Ministern borde tacka Läckberg
Upprördheten över deckardrottningen Camilla Läckbergs nya klinik har präglat den gångna veckan. Karin Svanborg-Sjövall menar att vi ska vara glada över att det finns någon som vill investera i en sönderreglerad vårdsektor, efter Socialdemokraternas vinsthaveri.
”Mycket farligt”, var socialminister Lena Hallengrens upprörda kommentar efter att Camilla Läckbergs nya initiativ blev offentligt.
Och nej, det handlar förstås inte om en ny bloddrypande deckare, utan om att Läckberg går in som delägare i en ny privat läkarklinik. Anledningen till ilskan är att kliniken, som inte har avtal med landstinget, tar betalt för sina tjänster.
Tre driftiga entreprenörer: Camilla Läckberg, Christina Saliba och Sara Löfgren, investerar nu i en verksamhet som erbjuder främst sjukvård riktad till kvinnor mitt i livet. Hårdbeskattade medborgare slantar upp en andra gång för det som de på pappret redan ska ha rätt till (vad gäller prisnivån kan det vara värt att nämna att var tredje svensk handlade på Black Friday förra veckan; för i genomsnitt 2980 kr per person). Det är alltså detta som statsrådet Hallengren och hennes stödtrupper på Aftonbladet närmast beskriver som landsförräderi.
Det är så fräckt att det nästan är komiskt. Att tillgängligheten inom den primärvård som man annars kunde tänka sig borde erbjuda till exempel klimakterierådgivning är så bristfällig, är nämligen mer än något annat Socialdemokratins eget ansvar (för en pedagogisk sammanfattning av historien om hur Palme socialiserade läkarkåren, läs Johan Ingerös tråd här).
Inte heller rimmar upprördheten med någon förmodad omsorg om skattepengar. I fallet med Hedda Care kokar det hela snarare ner till det faktum att man alltså *inte* gör anspråk på några offentliga medel.
Nej, vad det handlar om är förstås politisk kontroll, kosta vad det kosta vill.
Ändå hukar stora delar av både borgerligheten och näringslivet när alternativen falskeligen målas upp som om valet stod mellan socialistisk universell tillgång och kommersiellt driven brist, när det är precis tvärtom.
Fråga föräldrarna till två barn som var födda döva för några år sedan. Landstinget i Jämtland hävdade att det fick räcka med ett implantat, trots att två behövdes för att barnen skulle kunna få fullgod hörsel. När föräldrarna erbjöd sig att betala det andra själva blev svaret nej.
Eller ta Christinakliniken, som hamnat i blåsväder för att den tagit emot svårt sjuka cancerpatienter som betalat för en lovande behandling som ännu inte omfattas av en nationell rekommendation.
Att svensk sjukvård präglas av upplevd och reell brist är inget olycksfall i arbetet. Att det ser ut som det gör beror på att vi har bestämt att det är politiker som ska bestämma över vad vi behöver och inte, och att institutionaliserad politisk konflikt anses vara en utmärkt styrningsprincip för något så komplext, känsligt och ja, svårstyrt, som sjukvård.
Ändå hukar stora delar av både borgerligheten och näringslivet när alternativen falskeligen målas upp som om valet stod mellan socialistisk universell tillgång och kommersiellt driven brist, när det är precis tvärtom. En ESO-rapport som släpptes för några dagar sedan visade detta svart på vitt: länder med försäkringsbaserade system (t. ex Schweiz eller Holland) har inte våra tillgänglighetsproblem, ser inte sämre hälsa hos låginkomsttagare, och ligger i paritet med oss kostnadsmässigt. De råkar också ha den rätt stora fördelen att de inte aktivt motarbetar människor som försöker förbättra sin livssituation med egna medel, samtidigt som de som omfattas av den offentliga försäkringen faktiskt får den vård som utlovats.
Vad vården desperat behöver mer av är privata utförare, men också mer av privat finansiering, och det börjar bli bråttom. En destruktiv, ofta rent lögnaktig, vinstdebatt har dock försämrat förutsättningarna för att detta ska kunna ske under ordnade former. De riskkapitalbolag som med stora pensionsfonder i ryggen investerade i just de välfärdsverksamheter som nu måste byggas ut för att möta den demografiska förändringen med allt fler sjuka äldre, investerar nu i tysk och fransk omsorg och sjukvård istället- samma befolkningsutveckling sker ju över hela västvärlden.
Men i Sverige tillämpar vi en annan metod: den fromma förhoppningen. I SKL:s budgetprognoser för kommande år är den största planerade intäktskällan inte skatter, inte statsbidrag, utan “ytterligare åtgärder”: effektiviseringar som ingen riktigt vet hur man ska åstadkomma.
Det kanske inte är något stort problem för den som tycker att det viktiga är att eländet med ökande kostnader för allt sämre välfärd är lika för alla. Vi andra borde reagera kraftigare på slaskjournalistik – och på slaskretorik – av det slag Lena Hallengren gav uttryck för, och vara uppriktigt tacksamma över att det finns entreprenörer som Läckberg. För att inte tala om de patienter och medborgare, som plockar upp notan när baksmällan efter Reepaluhaveriet nu infinner sig, lagom till att lågkonjunkturen börjar rulla in.