Hur kunde Trump vinna presidentvalet 2016? Många togs på sängen av hans framgångar i det republikanska partiet, men vägen dit bereddes flera år tidigare. Boken American Carnage skildrar hur populistiska budskap kommit att spela en allt större roll bland republikaner.
Det är inte Brexit vi borde oroa oss för, utan alternativet, menar journalisten och författaren David Goodhart. Värderingssprickan mellan vad han kallar anywheres och somewheres är orsaken till att britterna röstade för Brexit från första början, och den kommer att bli betydligt värre om inte det politiska etablissemanget för en gångs skull ger vika för resten av Storbritannien.
Upprördheten över partiledares närvaro på Micael Bindefelds födelsedagskalas i Israel handlar mindre om mutmisstankar och jäv, och mer om ett brott mot en svensk politisk tradition. I Sverige förväntas den politiska eliten låtsas vara som folk är mest. När politiker ogenerat festar med kändiseliten raseras illusionen, och förtroendet.
Greta Thunbergs klimatstrejk är en väldigt symbolisk ”åtgärd”, men egentligen ska den förstås som en väckelserörelse. De engagerade vill öppna makthavarnas ögon för alarmisternas världsbild. Hajpen kring Greta visar att klimatpopulister hyser precis samma längtan som högerpopulister efter en stark, enande ledare som pekar med hela handen.
EU-valet framställs som en begränsad framgång för högerpopulismen. I själva verket befinner den sig på uppgång. För första gången har högerpopulistiska och högerextrema partier vunnit fler mandat i Europaparlamentet än den etablerade högern, och trenden visar inga tecken på att avstanna.
Krav på ”vetenskapsbaserad politik” politik blir allt vanligare, och udden riktas mot ideologisk och värderingsdriven politik. Det är ett problem. Även politik som vetenskapligt sett är genomförbar, kan vara etiskt fel. Genom att ducka för ideologiska invändningar försöker nu många politiker och tyckare etablera sina egna åsikter som fakta.
Norska Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug vill att människor ska få dricka, röka och äta hur mycket rött kött som de vill. Det gör henne mer liberal i folkhälsofrågor än något svenskt riksdagsparti. Borgerligheten borde se det som en kastad handske. Ska verkligen Fremskrittspartiet vara liberalare än M, KD, C och L?
Donald Trump, Emmanuel Macron och Jeremy Corbyn har alla tagit sig till toppolitiken från utsidan. Om dem och andra outsiders i politiken handlar BBC-journalisten Steve Richards nya bok. Richards menar att ansvaret för populisternas framgångar till stor del vilar på de traditionella höger- och vänsterpartierna.
Det har blivit så vanligt att politiker säger en sak och gör motsatsen att det politiska språket börjar framstå som ett skämt. Deras envisa vägran att kalla en spade en spade kommer inte att dämpa politikerföraktet eller den motvilja mot eliter som kommit att prägla opinionen.
Det var tänkt att de gula västarna – den ilskna franska gräsrotsrörelsen utan ledning eller telefonnummer – skulle störta president Emmanuel Macron. I stället kan de komma att göra honom till vinnare i EU-valet 26 maj.
En bok om Östeuropa efter Berlinmurens fall har överraskande mycket att säga om USA efter Trumps valvinst. I en demokrati kan man inte förvänta sig att populister kommer att sakna inflytande.
Referenser till trettiotalet har haglat under de senaste årens politiska debatt. Trettiotalet används som fågelskrämma, men just därför beter sig politiker på ett sätt som gör att det börjar bli kusligt likt trettiotalet.
Rädsla leder inte bara till att dagens problem överdrivs, utan till att de förvärras. Den politiska rädslan är lika vanlig till vänster som till höger, och att bryta den negativa spiralen kräver mer självinsikt än vi hittills sett prov på.
Sveriges systemkramande socialdemokrati saknar i allt väsentligt lösningar på den misstro, det utanförskap och den populism som alltmer präglar västvärlden. Den borde inspireras av den brittiska debatten, där mittenvänstern vågar tala om kärnfamiljer och nationell sammanhållning i stället för trötta talepunkter om att ”högern valt skattesänkningar i stället för investeringar i välfärden”.
Mitt i alla nedslående spaningar inför 2019 och sammanfattningar av 2018 (otrygghet, identitetspolitik, förmynderi och så vidare) går det att identifiera några ljuspunkter.
I sitt tal till den franska nationen bad president Emmanuel Macron om ursäkt och tillstod att ilskan var ”djup och berättigad”. Presidenten som tidigare hyllades som motvikt mot populismen uppvisar själv populistiska drag och framgångssagan ser ut att vändas i sin motsats.
Att förlora sitt jobb är att förlora en del av sin identitet. Det teknikskifte som pågår just nu hotar medelklassens jobb på ett nytt sätt, och även om tidigare omställningar enbart har haft tillfälliga förlorare går oron och missnöjet inte att undvika. Och de som är bäst på att kanalisera dessa känslor är populisterna.
Populisterna måste mötas på sin egen planhalva, genom att också liberaler tar sig an och visar förståelse för oro och missnöje hos vanligt folk. Även när den innehåller sakfel. Det menar filosofen John Tomasi, som besökte Sverige i november i samband med Mont Pelerin-sällskapets årliga konferens, vars tema i år var populism.
Populism är vad man får när man blandar en väldigt gammal och en väldigt modern idé: att samhället är ett nollsummespel, och majoritetsstyre. Den göds av en övertygelse att allt blir sämre – och just därför är olyckskorpar det sista vi behöver. Mattias Svensson har träffat Deirdre McCloskey, professor i bland annat nationalekonomi och historia, för att tala om populism, liberalism och en hoppfull framtid.
Demokratin i västvärlden är ansatt från många håll, men framför allt hotas den av minskad legitimitet och spänningar inom det politiska systemet. Politikens professionalisering, ökat avstånd mellan medborgare och makthavare och elitistiskt förakt för vanligt folk är några av de faktorer som bidragit till dagens ökade motsättningar.