Rädslan för kunskap
För att bli en del av det svenska samhället, för att kunna få ett bra arbete och fungera i samklang med sina medmänniskor, är kunskap i svenska språket en förutsättning. För att kunna tala, läsa och skriva bra svenska krävs förtrogenhet med ungefär tolv tusen svenska ord. Dessa lär man sig bäst genom att under ständig repetition lära sig ett hundratal nya glosor i veckan.
Tomas Riad, professor i nordiska språk och en av de aderton, hävdar efter flera års studier och försök, att nyckeln till det svenska samhället ligger i det svenska språket. Och kunskap får man genom träning, genom inpluggning, eller innötning om man så vill. Det visar studier i hjärnans funktioner. Dessa studier visar också vikten av att man redan från början, när man lär sig ett nytt ord, lär sig att uttala det så bra som möjligt. Har man väl börjat uttala ett ord fel blir det lätt att det hänger med och kan vara svårt att arbeta bort.
Nyckeln till det svenska samhället ligger i det svenska språket.
Svenska Akademien har därför påbörjat ett program för intensivkurser i svenska för nyanlända. Än så länge sker det i liten skala vid ett par Stockholmsskolor, för syftet är att föregå med exempel, att visa hur undervisningen kan ske och hur utanförskap kan brytas.
För de flesta människor är väl detta ett initiativ som det finns all anledning att välkomna, ett ljus av hopp i ett stort mörker. Vi vet å ena sidan att Sverige behöver arbetskraft och det hävdas ofta att invandring behövs för att befolkningen inte skall sjunka. Men å andra sidan vet vi att det tar mellan sju och nio år innan hälften av de nyanlända fått arbete.
Många kommer över huvud taget aldrig in på arbetsmarknaden. Det är en social tragedi och en så stor kostnad för samhället att vinsten med invandring för att arbetsmarknaden behöver folk fullständigt äts upp. Så finns det verkligen något att invända mot Akademiens arbete?
Problemet är dagens syn på kunskap. En stor del av de människor som sysslar med utbildning är marinerade i tankar om att kunskap inte är mätbar, att den är relativ, så att pedagogens uppgift är att få eleven att själv söka kunskap eller också att utgå från egna upplevelser och erfarenheter. Pluggskolan ses med största förakt. Även om man ofta säger i läroplaner att elevernas kunskap är det viktigaste, är metoderna som förespråkas ofta sådana som strider mot allt vetande om hur hjärnan skaffar sig kunskap.
Även om man ofta säger i läroplaner att elevernas kunskap är det viktigaste, är metoderna som förespråkas ofta sådana som strider mot allt vetande om hur hjärnan skaffar sig kunskap.
I många år hävdades det att skolelevers förmåga till inlärning och att deras kunskapsnivåer sjönk. Men det fanns inget sätt att mäta om detta verkligen stämde. Numera finns det dock vetenskapligt utprovade internationella metoder för mätning av kunskap, där den mest kända är OECD:s PISA-undersökningar, som började 2000. Den visar på ett snabbt sjunkande resultat för Sverige, som dock förbättrats något de senaste åren.
Hur blev det såhär? I den nyutkomna boken Kunskapssynen och pedagogiken (red Magnus Henrekson) pekar Ingrid Wållgren på de postmoderna teorierna från 1960- och 70-talen som framställde kunskap som ett maktinstrument för förtryck och inriktade sig på att ”avslöja” eller dekonstruera förnuft och rationalitet, framför allt upplysningens ideal som maktmedel. Men, säger Wållgren, det kanske går längre tillbaka än så. Redan 1946 års skolkommission, som framlade sitt betänkande 1948, innehåller fröet till mycket av det förfall vi nu ser skörden av.
Bildning och kunskap är visserligen ingen universalmedicin för att vi människor skall bli goda, men motsatsen är ingen bättre metod.
Hon tror att det kan ha ett samband med den chockartade insikten från Förintelsen, att högt bildade och till synes civiliserade människor kunde begå de fasansfullaste brott. Det ledde till en sorts bildningsidealets avförtrollning. Men eftersom det tog tid för de nya idéerna att få genomslag i lärarutbildningen och det tog ännu längre tid innan lärarna som utbildats enligt äldre ideal gick i pension, var det först årtionden senare som de nya visionernas förödelse syntes på allvar i skolan.
Bildning och kunskap är visserligen ingen universalmedicin för att vi människor skall bli goda, men motsatsen är ingen bättre metod. Och kunskap är makt. Läraren som lär ut delar alltså med sig av makten.
Nu har vi inte sjuttio år på oss att förbättra skolan igen. Det måste gå mycket fortare.