Efter att Jan Guillou åkte dit i en skatterevision gäller plötsligt inte tidigare utfästelser om skatteplanering för så hög skatt som möjligt. Om än oväntat, vore det välkommet om hans nyfunna intresse för företagens villkor kunde bidra till att återuppväcka en insomnad skattedebatt.
Rekordmånga svenska barn hemskolas på Åland. Det fungerar säkert utmärkt för de familjer som gör det valet. Men det är orimligt att familjer som vill tillbringa mer tid tillsammans eller som har en alternativ idé om hur undervisningen ska skötas tvingas flytta utomlands.
Det är inte konstigt att framtiden ter sig oroväckande när den så ofta beskrivs i termer av katastrof. Den amerikanske framtidsforskaren Alvin Toffler hade två andra förslag på hur vi kan hantera en föränderlig omvärld utan att drabbas av framtidschock.
Att informationssamhället har enorma fördelar innebär inte att vi kan bortse från nackdelarna. I en tid när alla har tillgång till en megafon och kan nå ut till mängder med människor ökar kraven på såväl kommunikatör som mottagare. Om inte finns risker för både desinformation och kränkning av enskildas integritet.
Betalda cykelturister, såpoperor på Youtube och stora idrottsmästerskap – det råder knappast någon brist på kreativitet i kommunernas marknadsföring. Allt för ofta slutar det dock i kostsamma historier, men skatteutjämningen garanterar att någon annan betalar.
Att Trelleborg låter bli att anställa människor som inte vill skaka hand med personer av motsatt kön är fullt rimligt. Vägran att skaka hand är ett ideologiskt ställningstagande, och ideologiska särintressen får inte tillåtas gå före sekulära värderingar.
Under mina nästan tre år som redaktör för Smedjan har jag haft som ambition att rikta strålkastarna mot de lågintensiva hoten mot människors frihet. Ofta överskuggas de av mer akuta problem, men när det kommer till kritan är de minst lika allvarliga – och i behov av din uppmärksamhet.
Smedjans chefredaktör Lars Anders Johansson tackar för sig och ger sin syn på tre år med Sveriges frihetligaste samhällsmagasin.
En av liberalismens baksidor är dess oförmåga att förstå den sortens drivkrafter som får en del människor att vara beredda att dö för religionen eller nationen. Denna oförmåga förklarar somliga liberalers upprörda reaktioner när ”Sveriges Steve Bannon” Malcom Kyeyune påpekar att vissa människor faktiskt lockas av blodig kamp.
Statsminister Stefan Löfven må sakna politisk erfarenhet, men det ursäktar inte hans påståenden att parlamentarism innebär att alla partier är skyldiga att genomföra regeringens politik, eller att riksdagen måste ha förtroende för regeringen. Riksdagen är överställd regeringen på alla sätt och vis.
När maskerade ligister och våldsverkare dikterar villkoren för vem som får rapportera vad och var, hotas journalistikens förutsättningar på allvar. Det borde bekymra landets journalister mer än att de fått konkurrens från nya aktörer som lever på donationer.
Hur ser Sverige ut om trettio år? Kommer det att vara ett land präglat av klanstrider eller rentav inbördeskrig? Eller kommer det att vara ett land där Sverigedemokraterna styr över arkitekturen? Smedjan gav fem skribenter fria händer att teckna sin bild av hur Sverige ter sig år 2050. Alla valde att måla framtiden i dystra färger.
Lärarnas Riksförbund, Svenskt Näringsliv, Vänsterpartiet, Liberalerna och Sverigedemokraterna föreslår alla att skolan återförstatligas. Att koppla skolans problem till kommunaliseringen är dock svårt, och ett förstatligande skulle i stället föra med sig nya problem.
Det är ohållbart att kräva att författare som får priser, exempelvis Nobelpriset i litteratur, ska vara moraliskt obefläckade. Och Svenska Akademien blir inte moraliskt förkastlig för att den ger pris till människor som är moraliskt förkastliga. God litteratur är inte samma sak som litteratur skriven av goda människor.
Kroppslig autonomi, rätten att bestämma över sin egen kropp, bekräftas i FN:s mänskliga rättigheter och borde ses som okränkbar. I själva verket visar den sig vara högst teoretisk. Den svenska staten tar sig stora friheter på medborgarnas bekostnad.
Frihetliga som argumenterar mot offentlig finansiering av kultur bör göra det för att det är bättre för kulturen att stå fri från politisk kontroll och påverkan. De bör inte argumentera som om kultur vore en onödig budgetpost. Tyvärr har borgerliga debattörer ofta bidragit till nidbilden av högern som kultur- och bildningsfientlig.
Michel Foucaults postmoderna idéer åberopas flitigt av dem som propagerar för att utesluta författare med obsoleta idéer från humaniorans litteraturlistor. Själv skrev Foucault tillsammans med många andra franska postmodernister under ett upprop till stöd för sex med minderåriga. På vilket sätt kommer det att påverka Foucaults plats på framtidens litteraturlistor?
Efter samtalet med Jimmie Åkesson har Ulf Kristersson anklagats för svek och lögner, både av sina politiska motståndare och besvikna högerväljare. Men Kristersson följer endast de politiska spelreglerna. Parlamentarismen förutsätter nämligen samtal och kompromisser.
Upprördheten över deckardrottningen Camilla Läckbergs nya klinik har präglat den gångna veckan. Karin Svanborg-Sjövall menar att vi ska vara glada över att det finns någon som vill investera i en sönderreglerad vårdsektor, efter Socialdemokraternas vinsthaveri.
Att kulturkrockar blir så påtagliga mellan invandrare från klansamhällen och just socialtjänsten är inte konstigt. Att någon annan än släkten löser sociala problem anses djupt provocerande. Det är en uppfattning som börjar bli så förekommande i Sverige att den underminerar den svenska socialtjänstlagen.