En predikan för de redan EU-frälsta

”If a democracy cannot change its mind, it ceases to be a democracy” – David Davis, MP, Secretary of State for Exiting the EU.

Med denna fräcka citering inleder Nick Clegg, vice premiärminister under David Cameron och före detta partiledare och parlamentsledamot för det envist EU-vänliga partiet Liberal Democrats, sin nätta handbok för att stoppa Brexit. Boken vilar uttryckligen på premissen att människor, i en fri demokrati, alltid äger rätten att ändra sig om deras förutsättningar förändras. Clegg argumenterar för att de konsekvenser som Brexit hittills har haft, fundamentalt har förändrat dess förutsättningar. Britterna borde därför få en chans att utvärdera och ändra sig.

Boken riktar sig främst till britter utan benhård övertygelse varken för eller mot Brexit; de som ryckte på axlarna efter folkomröstningsresultatet presenterats, och bestämde sig för att get on with it. Den är en nyttig påminnelse även för oss andra, som kanske varken är britter eller saknar övertygelse i Brexitfrågan, om att demokratier trots allt byggs av individer.

Clegg ägnar en betydande del av boken åt Storbritanniens relation med EU. Medan EU-medlemskapet för de flesta medlemsstater har sprungit ur viljan att stoppa framtida europeiska krig eller som en tydlig symbol för slutet på (kommunistisk eller fascistisk) diktatur, var det för britterna ett pragmatiskt sätt att gynna den egna ekonomin när den gick dåligt. Argumenten var tekniska, och inte särskilt inspirerande. Denna svala inställning till unionen har sedan kvarstått. Den är en viktig nyckel till att förstå den roll som EU länge spelat i brittisk politik, och framför allt de interna strider Unionen har skapat i det konservativa partiet.

Kapitlet ger mig, som redan övertygad Brexit-motståndare, mild ångest och en plötslig lust att åka till Westminster och protestera. Men det var ju inte jag som var målgruppen.

Sedan kom folkomröstningen. Leave-kampanjen lämnade det torra och ekonomiska, och fyllde sina budskap med känslor. Det var suveränitet, demokrati och den lilla människans kamp mot eliten. Remain-kampanjen, å andra sidan, var fortfarande kvar i den tekniska argumentationen om tullar och harmonisering, som inte direkt eldar upp massorna. Detta, menar Clegg, är ett skäl till att folkomröstningen slutade som den gjorde. Vi EU-förespråkare har varit dåliga på att kritisera de stora brister som EU har, och lyfta fram våra förslag till förändring på europeisk nivå. Clegg lyfter fram vikten av reformer, för att skapa ett EU där även de mer euroskeptiska medlemsstaterna (som Sverige och Storbritannien) kan känna sig hemma. Det är en viktig insikt, som även EU-förespråkare i andra europeiska länder skulle dra nytta av att ta till sig. Så långt, allt gott.

I nästa kapitel, vars syfte är att förklara varför Brexit är fel för Storbritannien, vadar Clegg tyvärr själv ner i det ekonomiska träsket. Han talar om det fallande pundet och om försämrad löneutveckling. Kapitlet är fullt av källhänvisade siffror som ger mig, som redan övertygad Brexit-motståndare, mild ångest och en plötslig lust att åka till Westminster och protestera. Men det var ju inte jag som var målgruppen. Det var de som ännu inte övertygats. Och en sänkt elräkning är knappast det inspirerande känsloargument för EU-medlemskap som Clegg själv efterlyst.

Utöver den ekonomiska diskussionen innehåller kapitlet också Cleggs egen tappning på det populistiska synsättet ”folket mot eliten”. Han anammar en retorik som säkert passar bra för att övertyga Corbynistas när han listar de superrika hedgefondägare som i det dolda pumpat in pengar i Brexitkampanjen. Det är Brexitförespråkarna och inte EU-förespråkarna, menar Clegg, som är den makthungriga och giriga eliten. Han bemöter populism med populism, och uppmanar de väljare som känner sig bedragna av Brexitföreträdarna att (med ännu en fräck parafrasering) take back control. Även om jag håller med Clegg om Brexitkampanjens lösa relation till sanning och fakta, leder den här typen av demonisering knappast till minskad politisk polarisering.

Lösningen när man finner sig i ett trögförflyttat system inte är att ge upp och get on with it, utan att engagera sig för förändring.

Däremot är bokens två avslutande kapitel en upplyftande föreläsning i demokrati. Det är först nu som Clegg faktiskt ägnar sig åt bokens titel: How to stop Brexit. Clegg presenterar punktlistor, med tillhörande brevmallar, om vad individer själva kan göra. Även om metoderna som Clegg föreslår är bundna av sin brittiska kontext, så är de inte på något sätt irrelevanta för en svensk läsare. Är du missnöjd med utvecklingen i ditt land? Skriv brev. Skriv fler brev. Bli medlem i ett parti. Gå på möten. Åk till partistämmor och lägg motioner. Ställ upp som kandidat. Värva fem vänner och få dem att göra samma sak. Är partipolitik inte din grej? Bli medlem i en intresseorganisation. Påverka. Rörelser och partier består av individer, och din röst gör skillnad.

How to stop Brexit (and make Britain great again) är en upplyftande påminnelse om individens förmåga att påverka även till synes oöverkomliga politiska strukturer, både partipolitiska, nationella och europeiska. Boken påminner om vikten av att engagera sig, och att använda möjligheterna som ges till individer i fria demokratier för att kämpa för det man tror på. Sist men inte minst, påminner boken om hur viktigt det är att få ändra sig om man har omvärderat situationen. Lösningen när man finner sig i ett trögförflyttat system inte är att ge upp och get on with it, utan att engagera sig för förändring. Det bär jag med mig in i valåret.

Men jag höll ju med Nick Clegg redan från början. Vad han är ute efter är däremot att övertyga den ointresserade mitten. Då krävs mer än ett (om än ack så rättfärdigat) ”vad var det jag sade”. Samma problem återkommer ständigt när EU-vänliga liberaler försöker locka anhängare: Vi lägger fram argumenten som övertygade oss själva, men hur engagerande och välformulerade de än är, når de inte ut till dem vars intresse för frågan är ljummet. Kommer Cleggs målgrupp över huvud taget att köpa hans bok?

Frågan är hur vi skulle behöva formulera oss i stället. Hade vi svaret, hade vi kunnat lösa 90 procent av alla politiska problem i EU i dag.