Hur invandrarna formade Argentina
Liksom Australien eller USA är Argentina ett land byggt på invandring. När jag kontaktar ambassaden i Stockholm för att höra hur det fungerar med uppehållstillstånd om man, som svensk medborgare, vill stanna längre än de tre visumfria månaderna säger den vänlige ambassadtjänstemannen. ”Oroa dig inte, du kan lösa allt därifrån. Vi gillar när det kommer folk som vill bo i Argentina. Vi är så isolerade där nere.”
Till och med i Argentinas konstitution, från 1853, står att invandring ska främjas, särskilt europeisk sådan.
Efter att spanska erövrare lagt landet under sig kom den stora invandringsvågen kring sekelskiftet 1900. På tjugo år – mellan 1895 och 1914 – ökade befolkningen från fyra till åtta miljoner invånare. En 100-procentig ökning på tjugo år! Och sedan en fördubbling igen fram till 1947. Invandring bidrog starkt till befolkningsökningen och majoriteten av dessa invandrare kom från Spanien och Italien, i ungefär lika delar.
I Argentina var de nya invandrarnas bidrag stort när kulturen och den nationella identiteten byggdes upp.
De italienska influenserna märks exempelvis i språkets italicismer och i kökets pastarätter. I själva verket är det mesta av det som i dag förknippas med Argentina, som tango, viner och peronism, sådant som uppstått under 1900-talet. Det är kanske inte konstigare än att kanelbullar, fredagsmys och folkhemmet inte heller behövt särskilt lång tid på sig att bli omistliga delar av det typiskt svenska.
Men i Argentina var de nya invandrarnas bidrag stort när kulturen och den nationella identiteten byggdes upp.
Ett par generationer senare vände migrationsströmmarna åt andra hållet. Södra Europa blev rikare medan Argentina blev ett land med ständiga ekonomiska och politiska bekymmer. ”The only exit is Ezezia”, lyder ett uttryck. Den enda vägen ut ur svårigheterna är en enkelbiljett från flygplatsen i Buenos Aires.
Det verkar inte ta särskilt många generationer att bygga upp en stark känsla för en plats. Kanske är det inte mer förvånande en att en enskild individ kan bli fäst vid ett hem. En livstid är en lång tid för en människa.
Barn och barnbarn till dem som en gång invandrat valde att flytta till USA, Spanien eller andra länder i Västeuropa. Att det inte var helt lätt vittnar tangosånger nostalgiska över det gamla hemlandet om. Det verkar inte ta särskilt många generationer att bygga upp en stark känsla för en plats. Kanske är det inte mer förvånande en att en enskild individ kan bli fäst vid ett hem. En livstid är en lång tid för en människa.
I ljuset av hur migrationsströmmar på detta sätt förändrar och formar den nationella identiteten påminns jag om nationalism i olika former som blivit på modet i Europa. Hur de nationella traditioner och värden som den vill omhulda är flytande materia, ständigt i rörelse. Kanske särskilt i ett invandrarland, som Sverige i dag.
Det innebär förstås inte att vissa värden eller traditioner kan vara viktiga att upprätthålla. Bara att det är deras inneboende kvalitet, snarare än att de är knutna till en viss plats, som är det väsentliga.