Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

När Pan spelade i Gesunda

Den nationalromantiska rörelsen kring förra sekelskiftet uppfattas numera som inbundet fixerad vid det svenska, men var betydligt mer öppen mot utlandet än vad man vanligen föreställer sig. Den hyllade både det svenska och det utländska och därför fungerade öppenheten. När man i vår tid vill vara öppen mot omvärlden är det vanliga receptet att förringa det svenska, för att hylla det utländska. Det är ett dåligt recept, för den som känner sig hotad blir inte öppen.

Albert Engströms illustration till Erik Axel Karlfeldts dikt Hornlåt.

Förra hösten väckte det stor uppmärksamhet, för att inte säga bestörtning, när Enköpings museum ställde ut en kvinnodräkt från vikingatiden, utgrävd på Birka på 1880-talet. På dräktens brickband ansåg sig nämligen en arkeolog ha kunnat uttyda att där stod ”Allah”. Ur denna på mycket lös grund gjorda tolkning fortsatte arkeologen i ett pressmeddelande att utveckla tankar om att vikingarnas syn på livet efter detta och deras gravritualer skulle ha varit påverkade av islam. Nyheten spreds över världen. Både New York Times och BBC rapporterade om vikingarna som var muslimer. Aftonbladet hade som rubrik: ”Vikingarna åkallade Allah inför striden”.

Det var dålig forskning, men varför väckte det en sådan ilska? Att vikingarnas resor i österled ledde till rika kontakter med den muslimska världen var ju knappast någon nyhet. Jag menar att det hänger samman med arkeologens uppenbara vilja att skriva om historien för att passa dagens politiska klimat. Om man verkligen vill åstadkomma det hon sade sig vilja, att skapa integration och motverka främlingsfientlighet, är det en dålig metod hon använde.

Man behöver nämligen inte nedvärdera det svenska för att lyfta fram det utländska. Förra sekelskiftets kulturella rörelser visade detta tydligt. De kan ses som ett exempel på hur man lyckat integrerar det svenska med det utländska. För att visa hur svenskt och utländskt under nationalromantiken blandades för att skapa något nytt, som man också kallade svenskt, vill jag börja med ett exempel.

Man behöver nämligen inte nedvärdera det svenska för att lyfta fram det utländska. Förra sekelskiftets kulturella rörelser visade detta tydligt.

I Siljan ligger Sollerön. Själva ön är jordbruksbygd men till lands ligger stora skogar med utspridda fäbodar, däribland Gesunda, som utvecklats till ett mindre samhälle. Hösten 1905 var konstnären Anders Zorn med på älgjakt i Sollerö skogar. Han märkte att det var så tyst i skogen. Varför hördes inte hornspelet, som han mindes från sin barndom på 1860- och 70-talen? Han frågade några kullor i en fäbod om de inte kunde spela på horn längre. Det kunde ingen av dem, men Zorn fick veta att en äldre kvinna, Lavas Margit, som han kände sedan tidigare, hörde till dem som ännu kunde blåsa horn.

Då bestämde sig Zorn för att utlysa en tävling året därpå, där horn- och lurspelare skulle kunna visa sina färdigheter och bli belönade för det. I oktober 1905 offentliggjorde han att en ”prisblåsning” skulle äga rum vid Gesunda fäbodar lördagen den 1 september 1906 klockan ett om eftermiddagen. Så småningom utökades inbjudan till att också gälla fiolspelare. Första pris var femtio kronor, ett betydande belopp i en tid då ett dagsverke betalades med femtio öre.

Så kom Sveriges första spelmansstämma till. Redan året därpå ordnades flera spelmansstämmor på olika håll i landet och 1910 ordnade Skansen en spelmansstämma för spelmän från hela Sverige. Anders Zorns initiativ räddade musikformer som annars hade gått förlorade åt eftervärlden och själva begreppet folkmusik skapades.

I tidningen Strix julnummer 1905 fick den utlysta spelmanstävlingen uppmärksamhet genom en dikt av Erik Axel Karlfeldt, illustrerad av Albert Engström. Dikten, som året därpå trycktes i Karlfeldts samling Flora och Pomona med titeln ”En hornlåt”, lyder i den tredje och sista strofen:

Skall han vakna med gamman och blåsa
han, de mossludna skogarnas gud,
han hvars lungor i nattvinden flåsa
som en fånges med lidande ljud?
Skall det gråna mot blommande skyar
af en märgfull och hednisk musik,
när han stiger från åldriga byar
ned åt Gesunda glimmande vik?

Vem är då ”han, de mossludna skogarnas gud” som Karlfeldt diktar om? Att det är den grekiske guden Pan som avses råder det knappast något tvivel om. Det påpekas senast av Johan Stenström i hans kommentarer till Karlfeldts Samlade dikter (2001) och beskrevs av Gustaf Näsström i Dalarna som svenskt ideal (1937).

