Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Carl Rudbeck: Det är inte så illa som de säger

De gamla eliter som nu ser sina plattformar undergrävas beklagar sig över samtidens förfall. Men det är inte så illa som de påstår. Tiderna har väl aldrig varit bättre än nu för dem som inte känner sig hemma i sin kulturella samtid.

Michel Houellebecq, den ende samtidsförfattare vars nya romaner blir internationella nyhetshändelser. Foto: Fronteiras do Pensamento.

Det tycks som om varje intellektuell med lite självaktning känner sig tvingad att kalla samtiden för ond och förfärlig. Förfallet sprider sig, inget är som förut. Konst, litteratur och musik ringaktas och åtnjuter inte längre samma vördnad och aktning som för bara en eller annan generation sedan.

Också inom politiken sägs det vara illa ställt. Folk förstår inte längre sitt eget bästa utan väljer alternativ som brexit och politiker som Donald Trump. Detta olydiga folk borde skämmas för att de inte lyssnar till dem som vet bättre eller åtminstone anser sig göra det. Populistiska farsoter sprider sig i samhällskroppen och hotar att förgöra det som en liten självutnämnd elit omhuldar. Så kan vi ju inte ha det.

Följaktligen började de förlorare som dittills tagit det som en självklarhet att de ska vara vinnare genast yra om en ny brexit omröstning eller om att ställa USA:s demokratiskt valde president inför riksrätt. Kanske kommer de att lyckas. De traditionella makthavarna – alltså den lilla grupps som en gång om året träffas i Davos för ömsesidig beundran – ska väl inte behöva tåla att trotsas av något så lågt och tarvligt som folkviljan.

Detta är den dystra bilden av samtiden som prånglas ut i på tv och i tidningar inte bara i Sverige utan runt om i världen men det är inte den enda bilden, kanske inte den sanna bilden och absolut inte den fullständiga bilden.

Detta är den dystra bilden av samtiden som prånglas ut i på tv och i tidningar inte bara i Sverige utan runt om i världen men det är inte den enda bilden, kanske inte den sanna bilden och absolut inte den fullständiga bilden.

Tiderna är alls inte så onda alla dessa olyckskorpar ständigt kraxar om. Visst stämmer det att den traditionella kulturen känns påver om man jämför med situationen för hundra år sedan då modernismens stora namn dominerade. Det finns inte längre någon diktare av T S Eliots kaliber eller romanförfattare som Thomas Mann eller Céline. Statsmän som Churchill lyser också de med sin frånvaro.

I stort sett känns det som om fransmannen Michel Houellebecq är en av de få, kanske den enda, romanförfattare som gör kan göra de stora döda rangen stridig i den meningen att en ny roman av honom är en internationell händelse. Den moderna poesin har blivit ett försvinnande litet nischintresse som vanligt folk inte behöver bry sig om och inte heller gör det.

Alla dessa kulturella och politiska kalamiteter är material för dagens Kassandror och deras domedagspredikningar. Men dagens situation kan lika gärna göra en betraktare till ett slags Candide som med goda skäl hävdar att vi lever i ganska goda tider. Inom politikern har vanligt folk börjat ta sig ton som aldrig förr. Man lyssnar inte längre till gamla utslitna auktoriteter utan förpassar dem utan pardon till historiens skräpkammare där de kan sitta och tycka synd om sig själva.

Man lyssnar inte längre till gamla utslitna auktoriteter utan förpassar dem utan pardon till historiens skräpkammare där de kan sitta och tycka synd om sig själva.

Och om nu den gamla finkulturen hotas av vulgära och oborstade folkmassor så behöver dess tillskyndare egentligen inte oroa sig. För allt det gamla och fina finns ju kvar och är tillgängligt som aldrig förr. Ingen behöver bry sig om Melodifestivalen och På spåret eller läsa om efemära stjärnskott på en alltmer perifer litterär scen. Byt kanal, stäng av tv:n, släng tidningen. När det väl är gjort är det bara att välja och vraka i allt som det förflutna har att erbjuda.

Tiderna har väl aldrig varit bättre än nu för dem som inte känner sig hemma i sin kulturella samtid. Klassikerutgåvor är lätt tillgängliga, det översättas som aldrig förr. Finkultur är billigare än någonsin förr.

Så sluta klaga över vår påstått onda tid. Och gläds i stället över det enastående rika utbud av kultur som idag ligger inom räckhåll för flera människor än någonsin tidigare.