Ett avdrag är inte ett bidrag
När vänsterdebattörer sätter likhetstecken mellan bidrag och avdrag handlar det inte bara om bristande förståelse för samhällsekonomi. Det speglar ett synsätt där allt tillhör staten och medborgarna förvandlats till livegna undersåtar. Att behålla sina egna inkomster kan annars aldrig vara likvärdigt med att ta emot pengar som tagits ifrån någon annan.
”Varje skattekrona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma”, diktade medieprofilen Göran Greider på Twitter i en parafras på den socialdemokratiske politikern Gustav Möllers bevingade ord att “varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, men också en blinkning åt den från libertarianskt håll framförda synpunkten att skatt i själva verket är stöld.
Den libertarianska uppfattningen grundar sig på den så kallade icke-aggressionsprincipen, det vill säga att ingen människa har rätt att tvinga någon annan med våld, till exempel genom att ta deras egendom ifrån dem. Gustav Möller menade att eftersom skattepengar är pengar som tagits från folket är det extra viktigt att dessa används på ett ansvarsfullt sätt. Varifrån Göran Greider härleder sin princip om att varje skattesänkning är av ondo är desto mer oklart.
Nu är Twitter förvisso ett medium för överdrifter, hugskott och tillspetsade formuleringar men ska vi ta Greider på orden, det vill säga att varje skattesänkning utgör en stöld från ”det gemensamma”, måste utgångspunkten vara att alla pengar, alla resurser i samhället, egentligen tillhör ”det gemensamma”, vilket är en vänstereufemism för staten.
”Varje skattesänkning” innebär sänkning från varje tänkbar nivå. Oavsett hur mycket skatten skulle höjas, skulle en sänkning enligt Greider utgöra en stöld från det gemensamma. Till och med vid ett skattetryck på hundra procent (i Sverige har vi haft marginalskatter över hundra procent) tycks Greider tycka att en sänkning vore att stjäla från ”det gemensamma”.
Varför är det då intressant vad Dala-Demokratens Stockholmsbaserade chefredaktör twittrar, utöver att han är en av de flitigast anlitade medierösterna i landet? Det är intressant eftersom hans utgångspunkt, mer eller mindre oreflekterat, återkommer i debatten och antagligen är en av orsakerna till att det är så enkelt att höja skatter och så svårt att sänka dem, i det här landet.
Följer man tankefiguren till dess spets, att alla pengar och resurser i grunden tillhör staten, innebär det att vi alla är livegna.
Följer man tankefiguren till dess spets, att alla pengar och resurser i grunden tillhör staten, innebär det att vi alla är livegna. Ingenting som du äger eller skapar är ditt eget, du har det bara till låns från myndigheterna, som i sin nåd låter dig förfoga över det, men som när som helst kan komma att tas ifrån dig om de politiker som beslutar över statens eller kommunens budget skulle få för sig att de bättre används på annat håll. För det är vad skattehöjningar konkret innebär. Utgångspunkten är att du inte har rätt att bestämma över dina egna tillgångar.
Särskilt tydligt blir detta när skatteinstrumentet används för att styra vårt beteende. När politiker tycker att vi är för tjocka och ohälsosamma höjer de skatten på socker för att vi skall äta mindre godis (för övrigt en fråga som Göran Greider har drivit). När politiker tycker att vi har för roligt höjer de skatten på alkohol så att vi skall ”arbeta och inte supa”, som förre finansministern Anders Borg formulerade det. När politiker tycker att vi har rotat oss för mycket i våra hem återinför de fastighetsskatten för att skapa ”mer flexibilitet” på bostadsmarknaden, vilket är en nationalekonomisk omskrivning för att tvinga änkor från deras hem för att mer välbeställda, till exempel politiker, skall kunna flytta in. Utifrån detta perspektiv kan man naturligtvis också ha synpunkter på avdrag av olika slag, som också de är utformade för att styra vårt beteende. Det moraliskt riktiga vore naturligtvis att låta medborgarna själva besluta om sina egna pengar.
Ett annat uttryck för synen på medborgare som livegna undersåtar är det från vänsterhåll vanliga retoriska greppet att sätta likhetstecken mellan bidrag och avdrag. Det vill säga att dela ut någon annans pengar anses utifrån socialistisk logik vara samma sak som att behålla sina egna pengar. För den som inte delar föreställningen att precis allting i ett samhälle tillhör staten framstår detta som absurt. Att behålla sin egen inkomst är naturligtvis någonting helt annat än att ta emot pengar som med myndigheternas hjälp tagits ifrån någon annan.
Utifrån föreställningen att allt i grund och botten tillhör staten blir emellertid likhetstecknet mellan bidrag och avdrag logiskt. Eftersom ingen utom politiker och deras handgångna tjänstemän då kan göra anspråk på resurserna i samhället är pengar bara något som flyttas runt i ett ständigt kretslopp. Visserligen måste man åsidosätta all ekonomisk kunskap som mänskligheten förvärvat de senaste tre århundradena för att ett sådant resonemang skall hålla streck.
Att behålla sin egen inkomst är naturligtvis någonting helt annat än att ta emot pengar som med myndigheternas hjälp tagits ifrån någon annan.
Likväl återkommer argumentet gång på gång. När RUT-avdraget debatterades för ett antal år sedan hörde det till vanligheterna att socialistiska debattörer försökte framställa avdraget som ett bidrag, till exempel kommunistiska Proletärens nuvarande chefredaktör Jenny Tedjeza. Att kommunister vill avskaffa det privata ägandet är förvisso ingen nyhet, kanske inte heller att reformerade kommunister som vänsterpartistiska Flamman är inne på samma linje ännu i år. Desto mer uppseendeväckande är det när socialdemokratiska opinionsbildare och politiker argumenterar på samma vis, till exempel riksdagsledamöterna Anders Österberg (S) och Kadir Kasirga (S) som använder “avdrag” och “bidrag” som synonymer.
Trots att vi lever i en tid då rättighetstänkandet tagit över samhällsdebatten är diskussioner om äganderätten märkligt frånvarande. Att det inte finns någon övre gräns för hur mycket av medborgarnas resurser som det offentliga kan göra anspråk på borde få varningsklockorna att ringa. I regeringsformen heter det att medborgarens egendom är tryggad ”utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”.
Det finns med andra ord inga formella begränsningar för hur mycket myndigheterna kan ta ifrån dig. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att vänsterdebattörer sätter likhetstecken mellan bidrag och avdrag. De har bara gått händelserna i förväg. Ingenting tillhör ju dig, egentligen.