Hanteringen av asylsökande visar regeringens inkompetens
De 9 000 asylsökande utan asylskäl som nu beviljas asyl har hanterats så dåligt av regeringen att det är dags för riksdagen att väcka omröstning om en misstroendeförklaring. Återigen har den S-ledda regeringen visat sig oförmögen att sköta sitt jobb.
Beslutet att bevilja asyl för 9 000 asylsökande utan asylskäl har hanterats oprofessionellt. Lagbestämmelserna är tillkomna i stor hast och utan tillräcklig beredning. Lagrådet har, tillsammans med en överväldigande majoritet av de remissinstanser som trots den förkortade remisstiden har yttrat sig, avstyrkt lagändringarna. Ändå har en starkt politiserad majoritet i riksdagen mot bättre vetande fastställt dem. Det är oroande ur ett rent rättsstatligt perspektiv.
Det blev Migrationsdomstolens otacksamma uppgift att pröva de nya lagbestämmelsernas överensstämmelse med regeringsformen och andra lagar. 6 juli konstaterade domstolen i sin dom att de centrala reglerna i den nya lagen ”inte får tillämpas”.
Statsministern bör läsa domen och ta till sig allvaret i ärendet, och riksdagen bör vidta lämpliga åtgärder för att skydda rättsstatens principer.
Det som har lett till kritiken och underkännandet är den bristande beredningen av ärendet. Trots att lagstiftningsärendet berört ett mycket komplext rättsområde, och trots att tunga remissinstanser avrått regeringen från att gå vidare med förslaget, framhärdade regeringen och fick en majoritet i riksdagen med sig.
Migrationsdomstolens dom är pedagogiskt och tydligt skriven och argumenterar väl för sin sak. Chefsrådmannen ska ha en stor eloge för den föredömliga handläggningen. Statsministern bör läsa domen och ta till sig allvaret i ärendet, och riksdagen bör vidta lämpliga åtgärder för att skydda rättsstatens principer.
Regeringens uppdrag är enligt regeringsformen att styra riket genom maktutövning under lagarna. Riksdagen fastställer lagbestämmelser som regeringen föreslår. Eftersom lagar inskränker (och ibland även utvidgar) enskildas friheter och rättigheter är kravet på en allsidig beredning av lagförslag tydligt.
Regeringen har utrymme att utforma beredningen flexibelt. Som kompensation, för att inte sätta efterföljandet av laglighetsprincipen i fråga, finns Lagrådet som en avgörande instans i lagstiftningsärenden. Slutligen finns domstolar där som en ytterligare spärr mot misstag och fel, genom att pröva hur lagbestämmelser stämmer överens med redan existerande lagar.
Kan inte regeringen leverera förslag till riksdagen som uppfyller de krav som finns på en allsidig beredning måste det ifrågasättas om statsministern kan anses lämplig för sitt ämbete. Han är trots allt ytterst ansvarig för regeringens arbete. I fallet med de 9 000 asylsökande har en lag fastställs som inte ens kan tillämpas, vilket ger vid handen att regeringen och statsministern har misslyckats med att leva upp till väsentliga grundkrav i vår statsrätt. Det är svårt att se hur statsministern ska kunna fortsätta i sitt ämbete om inte korrigerande åtgärder omedelbart vidtas.
Kan inte regeringen leverera förslag till riksdagen som uppfyller de krav som finns på en allsidig beredning måste det ifrågasättas om statsministern kan anses lämplig för sitt ämbete.
Om inte statsministern eller regeringen gör något, bör i stället riksdagen aktualisera en misstroendeförklaring mot statsministern. Uteblir den ena eller den andra reaktionen befinner vi oss på ett sluttande rättspolitiskt plan där våra demokratiska institutioner inte längre följer rättsstatens principer.
Det är inte första gången den socialdemokratiskt ledda regeringen visar på bristande kompetens och förakt för sin egen roll och funktion. Ett valår som detta kan slutsatsen inte vara annat än att folket – regeringens uppdragsgivare – måste befria oss från en statsminister och ministär som uppträder med en förskräckande blandning av oskicklighet och arrogans.