Sverige är inte exceptionellt – vi är som Belgien
Det är dags att inse att vi i själva verket är ganska medelmåttiga.
Det är dags att inse att vi i själva verket är ganska medelmåttiga.
Om kontrollen över staten växer i takt med att statens kapacitet utvidgas så behöver en större stat inte innebära mindre frihet. Det är en av teserna i The Narrow Corridor av Daron Acemoglu och James Robinson. Mattias Svensson läser en bok som, trots intressanta poänger, är på tok för okritisk till statens tillväxt.
Om trettio år är staten Sverige avskaffad. Landets första och sista president, som reformerade Sverige till ett öppet territorium, är aktiv i politiken redan i dag. Läs Torbjörn Elenskys vision för var Sverige befinner sig år 2050.
Sveriges grundlagar fastslår inte vad som är meningen med Sverige som nation eller med vårt statsskick och vår offentliga sektor. Samtidigt har vi bland världens högsta skattetryck och en mycket stor offentlig sektor. En rätt utformad paragraf om vad syftet med staten ska vara, skulle kunna innebära en nyttig begränsning av statens omfattning.
Dagens besvärliga politiska läge är inte bara resultatet av Decemberöverenskommelsen, problemen med integration och migration eller eliternas problem att förstå vad som händer i Sverige. De samhällsförändringar vi genomgår just nu är betydligt större än vi kanske insett. Det är dags att skriva ett nytt samhällskontrakt.
Den här tiden på året präglas samhällsdebatten som vanligt av hätska diskussioner om svenskhet. En stor del av förvirringen beror på att begreppet svensk syftar på tre helt olika identiteter, som kan överlappa och sammanfalla, men som inte behöver göra det. Etnicitet, nationalitet och medborgarskap är tre olika saker, och det är bara en som angår politiker.
Den andefattiga svenska nationaldagsfirandet är ett bevis på att känslan av gemenskap inte kan tvingas fram på politisk väg. Därför är det naivt att tro att den språkliga, kulturella och historiska gemenskapen skall kunna ersättas av en framtvingad kärlek till politiska institutioner och dokument. Precis som i historien står i dag statsanhängare och centraliseringsivrare mot den spontana ordningens och de frivilliga gemenskapernas förespråkare.
Den nationalromantiska rörelsen kring förra sekelskiftet uppfattas numera som inbundet fixerad vid det svenska, men var betydligt mer öppen mot utlandet än vad man vanligen föreställer sig. Den hyllade både det svenska och det utländska och därför fungerade öppenheten. När man i vår tid vill vara öppen mot omvärlden är det vanliga receptet att förringa det svenska, för att hylla det utländska. Det är ett dåligt recept, för den som känner sig hotad blir inte öppen.
Sverige utanför storstäderna avfolkas. Idag är Sverige världens mest urbaniserade samhälle. Inte sällan framställs Norge som ett positivt exempel på framgångsrik glesbygdspolitik. Men det är inte så enkelt. Den norska urbaniseringstakten är nästan lika hög som den svenska. Asle Toje, norsk utrikespolitisk forskare och författare, reser genom den svenska landsbygden ser ett land både likt och olikt hans eget.
Liksom Australien eller USA är Argentina ett land byggt på invandring. När jag kontaktar ambassaden i Stockholm för att höra hur det fungerar med uppehållstillstånd om man, som svensk medborgare, vill stanna längre än de tre visumfria månaderna säger den vänlige ambassadtjänstemannen. ”Oroa dig inte, du kan lösa allt därifrån. Vi gillar när det kommer folk som vill bo i Argentina. Vi är så isolerade där nere.”
KLANSAMHÄLLEN I SVERIGE. Svensk juridik är inget universellt fenomen. Andra samhällen har annan syn på rättvisa. Det är därför vi ser parallella domstolar i förorterna. Journalisten Per Brinkemo beskriver en verklighet som existerar parallellt med den svenska offentligheten.
Den mångkulturella idén – tanken att människor ska leva med helt separata kulturer vid sidan av varandra – är en idé utan stöd i verkligt mänskligt beteende. Det är fel att tro att människor inte vill ha en gemensam kultur och gemensam identitet. Till slut kommer människor i vårt land att hitta någon form av ny gemenskap alldeles oavsett vad någon politiker gör, skriver Stefan Olsson, aktuell med essän ”Det nya folkhemmet”.