De svenska Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Partiet tappar stort bland den arbetande befolkningen. Men trots att partiets kärnväljare håller på att dö ut eller lämna för Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet står sig Socialdemokraterna relativt starka. I de invandrartäta utanförskapsområden där befolkningen växer snabbast samlar vänsterpartierna uppåt 90 procent av rösterna.
De 9 000 asylsökande utan asylskäl som nu beviljas asyl har hanterats så dåligt av regeringen att det är dags för riksdagen att väcka omröstning om en misstroendeförklaring. Återigen har den S-ledda regeringen visat sig oförmögen att sköta sitt jobb.
Den här tiden på året präglas samhällsdebatten som vanligt av hätska diskussioner om svenskhet. En stor del av förvirringen beror på att begreppet svensk syftar på tre helt olika identiteter, som kan överlappa och sammanfalla, men som inte behöver göra det. Etnicitet, nationalitet och medborgarskap är tre olika saker, och det är bara en som angår politiker.
Hynek Pallas bidrar till den utveckling han oroas av när han tar sig an migrationens tema i en ny essäsamling.
Sverige har gått från ett relativt homogent till ett väldigt heterogent land, och övergången har varit skakig. I en ny bok beskriver Lars Åberg Sveriges integrationsproblem och skådar den humanitära stormakten i sömmarna.
Enligt Arbetsförmedlingen får fler nyanlända jobb. Det rör sig dock om subventionerade anställningar, medan chansen till en osubventionerad anställning minskar. För grupperna längst från arbetsmarknaden är utsikterna fortfarande mörka.
Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok ”Det lilla landet som kunde” är en rolig, allvarlig och tragisk skildring av vår tids Sverige och landets största frågor, där integrering och invandring är ett ständigt återkommande tema.
DEBATT. När Siri Steijer skriver att segregation och värderingsskillnader i sig inte är ett problem, och anklagar KD för att överdriva frågan, glömmer hon samhällsgemenskapens betydelse, skriver Christian Carlsson (KDU). Politiker ska inte bestämma vilka värderingar människor ska ha eller var de ska bo, svarar Steijer.
Genom att tonåringar och unga vuxna kallas för ”barn” har förutsättningarna för meningsfulla debatter i viktiga frågor undergrävts. Med ett mer nyanserat språkbruk hade de värsta dikeskörningarna kunnat undvikas, både i debatten om de asylsökande afghanska ungdomarna och ilskan mot Socialstyrelsens information om barnäktenskap.
De nylanserade etableringsjobben är bara ännu en lönesubvention. Arbetsgivarsidan är grundlurad och det är bara att gratulera LO och regeringen, skriver Siri Steijer.
I Sverige lever många mellan två samhällen: det sekulärt individualistiska och det klanbaserade. Ska det svenska majoritetssamhället kunna locka dem att välja bort klan och hederskultur, måste vi erbjuda dem två saker: trygghet och en ny gemenskap. Ett skyddat boende räcker inte. De måste kunna lita på våldsmonopolets skydd, och kunna bygga upp ett nytt liv med nya sociala sammanhang.
Olof Palme, Lo-rapporter och gamla proggare. Det är vad invandrare möter när svenska staten skall fostra dem i "rådande normer och värderingar". Den socialistiska slagsidan i utbildningsmaterialet för Svenska För Invandrare är påtaglig. 150 000 SFI-studerande skolas varje år i arbetarrörelsens världsbild skriver Maria Eriksson.
Den svenska kulturen är präglad av syndabekännelse – och förlåtelse. Det, och den juridiska kultur det format, krockar nu med en juridisk kultur präglad av klantänkande, där det är viktigare att gruppen kompenserar än att den skyldige tar på sig ansvaret. I konflikten mellan sedvanerätten och rättsstatens principer växer nu en ny typ av brottslingar fram. För att kunna bemöta den nya kriminaliteten måste vi förstå hur den uppstår, skriver Per Brinkemo.
Varje skolbarn måste vara ett mål i sig själv, inte ett redskap för att hantera politiska misslyckanden. När regeringen vill inskränka det fria skolvalet som en desperat integrationspolitisk åtgärd speglar det en människosyn där medborgarna existerar för staten och inte tvärtom.
För att bli en del av det svenska samhället, för att kunna få ett bra arbete och fungera i samklang med sina medmänniskor, är kunskap i svenska språket en förutsättning. För att kunna tala, läsa och skriva bra svenska krävs förtrogenhet med ungefär tolv tusen svenska ord. Dessa lär man sig bäst genom att under ständig repetition lära sig ett hundratal nya glosor i veckan.
Sverige ställer exceptionellt låga krav på den som vill bli medborgare. Vi använder medborgarskapet som ett medel för integration, inte som integrationens slutmål – trots att forskning visar att det senare är bättre. Medborgarskapet behöver vara mer än bara ett politiskt instrument.
Rasism, det vill säga en motvilja mot folk med avvikande utseenden, blir allt ovanligare. Men i stället har Europas länder fått en allt större motvilja mot islam och muslimer. Det bådar inte gott för framtiden, men det finns förslag på lösningar. De ställer krav både på majoritetsbefolkningarna och på muslimerna.
Ju mera mångkulturellt ett samhälle blir, desto viktigare är det att det finns en gemensam kultur som förenar olika grupper. Mångkulturalismen som ideologi kan man leka med i ett homogent samhälle, men när skilda grupper ställs mot varandra behöver vi det som förenar och inte det som skiljer. Samma saker som håller ihop en civilisation behövs för att hålla ihop ett samhälle.
För att kunna vara en förebild krävs en stark självkänsla, en trygghet i identiteten. Under de senaste sjuttio åren har dock en systematisk nedmontering av den svenska identiteten ägt rum via skolan. Historieundervisningen har utarmats. Minsta ord som tyder på en glädje över svenskhet angrips med statliga medel.
Nyanländas anpassning till nya och främmande förhållanden handlar till stor del om att imitera förebilder. Det är så den mänskliga hjärnan fungerar. Men det fungerar inte om inte förebilden vill vara förebild, något som ofta är fallet i Sverige. Vill vi ha en fungerande integration måste landet och dess människor vara villiga att vara förebilder.