Christian Ekström: Rösta ned public service-skatten
DEBATT. I dag avgörs public service-skatten i riksdagen. Även om en skatt på många sätt är ärligare än licensavgiften, finns det många goda skäl att rösta ned förslaget. Det rör sig om stora summor av medborgarnas pengar som hade kunnat stanna i deras plånböcker eller gå till välfärdens kärna, men som i stället läggs på att köpa in engelska antikrundan och bantningsprogram för hundar.
Dagens system med statligt kontrollerad och tvångsmässigt finansierad radio och tv härrör från en tid när staten hade monopol på dessa medier. En ordning som det finns goda skäl att ifrågasätta. Men om man vill göra en mycket generös tolkning så skulle förklaringen kunna vara att medborgarna skulle tillförsäkras ett allsidigt och högkvalitativt utbud i etermedia (varför detta inte kom att gälla i tryckt media är märkligt, om än oerhört glädjande). Trots ett intensivt motstånd mot fri tv och radio (hanteringen av Radio Nord på tidigt 60-tal är inte smickrande för den som håller yttrandefriheten högt) fick staten till slut vika ner sig.
Utvecklingen de gångna decennierna genom 80-talets parabolantenner och nu internet har mångdubblat utbudet och möjligheterna till konsumtion av olika typer av media. Variationen i kvalitet är stor, men tvivelsutan finns en i det närmaste oändlig tillgång till högkvalitativ underhållning, kultur och nyhetsbevakning såväl kostnadsfri som avgiftsbelagd, svensk och internationell. Få skulle hävda att Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion är de enda aktörer som levererar kvalitativt innehåll.
Utöver ett ökat utbud har internet också inneburit att gränserna mellan olika medietyper luckrats upp. Tidningar gör tv och radio eller podcaster; radio och tv publicerar nyheter i text. SVT Opinion som är såväl ett debattprogram på tv som en debattsida på nätet är ett exempel där SVT nu konkurrerar med framför allt tidningarnas debattsidor. Tidigare har satsningar på Edit, en direkt konkurrent till Aftonbladets olönsamma och nu nedlagda vänstersatsning Politism, liksom försäljning av leksaker (!) kritiserats. Med rätta. Det borde inte vara public services uppgift att konkurrera ut befintlig, marknadsfinansierad media och kultur. Men detta är inget som tycks ha besvärat majoriteten i kulturutskottet.
Att en skatt är ärligare än en föråldrad TV-licens är ett klent försvar.
Skattebetalarnas Förening är inte känd för att välkomna nya skatter, men i valet mellan en tv-avgift och en skatt så är det senare ändå rimligare. Om riksdagen anser att det är en statlig angelägenhet att finansiera public service är det ärligare att göra det via skattsedeln än dagens märkliga konstruktion. Men det finns två stora problem.
Det första är att man genom att börja med finansieringens storlek spänner kärran framför hästen. Det naturliga hade varit att börja med att diskutera vad staten med sina skattemedel ska medverka till att finansiera. Det handlar trots allt om 8 miljarder kronor. Ett smalare och vassare offentligt finansierat utbud hade varit lättare att acceptera. Men det är i ärlighetens namn svårt att förstå varför vi ska tvingas betala skatt för att SVT ska göra kärleksprogram för präster, bantningsprogram för hundar och köpa in engelska antikrundan.
Det andra problemet är att skatten är progressiv och på detta sätt gör världens högsta marginalskatter ännu högre. Ett pris som enskilda som satsat på utbildning och risktagande kommer att få betala, men även resten av befolkningen då tillväxten påverkas av Sveriges höga skatter på flit och studier.
De – uppenbarligen samtliga Sveriges riksdagspartier – som vill använda skattebetalarnas pengar för att finansiera konkurrenter till befintliga, privata medier och tvivelaktiga underhållningsprogram har bevisbördan för att pengarna gör bättre nytta där än i välfärdens kärna eller medborgarnas egna plånböcker. Att en skatt är ärligare än en föråldrad TV-licens är ett klent försvar. Det rimliga vore att rösta ner förslaget för att sedan göra om och göra rätt.