Språkförbistringen sliter sönder Europa
Allt färre svenska elever intresserar sig för tyska och franska. Det alienerar oss alltmer från Europas största kultursfärer – paradoxalt nog, när EU-länderna samtidigt binds allt hårdare samman politiskt.
Språk som tyska och franska har gått från en naturlig del av en god utbildning till perifera tillvalskurser i skolan. Som Åsa Fahlén, ordförande i Lärarnas riksförbund, påpekade på DN Debatt: Endast 50 elever fick betyg i tyska 7, den mest avancerade tyskkursen i gymnasiet, läsåret 2015/2016. Sexton personer i hela Sverige sökte ämneslärarutbildningen i spanska, franska och tyska för grundskolan. Sverige är ett av de tre europeiska länder där antalet gymnasieelever som läser främmande språk sjunker som snabbast. Och nu har Kristianstads kommun på grund av bristande elevintresse beslutat att ta bort franska från samtliga högstadieskolor.
Den sortens statistik är talande. Exempelvis visar den att skolan har lyckats nedvärdera språkkunskaper till den grad att eleverna hellre går på extra undervisningstimmar i svenska och engelska, något som tidigare var förbehållet dem som inte klarade av att ta till sig ordinarie undervisning.
Statistiken säger även något om EU-samarbetet. Kulturell integration är en del av konceptet ”EU som fredsbevarare”, och det kräver att unionens medborgare kan kommunicera med varandra. Kan nästa generations EU-medborgare inte tala med varandra hjälper inga ”gratis” interrailkort till 18-åringar för miljarder; unionens medlemsländer kommer att glida ifrån varandra.
Visst talar många engelska, men som de flesta som rest på kontinenten kan intyga, innebär det varken att de talar bra – eller ens fullt begriplig – engelska. Vidare låter sig viktiga delar av ett lands kultur inte översättas felfritt till engelska. Att kunna olika språk är lika betydelsefullt för kulturen som olika räknesätt är för naturvetenskaperna.
Få kombinationer har genom historien visat sig vara så dåliga som intensiv politisk integration och kulturella klyftor.
Den politiska integrationen har EU tyvärr lyckats alltför väl med. Det räcker att entusiastiska lobbyister i valfritt EU-land är bra på att mingla med Brysselbyråkrater för att vi i Sverige ska drabbas av oönskad lagstiftning, och vice versa. På det kulturella planet verkar Sverige tvärtom bli alltmer alienerat från övriga Europa – den tyska och den franska kulturen är de två dominerande på kontinenten, bortsett från Storbritannien med sitt nära förestående Brexit.
Att det blivit så är inte konstigt. Medan politiska institutioner byggs ovanifrån, är kulturella gemenskaper något som skapas på gräsrotsnivå. Det fanns aldrig förutsättningar för att EU skulle kunna vispa upp någon kulturell integration från sina kontor i Bryssel.
Framför allt inte när den svenska skolan så länge har haft en direkt dysfunktionell kunskapssyn. Som forskaren Magnus Henrekson påpekat: När man tonar ner betydelsen av mätbart innehåll och i stället betonar att all kunskap är relativ och alla synsätt lika mycket värda, tappar verkliga kunskaper i värde. Vad ska en elev med främmande språk till när det som värderas inte är kunskap, utan förmågan att formulera ståndpunkter och inhämta information?
Det innebär också, medvetet eller omedvetet, ett avståndstagande från övriga Europa. Det är ett problem med tanke på Sveriges beroende av övriga Europa som handelspartner. Problemet blir dock ännu större sett i ljuset av EU:s alltmer flagranta överstatlighet. Få kombinationer har genom historien visat sig vara så dåliga som intensiv politisk integration och kulturella klyftor. Den sortens samarbete som EU är, och även den sortens samarbete som EU borde vara, fungerar betydligt sämre i språksegregerat tillstånd.