Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Vårt behov av förebilder

Att barn behöver förebilder för att utvecklas är väl känt. Men numera vet vi att imiterandet av förebilder inte bara är något som är viktigt för barn, utan att det är en del av hjärnans funktioner, som är viktig för alla människor, oavsett ålder. Det hänger därför samman med vår tids integrationsdebatt. Nyanländas anpassning till nya och främmande förhållanden handlar till stor del om imiterandet av förebilder. Men för att det skall fungera måste förebilden vilja vara en förebild. Om vi vill ha integration i Sverige måste alltså landet och dess människor vara villiga att vara förebilder. Men det vill vi sällan vara.

En man med stora, slokande mustascher låg på gatan och kramade en häst. Det var i Turin den tredje januari 1889. Mannen var filosofen Friedrich Nietzsche (1844–1900) och varför han kramade hästen är det ingen som vet.

I många skildringar av Nietzsches liv påstås det att han sett att hästen blev piskad av sin kusk, men i den ursprungliga berättelsen står det inget om något sådant. Däremot påminner berättelsen om en scen i Dostojevskijs Brott och straff, där Raskolnikov kramar en häst som piskas och plågas av en grupp fyllbultar utanför en krog. Kanske har de som berättat om Nietzsche inspirerats av Dostojevskij, eller också var det Nietzsche som i sitt handlade var påverkad av det han läst i Brott och straff.

Hur som helst räknas denna händelse som utbrottet för Nietzsches mentalsjukdom. Tecknen hade varit på väg en tid. Den 31 december hade han skrivit till August Strindberg:

Jag har låtit sammankalla en furstarnas dag i Rom, jag vill låta arkebusera den unge kejsaren.

Det var undertecknat ”Nietzsche Caesar”. Strindberg skrev därför den 3 januari till den gemensamme vännen Georg Brandes i Köpenhamn: ”Nu tror jag vår vän Nietzsche är galen”.

Vad var det som gjorde att mannen som under 1888 skrev fyra viktiga böcker bara några månader senare blev fullständigt galen?

Samtidigt satt den från hästkramningen hemkomne Nietzsche på sitt rum i Turin och skrev till både Strindberg och Brandes underliga texter undertecknade ”Den korsfäste”. Cosima Wagner, Franz Liszts dotter, änka efter kompositören Richard Wagner, fick ett kort med texten ”Ariadne, jag älskar dig! Dionysos”.

Italiens kung Umberto och kardinal Mariani fick brev om att Nietzsche var att vänta till Rom på tisdag, då han ville träffa både kungen och påven tillsammans, båda breven undertecknade ”Den korsfäste”. Till andra skrev han att han hade skapat världen.

Vänner som fick liknande kort undertecknade ”Dionysos” eller ”Den korsfäste” insåg att Nietzsche behövde hjälp. Han hämtades hem från Turin till Tyskland, där han en tid vistades på mentalsjukhus och sedan sköttes fram till sin död först av sin mor och sedan av sin syster. Systern har blivit ökänd för att ha förfalskat utgåvor av Nietzsches handskrifter.

Friedrich Nietzsche.

Många har ställt frågan vad det var som hände med Nietzsche i januari 1889. Att han led av syfilis är känt och det var på den tiden en obotlig sjukdom som ledde till mental ohälsa. Men vad var det som gjorde att mannen som under 1888 skrev fyra viktiga böcker bara några månader senare blev fullständigt galen?

Ett originellt svar ges av filosofen och tidigare chefspsykiatern vid l’Hôpital américain de Paris, Jean-Michel Oughourlian, i boken The mimetic brain (2016). Det är ingen tillfällighet att Nietzsche kallar sig ”den korsfäste” och ”Dionysos”, menar Oughourlian. 1882 hade han i sin bok Den glada vetenskapen skrivit att ”Gud är död” och ”Vi har dödat honom, du och jag! Vi är alla hans mördare”. Samma ord upprepas gång på gång i Sålunda talade Zarathustra (1885).

När Nietzsche kallar sig ”Den korsfäste”, det vill säga Jesus, eller Dionysus och talar om att ha skapat jorden, vill han själv inta Guds plats. Gud var förebilden som blev en rival, som Nietzsche ansåg sig konkurrera ut.

