Ångestnivåerna börjar bli orimliga
Klimatångest. Semesterångest. Jobbstartsångest. Det verkar inte finnas någon gräns för vad som framkallar ångest i den moderna människan, och det är ett problem i sig. Att porträttera vardagen – eller miljöproblemen – som ångestframkallande uppmuntrar inte till en sund attityd till verkligheten.
I början av sommaren delades en text från 2016 i mitt flöde. ”Så undviker du semesterångesten.” Det visade sig inte vara ett komiskt klickbete, utan ett uppriktigt försök från SVT att hjälpa sina läsare undvika att få ångest av semestern. Till exempel: ”Tro inte att semestern ska fixa allt. Livet är ingen quick fix.” Man rekommenderas att, i ångestdämpande syfte, prata igenom sina förväntningar på semestern med sin partner och sina barn.
En helt ångestfri semester senare återvände jag till nästa sak som tydligen är ett ångestmoment: Jobbstarten. ”Psykologen tipsar: Så hanterar du jobbstarten”, skrev Sveriges Radio. Där jag trodde det enda behovet var koffeinhjälp, behövs tydligen psykologhjälp.
Givetvis finns de som har oturen att inneha så otrevliga arbeten att ångest inte är en orimlig reaktion. För de allra flesta befinner sig dock jobbet någonstans på en skala mellan trevligt och tråkigt.
En aning mindre bisarr är klimatångesten, som de senaste månaderna har spritt sig som en nationell epidemi. Redan i början av året led så mycket som var tredje ung kvinna av åkomman, och nu har det varma soliga sommarvädret utan tvekan förvärrat läget ytterligare. Rekommendationer om hur man bäst botar sin klimatångest florerar och Naturskyddsföreningen finansierar klimatångestterapi, som varvar träning i vegansk matlagning och elcykling med ”att hantera tankar och känslor som kommer upp i omställningsprocessen”, bland annat genom att meditera och känna naturens kraft, exempelvis i en urskog på ett berg.
Till skillnad från att vara ledig från jobbet är klimatet förstås ett reellt problem. Man kan mycket väl ha anledning att oroa sig. Men ångest är en så stark oro eller rädsla att den känns i kroppen, till exempel i form av hjärtklappning, yrsel och ett tryck över bröstet. Med andra ord: Dagens människor är endera väldigt ångestbenägna, eller väldigt benägna att överdriva.
Dagens människor är endera väldigt ångestbenägna, eller väldigt benägna att överdriva.
De två hänger ihop. När jag i våras intervjuade den brittiska författaren och redaktören Joanna Williams berättade hon hur tentaperioderna förvandlar de brittiska universiteten till kuddrum: gosedjur, hundar att klappa, bubbelplast att smälla för att hjälpa studenterna att hantera den oerhörda pressen det innebär att skriva en tenta i ämnet de studerar på heltid. Ännu en del av vardagen behandlas som ångestframkallande, och som Joanna Williams påpekar riskerar det att framkalla ångest i sig:
– Signalen som skickas ut är att tentor är så otroligt stressande att man behöver alla de här infantila sakerna för att kunna hantera dem. Problemet är att studenterna internaliserar budskapet att de är utsatta och ömtåliga för att de genomgår något så stressande och traumatiskt.
Det är inte otänkbart att den liberala användningen av ordet ”ångest” i sin tur faktiskt bidrar till att människor upplever vardagens självklarheter som ångestframkallande. Vad gäller klimatångesten blir problemet extra tydligt, för medan det egentligen inte är så svårt att ställa väckarklockan och gå till jobbet, kräver klimatproblemen enskilda människors engagemang. Psykologen Frida Hylander skrev nyligen i DN hur ångest tvärtom gör att man blir passiv och undvikande.
– Vi behöver sluta säga åt unga personer att alla delar av livet är stressmoment, sade Joanna Williams under vår intervju.
Vi behöver även sluta beskriva allt möjligt som ångestframkallande. Så farligt är det faktiskt inte att gå på semester – eller ens att börja jobba.