Skolan som fick omvänt syfte
För att kunna vara en förebild krävs en stark självkänsla, en trygghet i identiteten. Under de senaste sjuttio åren har dock en systematisk nedmontering av den svenska identiteten ägt rum via skolan. Historieundervisningen har utarmats. Minsta ord som tyder på en glädje över svenskhet angrips med statliga medel.
I sin biografi över poeten och politikern Stellan Arvidsson, sekreterare i 1946 års skolkommission, skildrar Birgitta Almgren hans och Alva Myrdals vackra målsättning. De ville skapa en skola med mindre katederundervisning, där eleverna på egen hand skulle fördjupa sig för att bli verkligt bildade och inte enbart lära sig utantill. Då kunde man tänka sig att läroböcker med fördjupat material skulle vara nödvändiga, men Henrik Åström Elmersjö visar i sin En av staten godkänd historia (2017) hur läroböcker i historia gjordes allt knapphändigare, hur de upplaga för upplaga skars ner så att sammanhangen ibland blev svårbegripliga.
Man skar ner kungarnas och krigens historia, men samtidigt plockades små minibiografier över historiska personer, exempelvis vetenskapsmän och internationella politiker, bort. Detta var texter som gjorde de äldre läromedlen pedagogiskt lättillgängliga för barn. I äldre tid lades alltså vikt på mycket katederundervisning, där läroboken bara tjänade som stöd, men den tidens läroböcker var trots det mycket innehållsrikare.
Åström Elmersjö föreställer sig att den äldre historieundervisningen präglades av två ”konceptuella metaforer” – han missar aldrig tillfället att krångla till framställningen med onödiga låneord om det går – som han stavar med versaler och som lyder ”NATIONEN ÄR EN BEHÅLLARE” och ”ETT FOLK ÄR EN ORGANISM”. Det är en vanlig tro att nationen är som ett kärl, där om man fyller på en främmande kulturell influens rinner något av det som redan finns i kärlet ut.
Historieämnet successivt har utarmats till att bli en berättelse om hur demokratin växte fram och om andra världskriget.
Många genom historien har föreställt sig nationen som en levande organism. Men alla har inte den uppfattningen och Åström Elmersjö drar på mycket lösa grunder slutsatsen att detta gäller alla som använder begrepp som ”vi” eller ”vårt land”. Att man lika gärna kan se nationen som en mänsklig individ och att man i stället för kärlet kan tänka sig nationen som en lök, där det finns stora eller små, där olika lager tillsammans utgör en helhet, verkar han inte ha tänkt på.
Hur som helst visar hans undersökning hur historieämnet successivt har utarmats till att bli en berättelse om hur demokratin växte fram och om andra världskriget. Levnadsödena som skapade liv åt framställningen är bortskalade. För att undvika ”vi” och ”oss” i texten är den äldre historien medvetet skriven opersonligare med större avstånd.
Att detta har handlat om en medveten nedmontering av svensk identitet är alldeles tydligt. Det har delvis skett efter påtryckningar från Unesco, som ställt krav på att historieundervisningen skall vara mer internationell. I den internationella historieskrivningen har medvetna hänsyn tagits till de länder många invandrare kommit från, för att deras barn skulle känna igen sig i undervisningen.
Det har säkert glatt många skolbarn, men det bygger ju på den outtalade tron att invandrare inte kan ha något intresse av svensk historia. Där har vi alltså ett exempel på det jag omtalade i förra artikeln i denna serie enligt psykiatern Oughourlian, att förebilden en människa vill ha kan bli ett hinder. Svensk skolundervisning vill förhindra att invandrares barn ser Sverige som förebild.
Att detta har handlat om en medveten nedmontering av svensk identitet är alldeles tydligt.
Redan i den gamla svenska läseboken fanns avsnitt som var nog så internationella och som visade på demokratins framväxt. Och för att visa det kan jag inte låta bli att berätta en historia.
I en svensk socken byggdes i slutet av 1800-talet en ny skola. Där fanns klassrum i ena änden och lägenhet för skolläraren i den andra. Självfallet behövdes ett rejält utedass för både elever och lärare, men sockengubbarna var undrande om vem som skulle stå för tömningen, så ett ljushuvud kom på att bygga det ut över ån som flöt förbi skolhuset. På så vis behövdes inget dass tömmas.
Men med åren kom dasset att luta allt längre ut över vattnet. Så en dag kom dasset flytande nedför ån. Det var länge väntat att det skulle ske, men samtidigt var det ju uppenbart att någon gett dasset en knuff.
Läraren samlade barnen och frågade vem det var som knuffat dasset i ån. Ingen svarade. Då sade läraren:
– Nå, då tar vi fram läseböckerna och läser tillsammans.
