Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Andreas Johansson Heinö: Underskatta inte högerpopulismens framgång

EU-valet framställs som en begränsad framgång för högerpopulismen. I själva verket befinner den sig på uppgång. För första gången har högerpopulistiska och högerextrema partier vunnit fler mandat i Europaparlamentet än den etablerade högern, och trenden visar inga tecken på att avstanna.

Viktor Orbán. Bild: European People’s Party (CC BY 2.0).

Det var ett svårtolkat valresultat, hävdades det under valnatten. Narrativet har bitit sig fast sedan dess: gröna och liberala partier var Europaparlamentsvalets segrare, medan framgångarna för högerpopulisterna blev mindre än befarat. Resultaten var ju blandade. Vissa populistpartier gick framåt, andra bakåt.

Bokstavligt talat är det förstås korrekt, resultaten varierade mellan länder. I relation till de av medierna själva uppblåsta förväntningarna är det också sant att succén uteblev. Som helhet är det dock en bristfällig sammanfattning av valet som riskerar leda till en farlig underskattning av väljarstödet för radikala partier.

En närmare granskning av väljarstödet för högerpopulism visar nämligen en kraftig ökning. Det genomsnittliga väljarstödet i de 28 länderna för populistiska och extrema partier till höger om de etablerade högerpartierna blev 18,2 procent. Det är en ökning sedan 2014 med drygt tre procentenheter, vilket är en exakt lika stor ökning som mellan 2009 och 2014. Trenden är alltså obruten.

Väljarstödet för högerpopulistiska partier har ökat dramatiskt i Italien, men kraftigt även i länder som Estland, Slovakien och Polen. Sammanlagt har stödet ökat i nitton länder. I ett land är väljarstödet oförändrat, i sex länder har det minskat marginellt och endast i två länder – Danmark och Litauen – har det sjunkit kraftigt.

Viktigare än de exakta upp- och nedgångarna är att de högerpopulistiska partierna numera har en geografisk bredd i sitt väljarstöd som endast kan matchas av socialdemokratiska och etablerade kristdemokratiska/konservativa partier. För femton år sedan var stödet för högerpopulistiska partier mycket svagt – under fyra procent – i elva av EU-länderna. Så lågt är stödet i dag endast i tre länder: Rumänien, Irland och Portugal.

Om man i stället för andel röster räknar mandat är ökningen ännu mer dramatisk: från 133 till 196 mandat. Det motsvarar en ökning från 17,7 till 26,1 procent av mandaten i Europaparlamentet. Som jämförelse har den största gruppen EPP 166 mandat (exklusive tretton mandat för Fidesz, vilket ger en bättre jämförelse eftersom Fidesz enligt alla gängse definitioner är ett auktoritärt populistiskt parti). Det är alltså mer än vad valets påstådda vinnare – den liberala och den gröna gruppen – kan skrapa ihop tillsammans.

Framgången underskattas eftersom de högerpopulistiska partierna är och kommer att förbli splittrade mellan flera partigrupper, delvis av ideologiska och sakpolitiska skillnader. I nuläget finns två hyfsat jämstora grupper: ECR som domineras av polska Lag och rättvisa, och EFN som leds av italienska Lega och franska Nationell samling. Framtiden för en tredje partigrupp, EFDD, ser dock mycket osäker ut. Splittringen i flera grupper är förstås betydelsefull och har en negativ inverkan på partiernas möjlighet till genomslag, men faktum kvarstår: det sammanlagda stödet för anti-etablissemangshögern är nu för första gången större än stödet för den etablerade högern. Detta borde ha varit den stora nyheten i eftervalsanalysen.

Till detta bör adderas ytterligare en oroande tendens. Under lång tid har stödet för de mest extrema partierna minskat. Väljarna har valt populism framför högerextremism. Men i förra söndagens val har en rad högerextrema partier haft viss framgång: estniska EKRE, slovakiska LSNS, cypriotiska ELAM, ett radikalt utbrytarparti från ungerska Jobbik. Vi ser också att flera av de mer radikala populistpartierna har belönats. Det Sannfinländarna som behöll två mandat är väsentligt mer radikalt än det parti som vann lika många mandat 2014. I Danmark har mer extrema partier börjat äta av Dansk Folkepartis väljarstöd. I Belgien har Vlaams Belang, det kanske mest radikala av de äldre nationalistiska partierna, gjort en remarkabel återkomst.

Det sammanlagda stödet för anti-etablissemangshögern är nu för första gången större än stödet för den etablerade högern.

Det är för tidigt att avgöra om detta är en trend, men för första gången sedan 1990-talet finns det tendenser till växande stöd inte bara för högerpopulism utan också för högerextremism med mer eller mindre explicita fascistiska förtecken.

Någon motsvarande trend är inte synbar på vänsterkanten. Det sammanlagda stödet för populistiska och extremistiska vänsterpartier sjönk från 5,9 procent 2014 till 5,5 procent. Det är i nivå med det lägsta stödet någonsin i EP-val (5,3 procent 1999). Därmed tycks finanskriseffekten helt överspelad.

Till skillnad från på högerkanten saknas tendenser till återkomst för de mest radikala partierna. De icke-reformerade kommunistpartierna i exempelvis Tjeckien, Grekland, Portugal och Frankrike förlorar alla väljarstöd. I stället tycks den radikala vänsterns framtid finnas i allianser med gröna och mindre dogmatiska vänsterrörelser.

Medan högerpopulister i kraft av sin storlek nu äger en reell möjlighet att faktiskt påverka det politiska utfallet – man kan åtminstone som ett räkneexempel notera att EPP:s och de högerradikala partiernas mandat nästan räcker till majoritet – riskerar de försvagade vänsterradikala partierna att bli helt irrelevanta.

Europaparlamentsval är sällan enkla att sammanfatta. Med 28 länder som röstar samtidigt är det oundvikligt att vindmätarna ger lite olika besked. Än svårare är det att överblicka valets parlamentariska konsekvenser: partigruppernas storlek avgörs inte bara av väljarna utan också av hur partierna väljer att formera sig efter valet. Men det krävs skygglappar för att inte se det uppenbara mönstret: högerpopulistska partier var valets stora segrare. Den här gången också.

Beräkningarna av väljarstödet för populistiska partier bygger på den metod som används i Timbros Authoritarian Populism Index.