John le Carré skildraren av människor som lever i skymningslandet mellan sanning och lögn, patriotism och hänsynslöshet - från kalla krigets Berlin till västindiska skatteparadis - gick bort tidigare i december. Staffan Heimerson minns sina tre möten med spionromanens mästare.
Hur säljer man in sin bok? Bengt Ohlsson svettas i Babels soffa och funderar över vad världslitteraturens stora namn hade sagt för att pitcha in sina böcker.
I centrum för konflikten står litteraturforskaren Marianne Stidsen. Andra ledamöter har avgått eller krävt hennes avgång. Johan Lundberg beskriver hur anpasslighet och normativ konsensuskultur driver fram krav på uteslutning av dem som intar för etablissemanget obekväma ståndpunkter.
Det vore en smal sak för välmenande krafter att omärkligt rensa bibliotekshyllorna från rasistiska och sexistiska romanfigurer. Men det vore fatalt feltänkt. Arga och ledsna är precis vad vi ska bli, menar Bengt Ohlsson.
Det är ohållbart att kräva att författare som får priser, exempelvis Nobelpriset i litteratur, ska vara moraliskt obefläckade. Och Svenska Akademien blir inte moraliskt förkastlig för att den ger pris till människor som är moraliskt förkastliga. God litteratur är inte samma sak som litteratur skriven av goda människor.
Kunskaps- och bildningsnivån i samhället står inte och faller med folkbiblioteken. Där intresset finns organiserar sig människor självmant för att uppnå sina mål. Kanske hade landets bibliotek, och folkbildningen i sig, rentav tjänat på ett minskat offentligt uppdrag.
Progressiva pedagogers subtila klassförakt, och skolans strävan efter att tillfredsställa individens behov framför kollektivets, står i vägen för en gemensam kunskapsbas i samhället. Ebba Busch Thor har rätt: En litterär kulturkanon är precis vad den svenska skolan behöver, skriver läraren Isak Skogstad.
När skönlitteratur blir så politisk att den inte kan stå på egna ben utan de ideologiska poängerna, tappar den sin trovärdighet. Maria Svelands nya bok Gråleken är ett bra exempel. Den är tänkt att vara en relationsroman, men blir i själva verket en inlaga i jämställdhetsdebatten.
I sin halvt självbiografiska debutroman De levande beskriver Ayn Rand vad som händer när människor långsamt nöts sönder i ett alltmer totalitärt system. Boken är en påminnelse om hur många människor som fortfarande inte förstår värdet av individens liv och frihet.
I boken Sidenvägarna väljer författaren konsekvent ut information som stödjer hans åsikt, och sorterar ut information som säger emot. Vetenskapliga författare som använder sin auktoritet för att sälja in en politisk åsikt behöver granskas noggrannare.
Vilhelm Moberg var frihetlig, antiauktoritär och individualist. I en ny biografi tecknar Jens Liljestrand ett övertygande porträtt av en av Sveriges största författare. Mobergs kritik mot public service och överheten, och hans försvar för yttrandefrihet och tryckfrihet, står sig än i dag.
Förlaget Penguin Random House kommer att börja kvotera sina anställda och författare efter könstillhörighet, etnicitet, sexuell läggning, klass och funktionshinder. Att på så sätt prioritera ned författarkompetens kommer att skada förlaget mer än det begriper.
Johannes Anyurus hyllade bok ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är värd alla priser och goda recensioner, men inte alltid av de skäl som anges. Medan den rasistiska framtidsdystopin är svår att ta på allvar, är Anyurus skildring av den avhumaiserande processen att skiljas från sitt eget land, och av den skönhet som ryms i människans goda val, mästerlig.
Med vilken rätt fattar dagens politiker beslut för morgondagens generationer? Och omvänt, vilken rätt har vi i dag att kasta bort tidigare generationers visdom? Patrik Strömer har läst Thomas Paines snart 240 år gamla stridsskrift för en demokrati styrd av medborgarnas vilja, inte nedärvda traditioner.
Brexit blir så dåligt att Storbritannien måste få ändra sig, skriver Liberal Democrats tidigare partiledare Nick Clegg i en ny bok. Det är en övertygande kampskrift för EU-vänliga liberaler, men för att övertyga den ljummet intresserade mittenväljaren krävs mer, skriver Mikaela Hellman.
De gamla eliter som nu ser sina plattformar undergrävas beklagar sig över samtidens förfall. Men det är inte så illa som de påstår. Tiderna har väl aldrig varit bättre än nu för dem som inte känner sig hemma i sin kulturella samtid.
Filmer och TV-serier med dem som har fallit i #metoo-kampanjen försvinner plötsligt ur arkiven. Impulsen är radera är lätt att förstå, men om alla med problematisk syn på kvinnor eller minoriteter plockades bort ur bokhyllor och DVD-skåp skulle det inte finnas särskilt mycket kvar. Och det är inte primärt författarna eller skådespelarna som drabbas. Det är vi andra.
KULTURSIDORNAS FÖRFALL DEL 1. Under de senaste decennierna har dagstidningarnas litteraturkritik decimerats väsentligt. Recensionerna är färre, kortare och ytligare. För några decennier sedan fungerade kultursidorna som lärda seminarier där ideologiska ståndpunkter och estetiska hållningar diskuterades och ifrågasattes. I dag råder likriktning, konsensus och anpassning till marknadskrafterna.
Den nuvarande kulturpolitiken tycks styras av devisen ”Skomakare bliv vid din läst”. Johan Lundberg läser om den gamla vänster-klassikern Rapport från en skurhink, och finner en bok som trotsar den nuvarande identitetspolitiken
I det så kallade informationssamhället kontrolleras tillgången till kultur och information och kultur av andra än oss själva. Filmer och album kan försvinna från streamingtjänsterna och böcker plötsligt bli svårare att få tag på. Det bästa sättet att göra sig oberoende av tidens trender och nervösa åsiktspoliser är att bygga sitt eget bibliotek.