Från skurhink till ishink
Den nuvarande kulturpolitiken tycks styras av devisen ”Skomakare bliv vid din läst”. Johan Lundberg läser om den gamla vänster-klassikern Rapport från en skurhink, och finner en bok som trotsar den nuvarande identitetspolitiken
På väg med tåg till Göteborg och ett seminarium om tjänstemannen i skönlitteraturen läser jag ett skönlitterärt verk om en annan yrkeskategori än tjänstemannen, nämligen städerskan.
1970 vann städerskan Maja Ekelöf Rabén & Sjögrens stora romanpris med Rapport från en skurhink. Titeln alluderar på de vid denna tid så populära rapportböckerna (och kom i sin tur att inspirera kåsören Kardemumma till namnet på sin samling från 1970: Rapport från en ishink). I tävlingsjuryn satt bland andra Alva Myrdal och Lars Gyllensten.
Maja Ekelöf var 68-vänsterns våta dröm. En outbildad fembarnsmamma som i mogen ålder hade blivit politiskt medveten.
Maja Ekelöf var 68-vänsterns våta dröm. En outbildad fembarnsmamma som i mogen ålder hade blivit politiskt medveten. Det senare avspeglas i hennes debutbok i passager som i dag, nästan 50 år senare, ter sig rätt enerverande. Boken avslutas till exempel med ett citat av Svarta panter-grundaren Eldridge Cleaver som säger sig vara beredd att ”krossa” USA. En sida tidigare skriver Ekelöf: ”Man blir ödmjuk när man tänker på vad Mao har uträttat för att få fram ett nytt tänkesätt hos människorna”. Nåja, jag hade kanske föredragit ett annat ord än ”ödmjuk”.
Men som tur är, är inte allt i Rapport från en skurhink av den karaktären. Delvis är boken även en gripande berättelse om en fattig och godhjärtad städerskas kamp för att komma i åtnjutelse av en smula kultur – och i synnerhet då litteratur. Maja Ekelöf läser, när hon inte arbetar som städerska eller sköter om sitt hem, kvällskurser på en folkhögskola i Karlskoga – och hela hennes bok andas längtan efter bildning.
Som tur är hade hennes lärare i slutet av 1960-talet inte konfronteras med den sorts identitetspolitiska teorier som är i svang i dag. I dessa teorier förutsätts ju en person som befinner sig i Maja Ekelöfs position inte ha något intresse av att tillgodogöra sig böcker som belyser annat än det svenska (eller västerländska) samhällets förtryck av människor i situationer jämförbara med hennes egen.
Maja Ekelöf visar sig dock inte ha några som helst problem med att uppskatta litteratur skriven av författare från andra sociala bakgrunder än hennes egen eller författare av ett annat kön eller från andra århundraden eller med andra etniska tillhörigheter. På nätterna plöjer hon igenom böcker om Sydostasien, om Grönland, om Dalai Lama och om djuphavsdykning i Medelhavet.
Hon refererar till dikter av Allen Ginsberg, Gunnar Ekelöf och Dag Hammarskjöld; till filosofer som Schopenhauer, Camus, Alf Ahlberg och Bertrand Russell. Hon citerar Homeros och Almqvist. Hon funderar över Hjalmar Bergmans romaner. Men allra högst upp tronar ändå de fyra arbetarförfattarna Harry Martinson, Ivar Lo- Johansson, Jan Fridegård och Vilhelm Moberg. Jämte dem vill hon även framhålla Moa Martinson.
Det kommer kanske inte som en överraskning när Maja Ekelöf frågar sig om hon inte ”lever bättre i litteraturens värld än i den värld som kallas den verkliga”.