DEBATT. Sverige står inför stora problem och regeringen Löfven är i desperat behov av att bytas ut. En röst på SD är dock inte en röst mot Stefan Löfven, utan högerväljare måste lägga sin röst där den på riktigt skiftar maktbalansen mot en ny regering. I gengäld får Moderaterna aldrig mer avstå från att driva sin egen politik, skriver Benjamin Dousa, ordförande för MUF.
Varför tappar borgerliga partier i opinionen? Borgerligheten är till sin natur ett frihetsprojekt. Om de borgerliga partierna inte förstår att deras existensberättigande är att verka för att skydda individ och civilsamhälle från politiska ingrepp finns ingen anledning att rösta på dem.
DET BORGERLIGA STOCKHOLMSSYNDROMET DEL 2. Moderaterna har misslyckats med att fånga upp högervridningen i väljarkåren och ser ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan 2002. Kanske beror det på att partiet kämpat så hårt för att vinna mittenväljare att man tagit sina egna kärnväljare för givna. Kanske beror det på en närmast panisk rädsla för att driva högerpolitik.
Samtidigt som Stockholmsmoderaternas ställningstagande i frågan om Nobelcenter riskerar att orsaka ett väljartapp, sitter partiledarens fru Birgitta Ed i styrelsen för Nobelhuset AB, som driver planen på den problematiska byggnaden. Att nästa statsminister kan komma att vara så tätt förknippad med ena sidan i en så infekterad debatt är ett orosmoln.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Alliansen har dödförklarats många gånger. Socialdemokraterna förstod inte alls varför de borgerliga inte bara kunde gå skilda vägar och låta Stefan Löfven bygga upp ett hållbart mittensamarbete. Men alliansen är mycket mer än partiledarnas presskonferenser. Den kommer inte att upplösas i första taget.
I det fjärde avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Lars Anders och Blanche Moderaternas nya valslogan, "Lika för alla" - är det ännu ett försök att triangulera Socialdemokraterna, eller i själva verket en återgång till klassisk borgerlig strävsamhetsmoral?
Moderaterna försöker för fjärde gången vinna väljare genom att i retoriken ställa sig så nära Socialdemokraterna som möjligt. Men det politiska landskapet är annorlunda nu än 2006 och 2010 och väljarkåren står i stor utsträckning till höger om sina partier. Moderaterna har allt att vinna på att stå upp för sin egen ideologi i stället för att imitera andras.
Moderaterna bör inte låta sig stressas av svaga opinionssiffror. Den idépolitiska förnyelse som påbörjats under mandatperioden måste fullföljas och partiet behöver söka ideologisk strid med både S och SD, skriver Andreas Johansson Heinö.
I Agenda 22/4 försvarade LO:s vice ordförande Therese Gouvelin den djupt ohederliga film som hennes organisation nyligen publicerade. Filmen sprider lögner om Moderaterna. På andra sidan bordet i SVT-studion stod därför partisekreterare Gunnar Strömmer.
Tidigare har allianspartier stöttat politiska motståndare som visat prov på betydligt värre omdömeslöshet än Hanif Bali. När det gäller en av Moderaternas egna frontfigurer är partiet dock snabbt att ge kritikerna rätt. Det är bekymmersamt med en höger som är så snabb att backa, när det gäller misstankar mot en tredje part som ännu inte är bekräftade.
Olof Lavesson (M) har lett kulturutskottets arbete sedan 2015 och samtidigt drivit moderat kulturpolitik i opposition. Efter två mandatperioder med Kulturdepartementet har Moderaterna tillbringat tre år i kulturpolitisk opposition. Hur är det att bedriva moderat kulturpolitik under en miljöpartistisk kulturminister? Vad har förändrats sedan Moderaterna styrde departementet?
Kulturpolitiken har blivit en angelägenhet för de närmast sörjande. Den ambitiösa ansatsen att ordna en rikstäckande mässa för den kulturpolitiska sektorn i form av Folk och kultur i Eskilstuna satte fingret på några av kulturpolitikens centrala problem. Regionaliseringen har skapat en svällande byråkratisk överbyggnad som inte engagerar andra än de som arbetar i den.
Etnicitet kan vara en av många pusselbitar för att förklara kriminalitet. Men det är upp till forskare, inte staten, att avgöra. Riskerna med statligt sanktionerad kartläggning av medborgares identitet är alltför stora, skriver Andreas Johansson Heinö
Ulf Kristersson briljerade i sin första partiledardebatt, men missade en viktig poäng mot Stefan Löfven. Det är inte Moderaterna som är ett lönesänkarparti, det är Socialdemokraterna, som genom sina skattehöjningar gör att människor får så lite som möjligt kvar efter skatt. Att Kristersson vann debatten är lovande. Folk låter sig inte luras när Löfven försöker få dem att tro att det är M som vill sänka lönerna.
I sitt första tal som partiledare lovade Ulf Kristersson inte bara resultat av reformer, utan också mer av ideologi och värderingar. Han talade om de gamla ledarna och inspiratörerna, och det är exakt vad Moderaterna behöver i dag: ett steg tillbaka till de historiska moderata idéer som gjort Sverige till ett bättre land att leva i, skriver Siri Steijer.
Om moderaterna i längden kan vara både ett liberalt och konservativt parti är något som på sistone debatterats. Ja, svarar statsvetaren och den socialdemokratiske debattören Stig-Björn Ljunggren, som hävdar att det vi ser inom moderaterna – är inte enbart två parallella ideologier utan snarare en sammansmältning till en självständig liberalkonservativ (och moderat) partidoktrin.
Liberalkonservatism innebär inte en kompromiss mellan två motstridiga ideologier, utan en helhetssyn på samhället där politikens roll enbart är att tillhandahålla ett ramverk medan fria medborgare forar samhällsutvecklingen. Det skiljer den från socialliberalismen som ser politiken som drivande i samhällsutvecklingen och inte drar sig för att reglera människors privatliv.
Tunga moderata röster ropar efter Anna Kinberg Batras avgång. I själva verket är det inte partiledaren det är fel på, utan partiet. Hade Moderaterna bara haft en stabil ideologisk grund, och ägnat mandatperioden åt att bedriva oppositionspolitik, skulle väljarna ha stannat.
Förr utstrålade Moderaterna framtidstro och optimism. I dag verkar partiet präglat av pessimism – precis som många väljare. Men även om långt ifrån alla väljare ser positivt på framtiden, får inte Moderaterna svika dem som vet att marknadsekonomi, rättsstat och demokrati är ett samhälles framgångskoncept. Utan de principerna är risken hög att pessimisterna får rätt.