Och så läste de följande historia, som stod i den gamla ”Läsebok för folkskolan”, här återgiven efter 1899 års upplaga:
Georg var en rask och liflig gosse, som aldrig ville vara sysslolös. En dag gaf fadern honom en liten yxa. Däröfver gladdes Georg hjärtligt. Han sprang ut på gården med sin skatt i handen och pröfvade dess skarpa egg på allt, som låg i hans väg. Slutligen gick han in i trädgården, där han fäste sina ögon på ett stort päronträd. Ifrig att bruka sin yxa anföll han genast trädet och högg kors och tvärs i dess stam. Men, då han efter en stund tröttnade vid det ovanliga arbetet, gick han åter in till sina syskon för att hvila sig.
Några dagar därefter kom Georgs fader ut i trädgården och fick se, att hans vackra päronträd var alldeles fördärfvadt. Mycket ledsen gick han tillbaka och frågade i sträng ton, hvem som hade gjort detta fula streck. Georg blef rädd och var ett ögonblick villrådig, om han skulle säga sanningen. Han kände sig väl frestad att tiga för att slippa bannor och aga, men strax därpå samlade han allt sitt mod, steg fram till fadern och sade: ’Pappa, jag kan icke ljuga; jag har gjort det med min yxa.’ Då tog fadern honom i sin famn och sade: ’Mitt kära barn, jag ville hellre förlora tusen päronträd än hafva en lögnare till son.’
Denne gosse blef sedermera en utmärkt man, som under namnet Georg Washington befriade sitt fädernesland och med vishet rådde öfver millioner människor.
Läraren sade:
– Där ser ni, det kan vara bra att erkänna ett fel!
Då reste sig en pojke i den bakersta bänkraden och sade:
– Magistern, det var jag som knuffade dasset i ån.
Då gick läraren fram till pojken och gav honom en örfil så hårt att han började gråta. Pojken stammade fram att läraren ju just berättat hur bra det varit av George Washington att erkänna att han huggit sönder päronträdet. Läraren svarade:
– Ja, det kan hända. Men det var en viktig skillnad mellan päronträdet i Amerika och dasset här. George Washingtons pappa satt inte i trädet när hans son högg sönder det.
Berättelsen om George Washington är ett exempel på hur 1800-talets pedagoger, genom att berätta historier om människor, skapade positiva förebilder på ett sätt som var medryckande för barn. Men från 1945 började nedmonteringen av den sortens undervisning.
Gunnar Ekelöf skriver i essäsamlingen Blandade kort (1957) om ”Vår traditionslöshet”. Han beklagar att svenskar har så litet intresse för äldre litteratur om Sverige. Han menar att det går djupare än vad Gustav Sundbärg femtio år tidigare konstaterat, om svenskars ointresse för människor:
Varav kommer det sig? Skäms vi så över oss själva? Det kan inte vara det bristande person- och människointresse som det skylls på till leda. Jag ser det som ett fel av långt djupare slag än Sundbärg någonsin ville medge, ett slags nationalpatologi, den osäkres arroganta förhävelse gentemot det förflutna som är en del av honom själv. På många sätt är svensken den mest konsekvente fadermördaren i Europa, hans klocka vill ständigt gå från tolv till ett. Generation avsvär sig generation. Det fanns, åtminstone för lite sen, gott om arbetare som ansåg att litteraturen började med Dan Andersson. Årets gymnasister kan mycket väl anse att den börjar med 40-talismen, eller kanske Fem unga, eller på sin högsta höjd Strindberg.
Skäms vi över oss själva, som Ekelöf menade? Ja, under de sextio år som gått sen han skrev har skammen odlats friskt. Ibland tar den sig rent rasistiska uttryck:
Vi vita människor är avskyvärda, och vi blir alltmer motbjudande för varje år. Det finns ögonblick då jag äcklas över mig själv och mitt skära skinn så till den grad att jag inte står ut att vara bland afrikaner och asiater. Jag representerar världens överklass, jag är en psykisk och ekonomisk förtryckare. Vi har förslavat världen under våra behov och våra värderingar.
Författaren Staffan Beckman, som skrev ovanstående ord 1969, ansåg givetvis att han var både progressiv och antirasistisk. Men när man tillskriver människor egenskaper utifrån hudfärg är det rasism alldeles oavsett om den drabbade är vit eller svart, den andre eller en själv. Beckman var förvisso extrem, men tanken att vi absolut inte får förhäva oss, att inget svenskt, europeiskt eller västerländskt är något att glädja sig åt eller vara stolt över, är tyvärr inte en ovanlig tanke.
Men när man tillskriver människor egenskaper utifrån hudfärg är det rasism alldeles oavsett om den drabbade är vit eller svart, den andre eller en själv.
