Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Sänk skatten och lägg ned landstingen

Att politiker på lägre nivå måste ta den ekonomiska smällen för riksdagens politik är inte rimligt. Mer finansieringsansvar och fler uppgifter behöver flyttas över från kommuner till staten, så att de som beslutar om hur systemet ska fungera också är de som får finansiera det. Landstingen, å sin sida, har i dag spelat ut sin roll.

Nu i valrörelsens slutskede duggar förslagen om framtida skatter tätt. Än ska skatter sänkas, än ska de höjas. Vissa vill utöka skattebaserna till flera områden, eller ombalansera från konsumtion, eller från transporter. Kapital ska antingen beskattas högre eller lägre. Nästan aldrig diskuteras nivån på de inkomstskatter som de flesta betalar mest av; kommunalskatterna. Vill man nå en rejäl sänkning av skatteuttaget för vanligt folk är det dock kommunalskatten som måste sänkas. En sådan ändring av skatteuttaget vore bra ur ett frihetligt perspektiv.

Den traditionella uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna, alltsedan den kommunala självstyrelsen kodifierades i svensk tradition, har gått ut på att man på lokal nivå kunnat ta ut skatt för att sköta de nära angelägenheterna. Frågor som har gällt riket, där lokala förhållanden inte varit avgörande, har hanterats av staten och finansierats med skatter och avgifter som riksdagen beslutat om. Det här är inte några nya principer utan något av grunden för utformningen av den offentliga sektorn i Sverige.

Maktfördelningen och spelet mellan riksdag och kungamakt gällde under lång tid just vem som skulle ha makt över skatteuttaget. Flera olika modeller för att ta ut skatt prövades under århundradena. En fördelning mellan ett visst lokalt ansvar för socknens fattiga, underhåll av kyrka med mera och statliga skatter för statens behov fanns. Det var dock inte förrän under 1860-talet som den kommunala beskattningsrätten och självstyrelsen kom att regleras tydligare.

Relativt länge fanns en samstämmighet om att de lokala skatterna på inkomst skulle användas för att hantera de nära behoven hos dem som bodde i kommunen, i stort sett definierade utifrån lokala behov och intressen. I en relativt statisk samhällsordning där rörligheten geografiskt inte var så stor som i dag var detta en rimlig princip. Att svara för att finansiera de fattigas underhåll i den nära vardagen var förmodligen en princip som kändes riktig när kollektivet som levde på en ort inte förändrades så snabbt.

Det har varit en ”de små stegens tyranni” som till slut lett till att vi slagit i kommunalskattetaket.

När ambitionerna på socialpolitikens område och inom utbildningsväsendet successivt höjdes kom dessa områden till stor del att växa inom statliga system och med statlig finansiering, även om verksamheten drevs kommunalt. Det gjorde att skatteuttaget på kommunal nivå länge låg på en relativt låg nivå. Så sent som för 50 år sedan, 1968, låg den totala skatten till kommun och landsting på cirka 18 kronor per hundralapp, det vill säga 13–14 kronor under dagens nivå. Knappast någon kan väl hävda att Sverige år 1968 befann sig på en påtagligt lägre välfärdsnivå än i dag, trots det väsentligt lägre uttaget av kommunal skatt.

Det är framför allt ökade ambitioner inom vård, skola och omsorger som har lett till den våldsamt ökade kommunalskatten de senaste 50 åren. Det har varit en ”de små stegens tyranni” som till slut lett till att vi slagit i kommunalskattetaket. Framöver, med en åldrande befolkning, ökad efterfrågan på alltmer specialiserad vård och en merkostnadskrävande befolkningsammansättning ser kommunalskatterna ut att behöva höjas relativt kraftigt framöver. En del har beräknat höjningsbehovet till uppemot 10 kronor per hundralapp, andra är mer optimistiska.

Det förefaller rimligt att vi under kommande tid behöver ta en ordentlig diskussion både om fördelningen av ansvar mellan staten och kommunerna och om ambitionsnivåer i den offentliga sektorn. Vad som kan finansieras och drivas i den privata sektorn och av familjer/ideella krafter är en annan väsentlig fråga för kommande diskussion.

I en tid med höga nivåer av migration till Sverige, som ser ut att fortsätta vara höga enligt de senaste prognoserna från Migrationsverket, behöver en av grundprinciperna för uttag av skatt på lokal nivå omprövas. Det är inte längre självklart att man som bosatt på en geografisk plats har ett lika stort samröre med eller ansvar för just dem som bor på samma plats, som man hade tidigare. Reglering av migrationen är ett statligt ansvar och då är det rimligt att staten svarar för de sociala kostnader som migrationen för med sig. Att, som i dag, efter en period föra över finansieringsansvaret för nyanlända på kommunerna, är inte en bra princip i det avseendet.

Eventuellt kan inte heller finansieringsansvaret för skola, vård och omsorg i stort läggas på den lokala nivån en ny tid. Här kan statlig finansiering behöva ta över från kommunal.

Rikspolitikerna bör få bära det fulla ansvaret för de beslut de fattar inom olika politikområden.

Det finns helt enkelt mycket som talar för att det kommunala åtagandet behöver ses över under kommande tid. Landstingen tycks ha spelat ut sin roll i en tid när sjukvård behöver organiseras enligt en annan logik än geografi för att kunna fortsätta utvecklas. Kommunerna behöver renodlas till de verkligt lokala frågorna. Dessa är kanske inte så många om man börjar skärskåda verksamheterna. Behöver vi verkligen så mycket av lokal planering, reglering och tillsyn som vi har i dag? Skulle vi inte kunna släppa på en hel del av detta till förmån för mer generella regler?

En återgång till 1960-talets kommunalskattenivåer är något vi bör sträva efter. Det skulle kunna öppna för ett lägre skattetryck i stort och lägre marginalskatt på inkomster. Kombinerar vi en sådan reform med en enhetlig statlig inkomstskatt på kanske 20 procent över en relativt hög skattefri nivå skulle vi med ens kunna ha ett mycket annorlunda skattesystem. Fortfarande med en stor offentlig sektor, men med mer utrymme för enskilda beslut och enskilt agerande. Det vore en frihetlig reform som skulle öppna för individuell frihet och personligt ansvarstagande.

Kommunala tjänstemän och politiker skulle också befrias från dagens otacksamma roll att administrera följderna av en ofta kortsiktig och ogenomtänkt statlig politik. Rikspolitikerna bör få bära det fulla ansvaret för de beslut de fattar inom olika politikområden. Och kommunerna bör kunna fokusera på det som verkligen är lokalt och gemensamt. Landstingen bör läggas ned.