Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lars Anders Johansson: Den feltänkta funktionalismen

Ett av de grundläggande problemen med modernismen, och dess svenska version funktionalismen, är att den bygger på en föreställning om att ett samhälle kan skapas fixt och färdigt. Men det som är modernt blir snabbt förlegat, medan det som är traditionellt går att anpassa till tidens skiften.

Modernistisk ”mötesplats” i hammarby sjöstad.

En gångväg genom ett relativt nybyggt bostadsområde. På ena sidan en liten gräsplätt, som är full med folk som gör olika saker, solar, har picknick, kastar frisbee. På den andra sidan diverse utrustning för olika aktiviteter: en basketkorg och några pingisbord för utomhusbruk. Där syns inte en människa.

Så ser det ofta ut i nybyggda stadsdelar i dag: någon har vid ett ritbord tänkt ut vad de boende skall ägna sig åt och planerat in platser för de olika verksamheterna. Problemet är bara att människor inte funkar på det viset. Människor vill själva bestämma vad de skall ägna sig åt, och för det behövs platser som inte på förhand har vigts åt ett specifikt ändamål.

Det är en av anledningarna till att människor älskar parker. Där finns stora öppna ytor där man kan ägna sig åt vad man har lust med. Intelligent stadsplanering skapar sådana utrymmen i städerna. De är städernas gröna lungor, men också invånarnas gemensamma trädgårdar, där de motionerar, vilar och umgås.

Ointelligent stadsplanering, det vill säga modernistisk sådan, fungerar på motsatt vis. Där utgörs grönytorna antingen av så kallade ”gröna kilar”, det vill säga vildvuxen, ogästvänlig skog mellan höghusområdena, eller ödsligt blåsiga gräsplättar mellan punkthusen, där få vill vistas. 

Funktionalismen är, namnet till trots, inte särskilt funktionell. Den utgår från tanken att arkitekter och samhällsplanerare på förhand skall kunna komma fram till hur människor skall leva sina liv och umgås. Tanken genomsyrar såväl stadsplaneringen som trafikplanering: funktionsseparerade stadsdelar och trafikseparerade vägar. Resultatet blir alltid detsamma: ödsligt och människofientligt.

Funktionalismen är, namnet till trots, inte särskilt funktionell. Den utgår från tanken att arkitekter och samhällsplanerare på förhand skall kunna komma fram till hur människor skall leva sina liv och umgås.

Den traditionella staden, med dess rutnät av gator och kvartersstruktur har väl anpassat sig efter tidens skiften. Verksamheterna i husen har varierat, bostadshus har byggts om till kontor och vice versa. Industribyggnader kan omvandlas till bostäder och nya trafikslag har kunnat ersätta de gamla. Flexibiliteten, den organiska framväxten, ligger nämligen i den traditionella stadsplaneringens natur.

I den modernistiska staden däremot, där varje byggnads funktion bestämts redan på planeringsstadiet, finns inte mycket utrymme för flexibilitet. Där har varje byggnad sin förutbestämda funktion och är mycket svårare att anpassa till nya tider och nya behov. 

Trots detta är det den modernistiska staden som dagens samhällsplanerare och arkitekter inspireras av, istället för den traditionella som visat sig vara så framgångsrik och anpassningsbar. I dag byggs det mer än någonsin tidigare i Stockholm och andra större städer, vilket betyder att modernismens misstag håller på att upprepas. I stället för fungerande stadsmiljöer med en blandning av olika verksamheter byggs fortfarande bostadsområden, där människor skall pressas in i människosilos, samtidigt som handeln flyttar ut ur städerna, till gallerior och köpladeområden vid motorvägarna. Funktionssepareringen som bidrog till att skapa städer där nästan ingen trivs och som snart förslummades är alltjämt högsta mode.

Det enda man tycks ha lämnat bakom sig är modernismens kanske enda förlåtande drag: de gröna ytorna. I Stockholm och andra städer som snabbt förtätas planeras parker och grönytor bort och ersätts med själsdödande ”mötesplatser”, i form av mellanrum mellan husen, där inga människor frivilligt kommer att vilja mötas.

Kanske krävs det att en hel generation arkitekter och stadsplanerare går i pension innan den modernistiska staden med alla dess brister äntligen kan kastas på historiens sophög och vi på allvar kan återgå till att bygga städer utifrån beprövad kunskap om vad som fungerar och vad människor tycker om.