Att pekas ut som möjlig terrorist
Att vara så övervakad som man är på flygplatser och flygplan förändrar människors beteende. Personer blir föremål för misstankar på grunder som i andra sammanhang skulle framstå som väldigt lösa. Men leder verkligen övervakningen till trygghet?
Det finns ingen offentlig plats där man så rigoröst övervakar individer som flygplatser. Väskor och kroppar röntgas och genomlyses. Regler dikteras i kön till säkerhetskontrollen: av med bältet, av med ytterkläder och fram med elektronisk utrustning. Vätskor måste begränsas till en deciliter om de inte ska beslagtas. Flaskan med vatten får du lämna ifrån dig och sedan köpa en likadan för det dubbla priset på andra sidan gaten.
Jag brukar på håll studera hur folk beter sig när de går igenom säkerhetskontrollen. Ingen lyckas se avslappnad ut. Några går med stela kroppar och tittar rakt fram och andra spelar avslappnade eller coola. En bekant arbetar som säkerhetskontrollant, en av dem som står på andra sidan medan bagaget kontrolleras på bandet. Personen berättar att människor reagerar olika, en del är så stela att de inte vet hur de ska bete sig och andra börjar gråta av anspänning. Det är en påtvingad underkastelse som alla måste genomgå som väljer att flyga.
Inte konstigt då om folk på flygplatser medvetet eller omedvetet skärper blicken och lyhördheten för misstänksamma beteenden. Det gäller inte endast personalen utan alla som vistas där, som uppmanas att hålla ett vakande öga på vad som pågår och absolut inte lämna bagaget obevakat. Då kommer det att beslagtas. Platsens arkitektur är oftast präglad av öppna upplysta ytor där det inte finns några vrår att dra sig undan synligheten.
Inne i planet är det tvärtom. Där finns det inte en millimeter extra utrymme för den som inte betalar för det. Allt är synligt för grannen: vad man läser, vad man skriver, hur man äter. På dessa misstänksamhetens arenor kan vem som helst vara terrorist eller utpekas som ett hot.
Att vistas på avgränsade platser där nästan varje centimeter är övervakad får oss att bete oss annorlunda.
Då och då händer det att passagerare utpekas som misstänkta. Det kan bero på att de har ett visst utseende, att de talar arabiska, att de bär viss religiös klädsel eller att de beter sig misstänkt. Ett flertal rättsliga mål har drivits mot flygbolag de senaste åren, särskilt fall där muslimer eller personer som har antagits vara muslimer har fått gå av planet, lämna ifrån sig mobil och dator och genomgå förhör med säkerhetspolis eller vakter. En somalisk kvinna med huvudduk misstänktes för att hon bytte plats med en gravid kvinna, en svart man förhördes i femton timmar efter att ha anmälts av en annan passagerare för ”misstänkt beteende”, tre brittiska medborgare (två med hijab) avhystes och förhördes efter att ha anmälts av en passagerare för att ha läst ISIS-liknande meddelanden på arabiska men det framkom att ingen av dem talade arabiska.
Nu utreds om en liknande händelse har ägt rum även på svenskt inrikesflyg. En man med ”utländskt” utseende skulle flyga till Stockholm men blev hämtad av två väktare tillsammans med en annan man som han inte kände. De fick genomgå en extra säkerhetskontroll och fick inte gå ombord på planet igen. DO driver det som diskrimineringsmål eftersom mannen pekades ut på inga andra grunder än sitt utseende, argumenterar DO och mannen själv. I maj överklagade de målet till Högsta domstolen eftersom flygbolaget inte har erkänt diskrimineringen.
Skulle passagerare uppleva sig mer otrygga om det inte fanns ett så rigoröst övervakningssystem på flygplatser? Anta att vi gick ombord på samma sätt som när vi åker tåg eller tunnelbana. Där finns inga säkerhetskontroller men likväl reser vi. Frågan är inte långsökt eftersom en ökad efterfrågan på säkerhet verkar framkalla otrygghet. Att vistas på avgränsade platser där nästan varje centimeter är övervakad får oss att bete oss annorlunda än vi annars gör i offentliga miljöer.
Säkerhetsmaskineriet på flyg och flygplatser har dock blivit en egen ekonomi som förmodligen inte kommer att nedmonteras förrän vi bär våra id-handlingar inuti kroppen. Inte förrän gränserna för övervakningens platser har börjat flyta ut till att omfatta i stort sett all offentlig miljö – och kanske även stora delar av den privata.