Avsätt finansministern
Det bör kanske inte anses som en absolut dygd att alltid vara helt konsekvent i politiken, över tiden. Nya fakta kan spela in. Finansminister Magdalena Andersson har dock fört den systematiska inkonsekvensen till nya höjder. Hon har bytt fot fler gånger än man bör acceptera från en finansminister. Det är dags att rikta en misstroendeförklaring mot finansministern.
De formella kraven på de personer som besätter ministerposterna är relativt allmänt hållna i vårt politiska system. I praktiken är det så att få andra tjänster med så stor betydelse skulle kunna få besättas med personer som har en så begränsad saklig kompetens eller i övrigt med en så tveksam förmåga, som just våra ministerposter. Inte sällan har detta lett till att synnerligen mediokra personer innehaft dessa viktiga tjänster. Ibland har en brist på utbildning och erfarenhet kunnat kompenseras av ett allmänt gott omdöme och en förmåga att formulera politik och riktlinjer för regeringsarbetet inom ett område som ändå varit gott. Ofta tyvärr inte.
Någon granskning att tala om från riksdagens sida av statsrådens tjänsteutövning förekommer inte i det svenska politiska systemet. Konstitutionsutskottet, som i veckan kom med årets betänkande över statsrådens tjänsteutövning (2016/17:KU20), lyckas i enlighet med den tradition som utformats nästan helt undvika att ta ställning i några frågor som har verklig betydelse. I de frågor som ändå har en betydelse, uttalar utskottet sig på ett så överslätande sätt om relativt allvarliga förhållanden att granskningens värde över huvud taget måste ifrågasättas.
Nej, det är till den rent politiska bedömningen och prövningen man måste förlita sig om ett verkligt ifrågasättande av ett enskilt statsråds lämplighet för tjänsten ska komma till stånd. Det instrument som då står till buds, förutom den prövning som den offentliga debatten kan ge, är att en majoritet av riksdagens ledamöter ställer sig bakom en misstroendeförklaring mot ett statsråd i enlighet med regeringsformens bestämmelser i 6 kap § 7. Detta förfarande har prövats i ett antal fall, senast under 2015 när det gäller just finansministern. Då ställdes frågan initierat av en minoritet utan stöd hos en majoritet. Nu bör det vara dags att pröva frågan igen.
Förhoppningen är sannolikt att de flesta väljare ska ha glömt bort hur Magdalena Andersson uttryckte sig under behandlingen av statsbudgeten för 2014.
Så varför bör finansministern avsättas?
Sedan hösten 2014 har en rad uttalanden gjorts av finansministern som måste anses olämpliga för rollen. Det har gällt att i allmänhet göra nytolkningar av det statsfinansiella läget så att ”ladorna skulle vara tomma” när motsatsen gäller, att i allmänna ordalag tala illa om företagande och medborgare som inom lagen för gällande lagstiftning försöker begränsa sin (höga) skatt, att vårdslöst uttala sig om att stora banker gärna kan flytta från landet (för att i sista stund göra en pudel) och i så många fler fall uttala sig med allmänt vårdslöst språk och ordval att man inte längre kan hålla räkningen.
Det som mer än annat utmärker sig är dock en debattartikel i SvD den 8 juni 2017. Där pekar finansministern, tillsammans med biträdande finansministern, ut försöken från oppositionen – ännu så länge bara i tal – att hindra regeringen från att införa ännu fler av sina ekonomiskt skadliga skattehöjningar, som exempel på oppositionens allmänna oansvarighet.
Förhoppningen är sannolikt att de flesta väljare ska ha glömt bort hur Magdalena Andersson uttryckte sig under behandlingen av statsbudgeten för 2014. Då gjorde Socialdemokraterna, som man så ofta gör i riksdagen, gemensam sak med Sverigedemokraterna för att hindra den dåvarande regeringen att sänka inkomstskatten genom att bryta ut delar ur budgeten.
Har man vid ett tillfälle öppnat för att göra avsteg från principerna, kan man inte sedan med trovärdighet ändra sig och försöka vara moralens främsta företrädare.
Därmed bröt Socialdemokraterna för första gången mot de stramare budgetregler som infördes efter 1990-talskrisen. Närmast ordagrant samma argument som då användes av socialdemokratin i opposition, vänds nu i sin motsats till ett försvar för dessa sammanhållna budgetregler.
Att den nuvarande oppositionen satt sig i en närmast omöjlig situation genom sitt ogenomtänkta agerande alltsedan hösten 2014 då man släppte fram den nuvarande minoritetsregeringen, efter en regeringsbildning som måste gå till historien i termer av tafflighet, kan man bara beklaga. Att borgerligheten agerar lika felaktigt som socialdemokratin gjorde under budgetbehandlingen 2013 är illavarslande för fortsättningen, men ett pris vi får betala för socialdemokratins principbrott 2013.
Vi bör ändå ställa krav på innehavaren av finansministerposten att inte byta argumentation i så viktiga frågor som dessa om budgeteringsprinciper och statsfinansernas sammanhållning. Har man vid ett tillfälle öppnat för att göra avsteg från principerna, kan man inte sedan med trovärdighet ändra sig och försöka vara moralens främsta företrädare. Riksdagen bör helt enkelt inte acceptera detta från någon på en så viktig post.
Det är nu därför hög tid för den samlade oppositionen i riksdagen att ställa frågan om förtroende för finansministern på sin spets. En misstroendeförklaring bör väckas och röstas igenom. Sverige bör befrias från en uppenbart olämplig finansminister, som skadar förtroendet för ämbetet och tilltron till Sverige som företagarland genom oförsiktiga upprepade uttalanden. Om det leder till regeringens avgång bör det tillåtas ske. Ansvarigheten för statsråden i deras tjänsteutövning behöver skärpas.