Nietzsche hade haft filosofen Arthur Schopenhauer som förebild jämte Richard Wagner, som han beundrade både som kompositör och tänkare. Med åren kom det dock till en brytning. Nietzsche fick allt svårare för Wagners personlighet och för Schopenhauers dystopiska filosofi. Delvis berodde det på bådas kraftiga och överallt uttalade antisemitism. Men en människa behöver förebilder. Förebilden behöver inte vara en människa utan kan också vara en idé, men något måste det vara.

Det är sant att imiterandet kan leda till rivalitet som kan sluta med våld. Men rivalitet kan också vara hälsosam.

Nietzsche försökte gå sin helt egna väg. Hans ideal blev ”övermänniskan” som levde hänsynslöst, ”dekadent”. Han trampade upp en ny stig utan förebilder och det hade kanske gått bra om han själv hade fått bli förebild för andra människor. Men bortsett från en mycket liten krets människor som började uppmärksamma honom, däribland Strindberg och Brandes, var det knappast någon som läste vad Nietzsche skrev.

Den stora uppmärksamheten fick han inte förrän Brandes hösten 1888 började föreläsa om honom i Köpenhamn, men då var det redan för sent. Ensamheten och bristen på förebilder gjorde enligt Oughourlian att Nietzsche gled in i galenskapen.

Oughourlian ansluter sig till den franske litteraturhistorikern och filosofen René Girard, som han samarbetade med, men hans metod andas mer optimism än den ibland pessimistiske Girard. Att vi människor hela tiden söker förebilder att imitera, från barnet som imiterar sina föräldrar och lekkamrater till vuxna som ofta förälskar sig i sina förebilder, eller som inspireras av andra, kallar han en av mänsklighetens största gåvor.

Det är sant att imiterandet kan leda till rivalitet som kan sluta med våld. Men rivalitet kan också vara hälsosam. Idrottsmän som tävlar med varandra, men som ändå kan vara goda vänner, är ett exempel.

Aristoteles utvecklar hur vi människor är beroende av våra medmänniskor för att utvecklas, och liknande saker har sagts av tänkare och skildrats i skönlitteraturen genom årtusendena. Sedan några årtionden tillbaka vet vi dessutom att detta har med hjärnans funktion att göra. Att hjärnan har olika delar – här blir jag medvetet luddig, för någon hjärnspecialist är jag inte och jag tänker inte gå ut på för tunn is – har länge varit känt.

Vi människor är beroende av våra medmänniskor för att utvecklas.

Olika delar av hjärnan fungerar för kunskapsförståelse och resonerande tänkande, medan andra delar reagerar på känslor och drifter. På 1990-talet upptäckte en grupp forskare vid universitetet i Parma av en ren slump något märkligt. De mätte hjärnans styrning av handrörelser genom elektroder placerade på en apas pannlob. När en av forskarna tog en banan ur en fruktskål kunde man mäta ökad hjärnaktivitet hos apan, trots att apan inte gjorde något. Apan reagerade uppenbarligen därför att hon ville göra som forskaren, också ta en banan. Man hade upptäckt spegelneuronen, som Oughourlian vill kalla vår tredje hjärna.

Det är spegelneuronerna som får skratt att smitta av sig, som gör att vi känner oss illamående när någon annan spyr, som gör att vi kan känna oss sömniga när någon annan gäspar. Imiterandet, som studerats i årtusenden, har alltså en fysisk förklaring i hjärnan.

Apan följde forskaren som tog en banan och det aktiverade apans spegelneuroner. Empati, förmågan att lära sig genom imitation och längtan efter förebilder, kan alltså fysiskt konstateras i hjärnan.

Oughourlian skriver:

Allmänt uttryckt kan vår relation till den andre brytas ner i tre möjligheter: den andre som förebild, den andre som rival, den andre som hinder. – – – När begär tar den andre som förebild utan rivalitet befinner vi oss inom ramen för lärande och vänskap, det är i ett läge av ömsesidig, oupphörlig, fredlig imitation-påverkan. Detta förklarar varför vänner ofta har samma smak, gillar att åka till samma platser, lyssnar till samma sorts musik och rent allmänt är ’på samma våglängd’. Båda tjänar som den andres förebild och var och en imiterar den andre så gott det går.

