Dags att gjuta politisk betong
Dagens besvärliga politiska läge är inte bara resultatet av Decemberöverenskommelsen, problemen med integration och migration eller eliternas problem att förstå vad som händer i Sverige. De samhällsförändringar vi genomgår just nu är betydligt större än vi kanske insett. Det är dags att skriva ett nytt samhällskontrakt.
Än har vi inte fått valresultatet, men det är ganska lätt att förutsäga att den breda mitten har förlorat fotfäste i opinionen. Socialdemokraterna ser ut att gå mot sitt sämsta val sedan demokratin infördes och Moderaterna kommer också att tillhöra förlorarna. Ytterkantspartierna ser ut att bli de stora vinnarna.
Veckorna efter valet kommer att ägnas åt många och djupa analyser över hur det kunde gå på detta viset. Det är förstås lätt att skylla enbart på asylinvandringen, Decemberöverenskommelsen eller något annat felgrepp på senare tid. Jag tror att det är att göra det för enkelt för sig. Jag tror vi just nu går igenom betydligt större samhällsförändringar än så. Och allt börjar 1928.
1928 är det verkliga märkesåret i svensk politisk historia. Fyra stora omständigheter det året kom att definiera resten av 1900-talet och kan sägas utgöra hörnstenarna i det samhällskontrakt vi levt med sedan dess.
I januari 1928 lanserade Per-Albin Hansson folkhemmet som politisk metafor och ramverk för det samhällsbygge han ville åstadkomma. 1928 beslutade riksdagen därtill om kollektivavtalslagen som kom att lägga grunden för hela organiseringen av arbetsmarknaden och var ett förebud om Saltsjöbadsavtalet några år senare. Samma år fattade riksdagen beslut om kommunalskattelagen, som fortfarande gäller. Den lagen kom att lägga grunden för det moderna skattesystemet och därmed för välfärdsstatens framväxt, storlek och organisering.
Slutligen Kosackvalet i september 1928. Det var det första valet efter Hjalmar Brantings död och den nye partiledaren Per-Albin Hansson såg sig tvingad av dåliga opinionssiffror och interna opinioner att vrida socialdemokratin vänsterut. Socialdemokraterna förlorade valet stort och högerledaren Arvid Lindman blev statsminister.
1928 var året då den politiska extremismen förpassades till kulisserna och det året då flera viktiga beslut lade grunden till det samhällskontrakt vi har levt med sedan dess. Jag är dock övertygad om att det samhällskontraktet nu går mot sitt slut, drivet dithän av flera samverkande omständigheter över vilka vi bara har liten eller rent av ingen kontroll: demografin, uberifieringen av ekonomin, migrationsströmmarna. Det som nu sker är ett systemskifte – inte drivet av ideologiska utgångspunkter utan av ekonomiska och andra realiteter.
Min tro att vi redan är där och att väljarna, till skillnad från partistrategerna, har insett det.
Jag tror inte Sverige är på väg mot en plötslig kollaps i morgon dag. Men vi ser ordentliga revor i samhällskontraktet, och de kommer inte att bli mindre. Vårdköerna blir bara längre, LSS hotas, våldet i förorterna, brinnande bilar, polisstationer som har stängt, no go-zoner, utanförskapsområden, skolor som fallerar. Exemplen kan göras många och det finns stor oro därute. Många ställer sig likt Leif Östling frågan: Vad fan får jag för pengarna? I landet med ett av världens högsta skattetryck är den allt sämre leveransen av det offentliga en ödesfråga. Det kommer en punkt när väljarna inte längre honorerar samhällskontraktet. Min tro att vi redan är där och att väljarna, till skillnad från partistrategerna, har insett det.
Hur har då partierna reagerat på denna utmaning? I mitt tycke har de varit marxister hela bunten – men då inte i Karl Marx anda utan i Groucho Marx, som en gång sade att ”politik är konsten att leta efter problem, finna dem överallt, feldiagnostisera dem och sedan genomföra fel lösningar.”
Ytterkantspartierna är reaktionära rörelser som vill vrida klockan tillbaka och den breda mitten, plågade av fallande opinionssiffror, håller på med finsnickeri och poserande när de borde gjuta politisk betong. Ingetdera väcker någon större respekt.
Ett nytt samhällskontrakt måste sökas i den breda mitten: det är liberalkonservativa, socialliberala och den spillra av ”funktionssocialister” som fortfarande finns kvar hos socialdemokraterna som, trots sina stora meningsskiljaktigheter, måste söka definiera vad Sverige skall vara. Problemet är att ansvaret att skriva om samhällskontraktet vilar som tyngst på de två partier som kommer att förlora valet.
Är det då kört? Nej, så pessimistisk är jag inte. Det samhällskontrakt som har gällt sedan 1928 kom till efter några stökiga decennier i början av förra seklet. Men även om det var en besvärlig period klarade sig Sverige igenom den utan revolution och blodspillan. Vi bör klara det också denna gång. Men då måste den politiskt breda mitten inse att det är ett nytt samhällskontrakt som måste skrivas – inte försöka driva valrörelse som om det var 1998.