Marknadsekonomi och liberalism existerar inte i ett vakuum utan vilar på en filosofisk och moralisk grund. Sedan marknadsliberalismen under 1980-talet ingick ett resonemangsäktenskap med postmodernismen har dess företrädare haft svårt att hitta tillbaka till sina intellektuella rötter.
I den svenska kulturpolitiken talar man gärna om armslängds avstånd mellan politiker och tjänstemän. I verkligheten handlar det snarast om armkrok. Den tydligaste företrädaren för detta symbiotiska förhållande är Kulturrådets generaldirektör Staffan Forssell, som i Svenska Dagbladet meddelat att han är beredd att driva vilken agenda som helst som politiken lägger i hans knä.
Föreställningen om att västvärlden har splittrats mellan dem som ”överger sitt land” och dem som ”blir kvar” har fått vingar sedan David Goodhart gav ut sin bok The Road to Somehwere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Det är en falsk, och farlig dikotomi. Behovet att ge sig ut i världen är lika existentiellt som behovet av lokalt förankrad identitet – och oftast hör de ihop.
Medan identitetsvänstern utnyttjar filmer och serier maximalt för att sprida sitt budskap krymper andelen kultur som är fri från politiska ställningstaganden. Karaktärer byter kön för att uppnå representativitetsmål och filmrecensioner lägger mer vikt vid andelen kvinnor än filmens kvalitet. Det är en svår utveckling att bemöta för den som vill avnjuta sina serier utan identitetspolitisk glasyr.
Fredrik Evers briljerar i dramatiseringen av Michel Houellebecqs roman Underkastelse på Göteborgs stadsteater. Det är en skildring av ett Frankrike som styrs av ett islamistiskt parti, i vad som av författaren beskrivs som Europas självmord. Johan Lundberg har sett pjäsen och tvivlar på att den hade satts upp, eller att boken ens givits ut, om den skrivits av en svensk författare.
Vad hade ärkekapitalisten Ingvar Kamprad gemensamt med en revolutionär brittisk 1800-talsmarxist? Dagens vänster har mycket att lära av mannen som designade överklassens tapeter.
Ofta presenteras teknisk kompetens som motorn bakom internationell framgång. I själva verket räcker det inte. De kreativa yrkena är nödvändiga för att en stad eller ett land ska kunna bli ett ekonomiskt och kulturellt centrum, skriver Nima Sanandaji.
Kulturpolitiken har blivit en angelägenhet för de närmast sörjande. Den ambitiösa ansatsen att ordna en rikstäckande mässa för den kulturpolitiska sektorn i form av Folk och kultur i Eskilstuna satte fingret på några av kulturpolitikens centrala problem. Regionaliseringen har skapat en svällande byråkratisk överbyggnad som inte engagerar andra än de som arbetar i den.
50 ÅR SEDAN 1968. Sedan 68-vänstern etablerades har den kommit att utöva starkt inflytande på tidningarnas kultursidor. En av de centrala idéer som kommit att prägla dem, är att den stora världspolitiska skiljelinjen inte går mellan demokrati och diktatur utan mellan västvärlden och resten av världen.
Kultursidornas flygplansmotståndare gör sitt icke-resande till livsstilsprojekt. Det är därför de riktar uddarna mot charterresenärer, snarare än mot de permanenta konferensdeltagarna och toppmötesproffsen.
Nya värdehierarkier uppstår när djur och växter förmänskligas. Precis som en långt dragen identitetspolitik snarare leder till än motverkar rasism och motsättningar är risken att en expanderad humanism som inkluderar rättigheter för andra arter inte bara innebär en devalvering av människovärdet utan även försämrar skyddet för den biologiska mångfalden.
Den nya Dag Hammarskjöld-biografin tar avstamp i en underlig svensk FN-vurm. Dag Hammarskjöld var en imponerande person, men organisationen han ledde får egentligen bara något gjort när den inte fungerar som den ska.
Ingvar Kamprad var ett förkroppsligande av framgångsnormer som länge präglade svensk kultur: strävsamhet, plikttrogenhet och sparsamhet. Kombinationen av den kulturen och vad som då ännu var ett företagsvänligt lågskatteland bidrog till Ingvar Kamprads gärning, och det är smickrande för Sverige att associeras till en sådan unik entreprenör.
I Per Landins nya bok Langbehns testamente skildras Tysklands 1900-talshistoria genom en rad individuella öden. Det rör sig om personer i utkanten av den stora händelsutvecklingen. Martin Neuding Skoog har lästs och fascinerats av en bok vars enda brist är att den inte blev längre.
Allt färre svenska elever intresserar sig för tyska och franska. Det alienerar oss alltmer från Europas största kultursfärer – paradoxalt nog, när EU-länderna samtidigt binds allt hårdare samman politiskt.
Boverkets nya regler för vedspisars installering har väckt stor uppmärksamhet, trots att reglerna är fullständigt meningslösa. Det Boverket inte verkar fatta är att om man rör vid vedspisen rör man samtidigt vid något av det djupaste i själva svenskheten.
Enligt Sara Gunnerud, kommunikationsansvarig hos studieförbundet Ibn Rushd, räcker det med att anse att man ärver sitt kulturella sammanhang för att man ska vara kulturrasist. Med den definitionen är i praktiken alla – inklusive hennes eget förbund – kulturrasister.
Medlidande med personer i en offerroll är en del av den kristna civilisationen. Samtidigt är den man känner medlidande med svår att fördöma, vilket ger offret en paradoxal maktposition. En tiggare kan komma undan med att bosätta sig på någon annans privata mark, eftersom tiggaren är ett offer – mer privilegierade människor som gjorde detsamma skulle avhysas direkt. Maktstrukturer är mycket mer komplexa än privilegierade och underprivilegierade.
De gamla eliter som nu ser sina plattformar undergrävas beklagar sig över samtidens förfall. Men det är inte så illa som de påstår. Tiderna har väl aldrig varit bättre än nu för dem som inte känner sig hemma i sin kulturella samtid.
Johnny Bode, känd som sångare, bedragare, sinnessjukförklarad, festprisse, nazistkollaboratör och mytoman, har blivit föremål för en dokumentärfilm. Han var en antites till den svenska självbilden och levde länge utstött ur samhället. Samtidigt förtjänar även avvikare och utstötta att lyssnas på – särskilt när de är gudabenådade sångare, skriver Mattias Svensson.