Näsström framhåller att detta är typiskt för den nationalromantiska rörelsen kring förra sekelskiftet. När den tiden skildras i dag framställs den ofta som ”fixerad vid det svenska”. Man påstås ha haft en ”besatthet” av det svenska och var i motsvarande grad avvisande mot utländska influenser. Rörelsen beskrivs också gärna som starkt konservativ och högerinriktad. Jag har till och med sett exempel på att nationalromantiken rörts samman med ”punschpatriotismen”, trots att nationalromantiken var en reaktion mot en chauvinistisk nationalism.

Nationalromantiken var betydligt öppnare för utländska influenser än vad man vanligtvis föreställer sig. Karlfeldt lät alltså Pan spela i Dalarnas mossludna skogar, medan Verner von Heidenstam placerade satyrer i Tivedens skogar, där han också lät Venus och Bacchus dansa till handklaver.

Nationalromantiken var betydligt öppnare för utländska influenser än vad man vanligtvis föreställer sig.

Hos Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding kan man också lätt hitta liknande influenser. Frödings dikt ”Gamle Skam”, där Skam uppträder i Jösse härads dräkt – den som har så hög midja för de gula knäbyxorna – bygger på motiv från Heinrich Heines essä Die Götter im Exil (1853). Där beskriver Heine hur de grekiska gudarna efter kristendomens införande degraderades till demoner och hur Bacchus förvandlades till Djävulen. Fröding låter Skam, det vill säga Djävulen, beklaga sig över hur det går dåligt för honom:

”Jag tror att jag ger mig till rotehjon hos Sankte Pär – på jorden är det ingen religion!”

Det är alltså en dikt som utspelas i Värmland och Skam är klädd i den lokala folkdräkten, men inspirationen kommer från en tysk intellektuell och från den grekiska mytologin. Det är för övrigt i ett exemplar av Die Götter im Exil som skoleleven Lohmann gömmer några vågade fotografier av kabaretstjärnan Lola i Heinrich Manns roman Professor Unrat (1905).

1930 blev romanen en legendarisk film, Der blaue Engel, med Marlene Dietrich som Lola. Då har vi kommit väldigt långt från Frödings möte med Skam i de värmländska skogarna, men det visar hur lokal och internationell kultur ständigt vävs in i varandra, utan att den ena förminskar den andra för den sakens skull.

Konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson eftersträvade en svensk konst, men deras inspiration kom i hög grad utifrån. William Morris är den uppenbara inspirationskällan för Larssons heminredning. I sitt hem skapade Karin och Carl Larsson en inredningsstil tydligt påverkad av internationella förebilder, men samtidigt anpassad till svensk stil. Och detta kom snart att uppfattas som det svenskaste av allt svenskt. Många lät sig inspireras att skapa liknande miljöer, med Larssons målningar från hemmet i Sundborn som förebild.

Och de som inte kunde göra något sådant ramade i stället in Carl Larssons bilder och hängde på väggarna. Få svenska hem blev därför opåverkade av Larsson. Tonsättare som Wilhelm Stenhammar, Vilhelm Peterson-Berger och Hugo Alfvén eftersträvade en svensk ton i musiken, bland annat genom att väva in folkmusik i kompositionerna, men var samtidigt minst lika mycket påverkade av den samtida internationella musiksmaken.

Konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson eftersträvade en svensk konst, men deras inspiration kom i hög grad utifrån.

Nationalromantiken uppstod i slutet av 1880-talet och varade på allvar fram till första världskriget. Det var en rörelse som omfattade konst, musik, litteratur och arkitektur. Politiskt var rörelsen radikal och lutade åt vänster. Det är inget tillfälligt sammanträffande att författaren Karl-Erik Forsslund som ivrade för nationalromantisk arkitektur, folkbildning och hembygdsvård också grundade den socialdemokratiska folkhögskolan Brunnsvik. Egentligen var det bara de politiska ytterligheterna som inte deltog i den nationalromantiska rörelsen. Kommunisterna såg den som ett hinder mot deras internationella strävanden och den yttersta högern tyckte inte att rörelsen var tillräckligt rent svensk. Unghögerns Adrian Molin uttryckte sitt missnöje med att folk inte var tillräckligt emot utländska inflytelser. Den litterära Strindbergsfejden under åren kring 1910 visar tydligt nationalromantikens bredd, för i mycket var den en strid om vem som var mest svensk.

