I Almedalen tror ingen på ett samhälle utanför staten
I Almedalen blir det tydligt att det inte bara är politiker som tycker att varje detalj i samhället kräver en politisk lösning. Det verkar gälla resten av samhället också. Alldeles för få är beredda att stå upp för värderingen att vissa delar av samhället behöver stå utanför staten.
Hur vill riksdagspartierna uppnå sina visioner om en jämlik folkhälsa? Vad vill egentligen partierna inom HBTQ-frågor? Hur möter beslutsfattare föräldrarnas önskemål om skolmaten? Hur vill de politiska partierna förbättra stödet till barn med en frihetsberövad familjemedlem? Vad vill de med vuxenutbildningen? Med studieförbunden? Funktionshindrades rättigheter? Sjöfartens klimatavtal? Idrotten?
Efter tre dagar i Almedalen kan jag inte längre komma på en enda fråga som inte varit föremål för ett seminarium – och jag gillar det inte.
Den berömde sociologen Hans L Zetterberg är bland annat ihågkommen för sin åsikt att man måste göra skillnad mellan begreppen stat och samhälle. Han noterade i slutet av 1980-talet att Sverige efter tre kvarts århundrade av socialdemokratisk dominans förlorat förmågan att skilja begreppen åt, såväl i officiell svenska som i vardagligt tal. Och:
Ett folk vars språk inte skiljer på staten och samhället kan aldrig skapa ett samhälle med självständiga medborgargrupperingar. Då kan man inte föreställa sig annat än tanken att staten råder över politiken, vetenskapen, konsten, religionen och välfärdsmoralen.
Almedalen ger honom rätt. Det är ett politiskt forum – ett forum för det offentliga – och underförstått anses det som debatteras här vara en offentlig angelägenhet. Inte bara det, det är underförstått att politikernas jobb är att komma med policyförslag. Att säga att någonting är bortom politikens ansvarsområde, ett uppdrag för samhället snarare än staten, eller att det inte behövs politiska reformer verkar inte finnas på kartan. Att det ska finnas politiska mål för HBTQ-frågor, studieförbund och idrott tas för givet.
Alla som är här, är här för att de vill ha något av politikerna.
Det är inte konstigt att politiker gärna vill expandera sin egen makt genom att göra allt fler delar av samhället till en offentlig angelägenhet. Men det gäller inte bara politikerna. Intresseorganisationer, lobbygrupper och den bidragsfinansierade skuggan av vad som en gång var ett civilsamhälle verkar resonera likadant. Några få organisationer är intresserade av minskat politiskt inflytande, sänkta skatter och ökad frihet. Desto fler vill ha lagar, regler och pengar.
Almedalen är tänkt att vara en mötesplats mellan politik, näringsliv och civilsamhälle, men diskussionerna domineras av krav på politiska lösningar, och de sker på politikens villkor. Alla som är här, är här för att de vill ha något av politikerna. Det gäller till och med det fåtal som försöker driva opinion för att helt enkelt få bedriva sin verksamhet ifred.
Det ger ingen smickrande bild av det svenska samhället. Eller den svenska staten, för den delen. Skulden ligger på dem som kräver politiska lösningar på verkliga och upplevda problem, och driver staten att expandera till den grad att knappt någon del av samhället lämnas utanför.