Det är medborgarnas pengar, inte politikernas
Politiker måste våga erkänna att det finns målkonflikter. Varje krona som går till kamelcenter i Göteborg kunde ha gått till vård, skola eller polis i stället. Det kan vara dags att på allvar överväga tanken att varje skattebetalare får välja själv vad hennes pengar ska gå till, i stället för att överlåta beslutet åt regering och riksdag.
I dagens Sverige är de som anser att vi i princip inte ska ha någon välfärdsstat alls, utan endast en nattväktarstat, inte särskilt många. Frågan är om de ens utgör mer än någon promille av väljarkåren. Vår kultur tycks marinerad i välfärdsstaten – ett tecken så gott som något på att vi svenskar faktiskt har en närmast helt egen kultur och alltså är unika i just den frågan. I många andra delar av världen är det inte alls självklart att tycka just så.
Det finns alltså en allmän önskan från en helt övervägande del av befolkningen att vi ska omfördela pengar från enskilda människor så att de kommer andra stora grupper till godo. Grupper som av väldigt olika skäl inte själva tjänat pengarna. Det anses vara politikernas uppgift att fördela dessa pengar.
Under framför allt det senaste decenniet har inte denna fördelning diskuterats i särskilt hög utsträckning. Och ja! Jag vet att det käbblas om just fördelning i allehanda politiska diskussioner, men det är väldigt lite som skiljer de käbblande parterna åt. Själva grundfrågan, omfördelningen, tycks så självklar att skillnaderna mellan partierna endast utgör vågor på ytan. Endast några få fristående debattörer har faktiskt grävt djupare och påtalat de enorma målkonflikter som per automatik uppkommer om man har en grundinställning att man ska ge allt till alla, av pengar som inte alls är deras till att börja med.
Den sjätte januari i år inföll för 2019 det som hånfullt kallas för Fat Cat Day i Sverige. Det innebär den dag då de hundra allra rikaste har tjänat lika mycket som en genomsnittsperson gör under ett år. Detta uppmärksammades på Twitter med ett stort mått av indignation. Den S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren ställde då den mycket väsentligare frågan om hur många dagar in på det nya året som hinner gå innan dessa, de allra rikaste, har bidragit med lika mycket skatteintäkter som en vanlig medellönsarbetare gör på ett helt år. Svaret ligger inte långt från Fat Cat Day.
Det finns enskilda personer som bidrar enormt till vår gemensamma nytta, men de som gör det i allra högst grad har, eftersom de är så få, väldigt lite att säga till om i förhållande till hur mycket de ger. Vad pengar ska gå till är viktigt i en värld där människor kräver mer och mer av välfärdsstaten och allt fler grupper slåss mot varandra för att få åtnjuta andras pengar.
Men för att återgå till ursprungsfrågan. Vad ska pengarna gå till? Eller, för att citera den före detta ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling: ”Vad fan får jag?” Och vad bör mina pengar absolut inte gå till?
För många väljare är det provocerande när ens pengar går till saker som inte alls överensstämmer med vad de själva vill.
Just för tillfället styrs Sverige av en rödgrön övergångsregering med en moderat och kristdemokratisk budget. Det kommer fungera just delvis för att skillnaderna mellan de rödgröna och M/KD är så små, men framför allt för att det är så budgetarbete alltid ser ut. Jag har varit chef inom offentligfinansierade verksamheter i över femton års tid, och det är inte så att man själv bestämmer hur mycket pengar man har att röra sig med. Man får en budget man ska förhålla sig till.
Även politiker borde kunna hantera en sådan situation, och gör naturligtvis oftast det. Det vanligaste sättet att hantera utgifter från politiskt håll har dock i Sverige traditionellt sett varit att höja skatten. Vissa av utgiftsökningarna har varit rimliga eftersom somliga statligt finansierade verksamheter av naturliga skäl har blivit allt dyrare ju längre tiden går. Andra utgifter är helt orimliga, men finns kvar eftersom det är impopulärt att ta bort saker man tidigare finansierat. Man får då utstå kritik i stil med att man är för en nattväktarstat och andra oseriösa påhopp. Alltså växer utgifterna oftast för varje år.
Men det finns målkonflikter som måste lösas. Politisk praktik måste, precis som alla andra verksamheter, rätta sig efter sina ekonomiska förutsättningar. Man får rätta mun efter matsäck, som man säger. Och det är ytterst väljarna som bör styra matsäcken. För många väljare är det provocerande när ens pengar går till saker som inte alls överensstämmer med vad de själva vill. Ett välkänt exempel är bostäder till IS-mördare, men det finns många andra saker som stora delar av Sveriges befolkning sannolikt egentligen inte alls vill bekosta.
Det är där mitt nya förslag på fördelning av våra skattekronor i internetåldern kanske komma väl till pass. Vi har ju numera helt nya förutsättningar till ekonomisk demokrati. Hur vore det om man som medborgare fick möjlighet att själv välja vad man ska betala för och vad man absolut inte vill bidra till? Det är ju faktiskt görbart med dagens teknik. De som inte har synpunkter på hur politikerna hanterar våra pengar får fortsätta att betala i blindo som tidigare och sedan rösta vart fjärde år. Vi andra som blir provocerade av saker vi absolut inte vill betala för, kan få friheten att välja själv.
Kom inte och försök fortsätta lura oss medborgare att olika intressen inte går stick i stäv med varandra.
Man kan tänka sig att alla som vill differentiera sin skatt får hemskickat ett formulär där man fyller i vad man själv vill finansiera och sen går alla ens pengar rakt in det departementets budget och ingen annanstans. Självklart får man lägga pengar på olika saker, men också bestämma vad man inte vill bidra till. Sen får politikerna skriva sin budget med det som underlag.
Det skulle nog ganska snart visa sig att meningslöst slöseri med våra skattemedel knappast skulle kunna fortgå. Dessutom skulle förmodligen de av oss som knorrar när vi ser hur mycket skatt vi betalar bli mindre irriterade om vi visste att just våra kronor faktiskt går till det vi själva anser de ska gå till. Personligen betalar jag hellre färdtjänst för rullstolsburna än skänker mina surt förvärvade slantar till islamistiska skolor eller spelklubbar för ungdomar. Andra kanske ser annorlunda på den saken, och det är självklart okej.
Men ett råd till er politiker som fortsätter att oavsett politisk hemvist skänka våra skattepengar till meningslösheter: kom inte och försök fortsätta lura oss medborgare att olika intressen inte går stick i stäv med varandra. Varje krona som går till kamelcenter i Göteborg kunde ha gått till vård, skola, polisväsende eller omsorg i stället. Låt medborgarna bestämma det direkt. Det går faktiskt att göra.