När debatten om hedersmord rasade för drygt tio år sen hävdades att det skulle vara en njutning för svenskar att kritisera hederskulturen, eftersom den får svenskarna att framstå som bättre. Idéhistorikern Edda Manga skriver 2013 – på ett språk som verkar som en parodi på texter av detta slag – om hedersmord:
Begreppet ’hedersvåld’ används av populister och nationalister i konstruktionen av svenskhet som civiliserat, modernt och jämställt samt utomeuropeiskhet/islam som barbariskt, omodernt och kvinnoförtryckande vilket är den ideologiska grunden för deras politisering av invandring som ett allvarligt hot mot nationen.
Slutligen används hedersvåldsbegreppet som slagträ mot den antirasistiska kritiken av produktionen av etnisk och kulturell skillnad som exkluderingsprincip, samt mot påpekanden om strukturell diskriminering.
Att man kan vara emot hedersvåld därför att oskyldiga kvinnor mördas, är en synpunkt Manga inte tar upp. Det är alltså uppenbart, enligt henne, fel att lyfta fram positiva sidor av svenskheten.
Svenska ungdomar var redan för många hundra år sedan friare än vad många ungdomar är än i dag när det gäller vem de skall gifta sig med.
I en text publicerad på midsommarafton 2017 här på Smedjan skrev jag om de ritualiserade frierierna i gamla folklekar, som visar på att svenska ungdomar redan för många hundra år sedan var friare än vad många ungdomar är än i dag när det gäller vem de skall gifta sig med. Jag förde också fram den statistik jag gjort över födelser månad för månad i min hemsocken vid 1700-talets slut, som visade en tydlig topp i födelsetalen för mars månad. Min slutsats var:
Nattfrierierna har förekommit i norra Europa, men vore helt otänkbara i många andra kulturer där föräldrar och släkt aldrig hade godtagit något sådant. De hänger samman med en individuell frihet som har mycket gamla anor. 1960-talets frigörelser och upplysningstidens tal om individens frihet får ursäkta, men detta är faktiskt äldre. På så vis är midsommar en symbol för väldigt mycket av det vi förknippar med Sverige – långt bortom matjessillen och små grodorna.
Detta var tydligen en otillåten förhävelse. Dagen därpå, alltså på själva midsommardagen, fanns ett inlägg på Socialstyrelsens instagramkonto:
Har du också hört att flest barn föds 9 månader efter midsommarhelgen? Statistiken visar att det inte stämmer. Flest barn föds mellan mars och september med en liten topp under juli månad.
Som källa uppgavs Medicinska födelseregistret 2011–2015. En teckning föreställande en svart man och en vit kvinna med ett blandat barn, alla med midsommarkransar om huvudet, illustrerade texten. Det var minoritetsforskaren Tobias Hübinette som uppmärksammade den, eftersom han menade att bilden är en ”stapelblandparskombo” som ”överanvänds i Sverige för att signalera mångfald och antirasism”.
En vit man och en svart kvinna kan uppfattas som kolonialt och ett helt svart eller ett helt vitt par hade inte heller gått. I ett verkligt icke rasistiskt mångfaldssamhälle är givetvis sådana kombinationer inte förbundna med några förutfattade meningar.
Vem som helst inser ju att födelsestatistik efter att Nils Adamsson år 1909 började handla med gummiartiklar inte är ett bevis på samlagsfrekvens.
Självfallet kan jag inte veta om det var just min artikel dagen innan som orsakade detta inlägg. ”Midsommarnatten är inte lång, men den får många vaggor igång” lyder ett gammalt talesätt, så visst kan det finnas andra orsaker. Men varför denna upplysning?
Vem som helst inser ju att födelsestatistik efter att Nils Adamsson år 1909 började handla med gummiartiklar inte är ett bevis på samlagsfrekvens. Men om statistiken nu hade varit pålitlig? Vad hade det spelat för roll?
Är det så farligt att konstatera att svenskar är romantiska under sommarens vackraste tid, så att en statlig myndighet måste upplysa om att det inte stämmer och till och med ägna tid åt detta på en helgdag? Socialstyrelsens agerande är ett gott exempel på oviljan att visa någon som helst glädje över det svenska. Följer vi Oughourlians tolkning, som jag redogjorde för i den förra artikeln, blir denna förnekelse ett hinder för den som vill finna en förebild, med andra ord ett hinder för integration.
Det hör samman med mångkulturalismen. För att bereda utrymme för olika kulturer tvingas den svenska majoritetskulturen att förminska sig själv. Jag vill därför hävda att mångkulturalismen är det mångkulturella samhällets värsta fiende.