Den sista stora manifestationen av nationalromantiken kan invigningen av Stockholms stadshus midsommarafton 1923 kallas. Bygget pågick i femton år och de första planerna – då för ett rådhus på samma plats – hade dess arkitekt Ragnar Östberg börjat förbereda under 1890-talets sista år, mer än 25 år tidigare. Huset skapades alltså under hela den nationalromantiska epoken. Invigningsdagen var vald eftersom det var på dagen fyra hundra år sedan Gustaf Vasa tågade in i Stockholm. Det var visserligen fel på en dag enligt senare tiders historiska forskning, men det spelar ju mindre roll.

Nationalskalden Verner von Heidenstam invigningstalade. Byggnaden är fylld av anspelningar på svensk historia och kultur. Dess stil går i nordisk gotik och renässans. Men stilen är också påverkad av venetianska och moriska förebilder. Stadshuset påminner starkt om Dogepalatset i Venedig, men där finns också inslag av bysantisk stil och ett av de mindre tornen har en muslimsk halvmåne som dekoration. Resultatet är alltså att denna mycket svenska byggnad skapats med en mängd utländska mycket medvetna influenser. Och denna blandning av svenskt och utländskt är alltså utmärkande för nationalromantiken, både inom musik, konst, arkitektur och litteratur.

Att Måntornet på Stadshuset, med dess muslimska halvmåne, var ett medvetet sätt att framhålla Sveriges gamla kopplingar till den muslimska världen, är känt. Vi vet också att denna bugning var berättigad. Den arabiske krönikören Ibn Fadlan är en viktig källa för vår kunskap om vikingarna. Vi vet att hälften av alla vikingatida mynt i svensk jord är arabiska och att handelsutbytet med muslimer var omfattande. Men som om allt detta inte räckte finns det i vår tid, av politiska skäl, en vilja att bygga på dessa fakta med fantasier. Ibland framhålls också att väringarna i Bysans var från Norden, men Bysans, det vill säga nuvarande Istanbul, var på den tiden den grekisk-ortodoxa kyrkans centrum och inte muslimskt.

Uppståndelsen kring den fantasifulla tolkningen av brickbandet utställt i Enköping skall ses i det ljuset. Arkeologen Annika Larsson skriver i sitt äskande av pengar för utställningen till Riksbankens jubileumsfond:

Projektet ifrågasätter, genom dräkten, myter om genus och sociala roller, estetik och nationell identitet under vikingatiden. Stor del av Skandinaviens vikingatida textilfynd har sitt ursprung i samma områden som dagens flyktingströmmar från Mellanöstern, vilket gör sig tydligt gällande i hos oss ännu levande slöjd- och hantverkstraditioner. Utställningen är viktig för ökad förståelse av komplexa historiska skeenden, och har dessutom hög relevans för integration samt för att motverka främlingsfientliga strömningar.

Vilken myt om genus som ifrågasätts framgår inte, men hon träffar själva kärnpunkten i just varför hennes fantasier om Allah skapade så stor upprördhet. Om du ifrågasätter ”nationell identitet” samtidigt som du vill lyfta fram andras kultur, går det fel. Om du hyllar det ena, varför hyllar du inte det andra? Ifrågasätter du det ena, varför inte ifrågasätta det andra? Det blir raka motsatsen till förra sekelskiftets sätt att samtidigt bejaka svensk och utländsk kultur. Då blir det bejakande av det utländska på bekostnad av det svenska.

Och det är inte ”hög relevans för integration” och motverkar inte ”främlingsfientliga strömmar”. Det späder tvärt om på främlingsfientligheten och leder till att människor, som ser sin egen kultur hotad, sluter sig i sina skal. Man tycks tro att människor blir öppnare om de förödmjukas. Den metoden har aldrig fungerat. Att människor i stället blir öppna och inbjudande om de känner sig självsäkra och trygga, är betydligt vanligare.

Genom att blanda inhemskt och utländskt skapade förra sekelskiftets nationalromantiker något nytt, som kom att ses som typiskt svenskt.

Genom att blanda inhemskt och utländskt skapade förra sekelskiftets nationalromantiker något nytt, som kom att ses som typiskt svenskt. Och om man inte tror på den genealogiska kultursynen, där man plockar isär alla influenser och sedan hävdar att inget egentligen är det man föreställt sig, så är detta verkligen typiskt svenskt, därför att vi med tiden kommit att uppfatta det så. Carl Larssons och Anders Zorns konst, Heidenstams, Lagerlöfs, Frödings och Karlfeldts litteratur har alla blivit mycket svenska, trots alla de utländska influenserna.

Kunskapen om de verkliga muslimska influenserna på vikingatiden kan säkert skapa en större form av känsla för Sverige bland de som invandrat från muslimska länder. Men om syftet i stället är det omvända, att visa att vikingarna tillbad Allah, blir resultatet splittring i stället för gemenskap. Det har vi redan tillräckligt av.