Sverige 2050: En dystopi?
Hur ser Sverige ut om trettio år? Kommer det att vara ett land präglat av klanstrider eller rentav inbördeskrig? Eller kommer det att vara ett land där Sverigedemokraterna styr över arkitekturen? Smedjan gav fem skribenter fria händer att teckna sin bild av hur Sverige ter sig år 2050. Alla valde att måla framtiden i dystra färger.
Hur kommer Sverige att gestalta sig om trettio år? I en tid som upplevs snurra allt snabbare och där planeringshorisonterna tycks bli allt kortare, kan det vara värt att ibland stanna upp, höja blicken och försöka se längre in i framtiden än nästa kvartalsrapport eller opinionsmätning. De långa perspektiven och långsiktiga konsekvensanalyserna är märkligt frånvarande i den politiska debatten, trots de omfattande omvälvningar som har ägt rum och fortfarande äger rum på det ekonomiska, teknologiska, demografiska, sociala och politiska området.
Vi bad därför fem personer, varav tre skönlitterära författare, en folklivsforskare och en vänsterdebattör, att skissa på varsin vision av hur de tror att Sverige kommer att te sig tre decennier framåt i tiden. Uppgiften formulerades medvetet vagt, för att ge så stort utrymme för kreativitet och fantasi som möjligt. Uppdraget löd i sin helhet:
Eftersom vi upplever att det saknas långsiktiga perspektiv i såväl svensk politik som samhällsdebatt tänkte vi i Smedjan ha en artikelserie där olika skribenter ger sin syn på hur Sverige kommer att te sig år 2050. Det kan vara en optimistisk vision av hur Sverige kommit till rätta med dagens problem, eller en dystopisk skildring av ett land där allt gått åt fel håll. Det kan fokusera på den politiska utvecklingen, på den ekonomiska, den demografiska eller något annat.
Den här veckan kan vi presentera resultatet för Smedjans läsare. De fem texterna är sinsemellan mycket olika, men har också likheter. Det mest slående är att alla fem skribenter valde den dystopiska vägen. Om det beror på att det är mer tacksamt att skriva en dystopi än en utopi eller om det speglar hur nattsvart många i vår samtid ser på framtiden är svårt att avgöra.
Det mest slående är att alla fem skribenter valde den dystopiska vägen.
Inom litteraturen tenderar dystopier att intressera en bredare läsekrets än vad utopiskildringar gör. Av de tre delarna i Dante Alighieris gudomliga komedi är det endast den första, som beskriver helvetet, som har blivit kanoniserad. Dystopiska framtidsvisioner som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna nya värld har sina självklara platser i den litterära kanon, medan också de på sin tid mest framträdande utopierna, som Edward Bellamys Looking backward och William Morris News from Nowhere, ofrånkomligen har hamnat i skuggan. Förhoppningsvis speglar våra skribenters val att fokusera på det eventuella mörker som framtiden bär i sitt sköte endast författarnas och läsarnas dragning till det skrämmande snarare än det optimistiska och ljusa.
Först ut är författaren Erik Hörstadius, som låter en åldrat upplaga av sig själv intervjuas av en fiktiv journalist. Det Sverige som skildras är härjat av inbördeskrig och slitningar, men tycks likväl ha kommit ut på den andra sidan av stormen och eländet någorlunda välbehållet.
Det är med andra ord en luguber läsfest som Smedjans läsare har att se fram emot.
I Karin Stensdotters framtidsskildring drabbas vårt land av en omfattande terrorattack som ger Sverigedemokraterna en skjuts i opinionen. Med egen majoritet kan de genomdriva sin agenda för Sverige, bland annat i form av ett arkitekturprogram med kitschiga pastischer av klassiska byggnader.
I Torbjörn Elenskys text är det en åldrad Annie Lööf som för ordet, i egenskap av Sveriges första och sista president. Under sin tid vid makten har nämligen Centerledaren, enligt Elenskys tolkning, genomdrivit sin agenda att avskaffa nationalstaten Sverige. Sverige blir världens första statslösa territorium, genom en kombination av avregleringar, privatiseringar och omfattande migration.
Vänsterdebattören Malcom Kyeyune ser framför sig ett Sverige där etniska motsättningar till följd av omfattande invandring från länder med klankulturer leder till ökade våldsamheter och klanmentalitet. Trots det ökande våldet fortgår dock livet någorlunda normalt för de flesta människor, i det lilla.
Folklivsforskaren och Smedjankolumnisten Dan Korn ser för sig ett Sverige där staten säljer ut sitt kulturarv och där grindsamhällen har blivit vardagsmat. Medan många ställen i landet blir otryggare finns det andra platser som är tryggare än någonsin.
Det är med andra ord en luguber läsfest som Smedjans läsare har att se fram emot när ni ger er i kast med de fem skribenternas framtidsvisioner för Sverige. Lika lite som vi hoppas att någon av dessa skräckvisioner blir verklighet, lika mycket hoppas vi att ni ska finna dem tänkvärda, insiktsfulla och roande.