Också lärande innebär elevens spontana medverkan, men också lärarens. Om jag till exempel vill lära mig fiska kan jag gömma mig bakom ett träd och se vad fiskaren gör, men vad jag gör är inget annat än spionerande och det är föga troligt att jag kommer att ha någon framgång. Om jag däremot följer en erfaren fiskare och han visar mig hur man gör de rätta rörelserna och jag imiterar honom under hans övervakning blir jag en god elev och lär mig effektivare. För att lära sig rätt måste förebilden uppföra sig som en sådan för att avsiktligt och medvetet överföra sin kunskap eller teknik på eleven medan han hjälper imitatören att förbättras. Den senare måste vilja lära sig och förebilden, läraren, måste vilja att han imiterar.

Imiterandet kan alltså göra att vi ser den andre som förebild, men också som rival, så som Nietzsche såg Gud. Men förebilden kan alltså också bli ett hinder. Förebilden vill inte vara förebild och blir därför ett hinder. Då kan beundran för den andre snabbt bytas ut mot hat.

Om man vill bli en del av den svenska gemenskapen är just imiterandet av en förebild en viktig ingrediens. Integration handlar i hög grad om att lära sig, att imitera, de sociala koderna i den nya omgivningen. Att Sverige och svenskheten blir en förebild för nyanlända är alltså fullständigt naturligt.

Men vad händer då med den som vill ha en förebild, men blir förhindrad av förebilden själv? Oughourlian och många med honom menar att resultatet blir förbittring, hat, frustration. Om vi vill att människor skall integreras i Sverige måste vi följaktligen vara beredda på att vara förebilder.

Men vad händer då med den som vill ha en förebild, men blir förhindrad av förebilden själv?

Väldigt många av oss vill inte det, helt enkelt därför att vi inte ser på oss själva som förebilder. Oughourlian gör jämförelser mellan individer och kollektiv. En nation eller ett folk kan agera eller fungera som förebild precis som en enskild människa. Inom kollektivet blir vi förebilder för varandra och får en föreställning om att kollektivet har en slags personlighet.

En gång fanns det ett svenskt ideal, en förebild, som spelade stor roll för det moderna Sveriges framväxt. Professorn i idéhistoria Ronny Ambjörnsson skapade en klassiker med sin bok Den skötsamme arbetaren (1988). Där skriver han:

Det växer inom den svenska arbetarklassen under 1900-talets första årtionden fram ett slags skötsamhetens kultur, med centra i fackföreningar, nykterhetsloger och bildningsorganisationer, en kultur som under trettio- och fyrtiotalen är väl etablerad också utanför dessa organisationer. Denna kultur utgjorde en dimension av vardagen, tog sig uttryck i beteenden, idéer, attityder, i sådant som vi med ett gemensamt begrepp kan kalla mentalitet.

Ambjörnsson beskriver sågverkssamhället Holmsund i Norrland, men mycket kunde lika gärna vara en beskrivning av det Mölnlycke där jag växte upp. Fackföreningarna, nykterhetslogen, missionsförsamlingen och idrottsföreningarna dominerade samhället. Bildningsverksamheten med studiecirklar var omfattande.

Kommunbiblioteket var välbesökt. Folkets hus var samhällets naturliga samlingspunkt tillsammans med nykterhetsrörelsens folkhögskola Wendelsberg. Skötsamhetsidealet levde kvar länge.

Vem som helst som hade lusten och intresset kunde få en position och påverka samhällsutvecklingen. I det låg demokratins största löfte om framtiden.

Det faktum att det inom hela kommunen inte fanns ett enda systembolag förrän på 1990-talet var en direkt följd av att de skötsamma arbetarna, oftast självutbildade, dominerade kommunens styre. Vem som helst som hade lusten och intresset kunde få en position och påverka samhällsutvecklingen. I det låg demokratins största löfte om framtiden.

Den anda som präglade dessa samhällen skulle ha varit så välgörande för dagens integrering. I den fjärde upplagan till Den skötsamme arbetaren skriver Anna Carlstedt i ett företal:

Att bilda sig var avgörande. Det spelade ingen roll vad man hade för bakgrund. Det fanns en tro på att alla kunde, och skulle, lära sig läsa. Och sedan läsa allt: Inte bara tidningar och bibeln, utan också skönlitteratur, klassikerna, de stora filosoferna och politiska skrifter.

Men det märkliga hände att just den rörelse som var stolt över folkbildningen skulle bidra till dess nedmontering. Den svenska skolans utarmning är en märklig berättelse om stolta mål och vackra drömmar, med raka motsatsen som följd. Om det handlar nästa artikel i denna serie.