskaffandet av sambeskattningen, är tydligen frågan: ”Vad ska man hitta på nu?”

Får man tro jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) är svaret: att förbjuda visstidsanställningar.

Visstidsanställningar är tidsbegränsade anställningar, något som det ingår i Socialdemokraternas jämställdhetsprogram att bekämpa. En läsning av SCB:s skrift ”Lathund om jämställdheten” (sid 65) visar visserligen att könsfördelningen bland personer som har tidsbegränsade anställningar är väldigt jämn, 54–46 procent, men det är tydligen tänkt att förbättra kvinnors villkor mer än män att hindra dem från att arbeta tidsbegränsat.

Efter att ha påpekat vikten av att inte bara hindra kvinnor från att inneha visstidsanställningar, utan även frånta dem makten över sin egen föräldraledighet, lämnade Hallengren plats på scenen åt sin företrädare Maria Arnholm (dåvarande FP). Denna passade på att stolt nämna att det minsann var Folkpartiet som låg bakom den kvoterade föräldraförsäkringen från första början, och fortsatte sedan att hylla den jämställdhetsintegrering som egentligen redan pågår, men alltså även är framtidens stora jämställdhetsreform.

Vad den går ut på är att ett jämställdhetsperspektiv ska tvingas på samtliga delar av all politik. Allt fler myndigheter integreras, vilket bland annat innebär att de åläggs att presentera ”en plan med mål och aktiviteter för hur myndigheten avser arbeta för att verksamheten ska bidra till att nå de jämställdhetspolitiska målen”. Länen ska ha motsvarande länsstrategier och regeringen jämställdhetsbudgeterar.

Det som vid en första anblick framstår som ett frenetiskt skapande av policydokument kan dock få fler negativa effekter än bortslösad arbetstid och skattepengar. Bland annat har jag tidigare skrivit om problemen med MSB:s integrering av jämställdhetsperspektiv i verksamheten, som exempelvis involverat ett Vinnova-finansierat samarbete med Centrum för genusforskning vid Karlstad universitet. Samarbetet utmynnade i skriften ”Metoder mot motstånd”, som bland annat utpekar det som motstånd mot jämställdhetsarbete att visa ointresse för arbetet eller ifrågasätta dess legitimitet.

Kvinnokampen ser ut att ha gått från friheter och rättigheter till genusanalyser i länsstyrelserna.

Två av Sveriges tyngsta jämställdhetspolitiker menar alltså att det kvinnor i dag behöver, den naturliga fortsättningen på möjligheterna att ärva, studera och rösta, är att hindras från att ta vissa typer av anställningar. Eller att överansträngda myndigheter lägger tid och energi på att uppvisa jämställdhetsperspektiv. Kvinnokampen ser ut att ha gått från friheter och rättigheter till genusanalyser i länsstyrelserna. Från att ge kvinnor nya möjligheter till att begränsa dem.

Orsaken till den sorgliga utvecklingen blir allt tydligare medan seminariet fortskrider. Såväl arrangörerna som moderatorn och panelisterna verkade dela en och samma utgångspunkt: att situationen på jämställdhetsområdet är ohållbar. Att det är en skriande orättvisa att exempelvis kvinnor väljer att stanna hemma längre med barnen än män.

I den politiska sfär som koncentreras i Almedalen tas det dessutom ofta för givet att politiken ständigt måste expandera och ta över nya delar av samhället. Att helt enkelt säga ”Jag tycker inte situationen bör vara föremål för politiska åtgärder” – eller ännu mer vågat, ”Jag tycker inte situationen är något problem över huvud taget” – skulle vara att svära i kyrkan.

Ändå är det förmodligen vad som behöver sägas. De olikheter i utfall som existerar i dag är inte resultatet av orättvisa lagar eller regler. Kvinnor och män får på samma villkor driva företag, ärva, rösta och arbeta. Möjligheterna är lika, och att utfallet skiljer sig åt är faktiskt inte ett problem. Åtminstone inte om man tycker det är viktigare att individen har ett fritt val än att individen väljer ”rätt”.

Tyvärr verkar det inte vara många inom dagens kvinnorörelse som tycker det. Uppfattningen verkar snarare vara att kvinnor, för att låna Rousseaus formulering, behöver tvingas att bli fria. Som om valfriheten inte har något egenvärde, utan bara är ett medel för att uppnå den perfekta könsbalansen i alla delar av samhället. Visar det sig att denna balans bättre uppnås utan valfrihet, verkar få ha något problem med att lämna valfriheten bakom sig.

När TCO:s chefsekonom Mikael Sandströms inledde seminariet i TCO och kvinnolobbyns Almedalstält ställde han fel fråga. Frågan är inte ”Vad bör vi hitta på nu?” utan ”Bör vi hitta på något mer nu?”. Om de bästa förslagen är jämställdhetsintegrering och förbud mot visstidsanställningar, är svaret snarare: ingenting.