Litteraturpriset är inte ett godhetspris
Det är ohållbart att kräva att författare som får priser, exempelvis Nobelpriset i litteratur, ska vara moraliskt obefläckade. Och Svenska Akademien blir inte moraliskt förkastlig för att den ger pris till människor som är moraliskt förkastliga. God litteratur är inte samma sak som litteratur skriven av goda människor.
Margit och Alvar hade tillbringat midsommarafton i skogen och nu hade de kommit hem till Margit. Hon hade redan gått och lagt sig och väntade på att Alvar skulle komma in och kyssa henne god natt. Eftersom Alvar räknade med att det skulle bli något mer än en kyss gick han först ner till Margits pappa för att deklarera sin avsikt. Efter en lång utläggning om hur viktigt det var att också gifta människor ibland hade behov av ensamhet och att de unga därför i ett blivande hem borde ha varsitt rum, gav fadern sin välsignelse. Då gick Alvar upp och gick in till Margit.
Fortsättningen citerar jag efter Margits eget exemplar av den bok som Alvar senare skrev. Det är väl ingen dyrgrip ekonomiskt sett, men ändå en av favoriterna i mitt bibliotek. Alvar och Margit var i verkligheten Helge och Stina Kjellin. Att de med tiden fick sonen Alf, som skulle bli den eldige älskaren i filmen ”Faller dagg, faller regn” men också regissör för tv-serier som Columbo och Bröderna Cartwright, verkar nästan otroligt efter denna kärleksskildring:
”Jag vill ligga med dig i min famn och känna mig lycklig”.
”Oh, Alvar, att du vill göra mig en sådan glädje. – – – Men kom då fort! Låt kläderna ligger härinne hos mig! Och alldeles nakna skola vi ligga hos varandra, alldeles nakna som när vi badade i dag därute på holmen.”
Lilla Margit var så ivrig och makade redan åt sig i bädden och vek upp täcket och låg som en utslagen blomma och väntade. Alvar vågade inte se. Han blev så het, han kände som svindel, och han hade svårt att visa sig lugn. – – –
”Alvar, kommer du inte snart?”
”Strax min lilla flicka. Jag skall bara tvaga min kropp först. Man bör för övrigt aldrig lägga sig vare sig ensam äller hos varandra utan att förut ha tvagit sig ren. Om människorna bara ändå ville tänka lite oftare och allmännare på detta. Det är ju så lite besvär. Och så sover man ju bra mycket bättre.”
”Ja men skynda dig nu!”
”Käraste lilla flickan är man så otålig då!”
”Ja du förstår väl.”
Efter många omständliga procedurer ligger de äntligen bredvid varandra nakna och Alvar börjat tala om att ”din kärlek har alltid synts mig som en Betlehemsstjärna över mitt hus”. Men mer än så blir det inte. De somnar och det är ”den första vita bröllopsnatten”. De fortsätter med att fira orgier i denna egendomliga kyskhet, så det är inte konstigt att Alf Kjellin föddes först tio år efter att Helge Kjellin skrev romanen Margit Milde, en bok om två lyckliga unga.
Alvars och Margits öden är en av många höjdpunkter i Olof Strandbergs Pegas på villovägar, en bok om den litteratur som kallas ”pekoral”.
Akademien prisar litteraturen, inte politiska åsikter.
Det finns de som tycker att man inte bör få skratta åt misslyckad litteratur. Därför påpekar Strandberg att det knappast är så att man hånar de svagaste. Helge Kjellin, som blev professor i konsthistoria, museiintendent och landsantikvarie, är en mycket typisk pekoralförfattare. Det är präktiga människor, gärna lärare, postföreståndare, präster och andra samhällsbevarare. De skriver om kysk kärlek, politisk korrekthet, nykterhet och om vikten av att vårda sitt hem och ge småfåglar bröd. Därför blir det så tråkigt, utom när det ibland slår över och blir ofrivilligt komiskt. Ingen av dem brottas med mörka inre krafter. Där finns inget förargelseväckande. Det är därför verkligen som den kände konditorn Ofvandahl skriver i förordet till en av sina diktsamlingar, att ”denna lek på ledig stund är bättre än ett alltför utsträckt värdshusliv”.
Men ett alltför utsträckt värdshusliv är desto vanligare bland författare som har ett angelägnare ärende än att dikta om möten i nykterhetslogen eller hyllningar till Sveriges flagga. Att så många av de skickligaste författarna har umgåtts med det undermedvetnas demoner, levt i olyckliga äktenskap, bedragit medmänniskor på både kärlek och pengar och ibland hyst rent förfärliga politiska åsikter verkar höra samman med den kamp för att få ordning på tillvaron som också skapar stor konst.
Det präktiga är också det tråkiga. Den uppenbara likheten i vår tid är givetvis de komiker som inte är roliga eftersom de inte vågar gå utanför den godkända normen, eller de filmer som Filminstitutet prövar efter en mängd olika måttstockar men som ingen verkar vilja se.
Det finns givetvis en gräns för vad man kan tycka är moraliskt försvarbart. Vet man att ett diktverk är författat av en massmördare är det fullt naturligt att man drabbas av avsmak för att läsa det, hur bra det än är. Men att ställa krav på att en författare som får pris, exempelvis Nobelpriset av Svenska Akademien, skall vara moraliskt obefläckad blir ohållbart. Akademien prisar litteraturen, inte politiska åsikter. Och Akademien blir inte nersölad eller moraliskt förkastlig därför att den ger pris till människor som är moraliskt förkastliga.
Snarare är det tvärtom. Poeten Paul Gustaf Andreios Lidback skickade sitt kuriösa dikthäfte ”Mitt hjertas runor” till Akademien för ett utlåtande. Ständige sekreteraren Nils von Rosenstein svarade med ett brev där han förklarade sig ha läst dikterna med den uppmärksamhet alla förtjänade, som sände dikter till Akademien. Han kunde inte uttala ett omdöme om dikterna, men däremot kunde han se att dikterna skrivits av ”en redlig och aktningsvärd man”. Detta har sedan dess blivit en vana inom Akademien, att avfärda alla dåliga dikter med ord om hur godhjärtad författaren är.
Men Nobelpriset går inte till den som är god, utan till den som är skicklig.