När vänsterdebattörer sätter likhetstecken mellan bidrag och avdrag handlar det inte bara om bristande förståelse för samhällsekonomi. Det speglar ett synsätt där allt tillhör staten och medborgarna förvandlats till livegna undersåtar. Att behålla sina egna inkomster kan annars aldrig vara likvärdigt med att ta emot pengar som tagits ifrån någon annan.
Det finns ingen övre gräns för hur mycket man måste betala i arbetsgivaravgifter, men däremot har de socialförsäkringar man får för pengarna en maxgräns. Politikerna borde endera erkänna för väljarna att arbetsgivaravgifterna egentligen är en skatt, eller göra det rättvisa och införa ett tak.
Det är slöseri att bilister måste betala med kötid i stället för med pengar när kapaciteten på vägarna inte räcker till. Trängselskatten i Stockholm och Göteborg är en succé. Fler städer bör omfattas, skriver Jacob Lundberg.
Vid årsskiftet infördes en ny lag om av alkohol och tobak. Den här gången gäller det passagerare som korsar gränsen med till exempel alkohol, alltså kompisen som åker med i din bil eller resenären eller reseledaren som åker med i en turistbuss. Lagen kommer inte göra mycket för brottsbekämpningen – men däremot göra livet surt för den som köpt alkohol utomlands.
Politiker måste våga erkänna att det finns målkonflikter. Varje krona som går till kamelcenter i Göteborg kunde ha gått till vård, skola eller polis i stället. Det kan vara dags att på allvar överväga tanken att varje skattebetalare får välja själv vad hennes pengar ska gå till, i stället för att överlåta beslutet åt regering och riksdag.
Mitt i alla nedslående spaningar inför 2019 och sammanfattningar av 2018 (otrygghet, identitetspolitik, förmynderi och så vidare) går det att identifiera några ljuspunkter.
Värnskatten är oförsvarbar både i etiska och ekonomiska termer, men medan Socialdemokraterna var beredda att förhandla bort värnskatten helt vill Moderaterna bara trappa av den. När till och med Socialdemokraterna med sin fientliga inställning till höginkomsttagare är beredda att göra sig av med den, är det en skam att Moderaterna inte bjuder över dem.
I Malmö tvingar kommunen skattebetalarna betala för att kriminella ska kunna leva liv som för många andra är långt utom räckhåll. De som ställer sig utanför lagen blir bättre behandlade än de som håller sig innanför den. Systemet gör det mer lockande att vara kriminell än att hålla sig innanför lagens ramar.
Det finns inga rationella skäl för att beskatta företagsvinster. Samtidigt är bolagsskatten krånglig, dyr att administrera, och drar in förhållandevis lite skatteintäkter. Bolagsskatten borde inte bara sänkas utan avskaffas helt, skriver Niclas Virin, tidigare direktör i Riksskatteverket.
DEBATT. I dag avgörs public service-skatten i riksdagen. Även om en skatt på många sätt är ärligare än licensavgiften, finns det många goda skäl att rösta ned förslaget. Det rör sig om stora summor av medborgarnas pengar som hade kunnat stanna i deras plånböcker eller gå till välfärdens kärna, men som i stället läggs på att köpa in engelska antikrundan och bantningsprogram för hundar.
Om den föreslagna public serviceskatten röstas igenom av riksdagen går vi från hyckleri till tvång. De borgerliga borde verka för ökad frivillighet på mediemarknaden, inte mindre. Tvångsfinansiering av public serviceföretagen kommer varken att stärka demokratin eller öka förtroendet för de statliga medierna, än mindre lösa problemen på mediemarknaden.
Låt pengarna stanna där värdet skapas. Genom regionala och lokala skattebaser skulle glesbygdskommuner dra fördel av de värden som skapas lokalt, i stället för att behandlas som bidragstagare av centralmakten. Inför nästa stora skattereform i Sverige måste systemet byggas så att det blir tydligt för medborgarna varifrån pengarna kommer – inte minst geografiskt.
Stockholm är en av slutkandidaterna till vinter-OS 2026. Förhoppningsvis blir det dock någon annan stad som drabbas när det kommer till kritan. Enligt Sveriges olympiska kommitté skulle evenemanget bli sällsynt billigt med OS-mått mätt, men spelen går nästan aldrig med vinst, och notan har en tendens att landa i skattebetalarnas knä.
För 35 år sedan gick tiotusentals svenskar ut på gatorna för att protestera mot vänsterns försök att beröva svenska företagare sina företag. Uppslutningen bakom äganderätten var beundransvärd, men när man ser den frihetliga rörelsen i dag börjar man undra: Behöver det verkligen gå så långt som till löntagarfonder för att högern ska stå upp för äganderätten?
Den gångna mandatperioden har skatten höjts i 26 Alliansstyrda kommuner. I ett så extremt högskatteland som Sverige borde det vara helt otänkbart för borgerliga politiker att höja skatten. Problemet är bara att staten, genom kommunallagen och utjämningssystemet, i praktiken blockerar sänkningar av kommunalskatten.
Med varje indriven skattekrona sker en maktförskjutning från individ till stat. I den aspekten är Sveriges medborgare sällsynt svaga i förhållande till staten. Det får katastrofala följder om ett auktoritärt parti kommer till makten. Rädda oss därför från en ny vänsterregering.
Under efterkrigstiden har skatten kontinuerligt höjts, utan att den offentliga leveransen följt efter. Sverige har ett av världens högsta skattetryck, men likväl inte motsvarande nivå på sjukvård, skola och infrastruktur. För att inte tala om försvar och ordningsmakt. Att inget parti gått till val på att återställa maktbalansen mellan stat och medborgare gör att skattebetalarna återigen står som valets stora förlorare.
Varför tappar borgerliga partier i opinionen? Borgerligheten är till sin natur ett frihetsprojekt. Om de borgerliga partierna inte förstår att deras existensberättigande är att verka för att skydda individ och civilsamhälle från politiska ingrepp finns ingen anledning att rösta på dem.
Centerpartiet sänker skatten mest i kronor och Liberalerna sänker marginalskatten mest. Moderaterna fokuserar på breda inkomstgrupper och Kristdemokraterna på de äldre. Timbros chefsekonom Jacob Lundberg kartlägger oppositionspartiernas skatteförslag.
Att politiker på lägre nivå måste ta den ekonomiska smällen för riksdagens politik är inte rimligt. Mer finansieringsansvar och fler uppgifter behöver flyttas över från kommuner till staten, så att de som beslutar om hur systemet ska fungera också är de som får finansiera det. Landstingen, å sin sida, har i dag spelat ut sin roll.