Andreas Johansson Heinö:
Det ständiga kulturkrigets land
Utblick Essä
Den auktoritära populism som växte fram i Polen i början av 2000-talet har varit stilbildande. Andreas Johansson Heinö betraktar ett land som alltid kulturkrigat, och där populisterna hämtar näring ur både antisemitism och antikommunism.
Del 1 kan läsas här.
Efter en smått osannolik återhämtning under 1990-talet vände kurvorna för den polska ekonomin återigen nedåt kring millennieskiftet. Ekonomin krympte, arbetslösheten steg. Samtidigt genomfördes stora och impopulära strukturanpassningar för att möjliggöra det stundande EU-medlemskapet. Missnöjet var således stort när polackerna, några veckor efter terrorattackerna den 11 september 2001, gick till parlamentsval för fjärde gången sedan demokratins införande i landet.
De röstade för en total ommöblering av det politiska landskapet. De kristdemokrater och liberaler som regerat landet de senaste fyra åren röstades inte bara bort från makten utan ut ur parlamentet. I stället blev Socialdemokraterna största parti samtidigt som flera populistiska partier slog igenom.
Mest uppmärksamhet väckte den före detta boxaren Andrzej Lepper och hans vänsterpopulistiska landsbygdsparti Självförsvar. De hade inga tidigare valframgångar bakom sig, men däremot en ansenlig mängd tidningsrubriker efter att ha organiserat vägblockader, kastat in potatis på jordbruksdepartementet och slängt ut frysta kycklingar från en livsmedelsimportörs förråd och andra spektakulära protestaktioner mot den ekonomiska reformpolitik. Men nu rasslade det till i rösträkningen. Självförsvar var plötsligt landets tredje största parti. När det varnades för högerpopulismen i Europa i början på 2000-talet var det Lepper och hans vänsterlutande parti som utgjorde det polska exemplet.
Mest uppmärksamhet väckte den före detta boxaren Andrzej Lepper och hans vänsterpopulistiska Självförsvar.
Polska familjeförbundet (LPR) var det beskedliga namnet på ett inför valet nybildat och synnerligen reaktionärt parti. I likhet med Självförsvar motsatte de sig EU-medlemskapet och gynnades av missnöjet med de ekonomiska reformerna, men partiet profilerade sig också genom sitt abortmotstånd. Tack vare ständig reklam i den katolska (och framförallt antisemitiska) radiokanalen Radio Maryja nådde man många högerkatolska väljare.
Inför valet 2001 bildades också de två partier som kommit att dominera polsk politik under 2000-talet: Lag och Rättvisa (PiS) och Medborgarplattformen (PO). Båda med trådar som ledde tillbaka till Solidaritet och diverse mindre partier under 1990-talet. Båda kom in i parlamentet och kunde gradvis stärka sin position i opposition till allt mer impopulära socialdemokrater.
Den vänsterregering som regerade Polen i början av 2000-talet lyckades visserligen både genomföra goda ekonomiska reformer och framgångsrikt slutföra medlemskapsförhandlingarna med EU (Polen blev medlem på våren 2004). Det vägde dock lätt mot den korruptionsskandal som rullades upp där det avslöjades att regeringen, via mellanhänder, hade erbjudit att skräddarsy en medielag för ett internationellt tv-bolag. I utbyte mot pengar i rätt fickor. Väljarnas dom blev brutal: i valet 2005 röstades regeringen bort och i stället klev PiS och PO fram som de två största partierna, en position de båda behållit i alla val sedan dess. Det var för övrigt första och enda gången i Polen som alla partier i parlamentet blev omvalda och inget nytt parti röstades in.
Misslyckade regeringsförhandlingar mellan PiS och PO medförde att PiS i stället bildade koalition med vänsterpopulistiska Självförsvar och högernationalistiska LPR. Det är värt att notera att Polen i praktiken aldrig tillämpat någon isoleringsstrategi mot ytterkantspartier, oavsett hur extrema de varit. President Kwasniewski stämplade visserligen Självförsvar som antidemokratiskt, och vägrade ibland bjuda in dem till överläggningar, men i parlamentet har det varit öppna dörrar mellan alla partier.
Regeringssamarbetet höll i ett år. Lepper, som tog posten som jordbruksminister, blev själv anklagad för såväl korruption (skyldig), som sexuella trakasserier (sannolikt skyldig att döma av den fängelsedom som följde) och diverse faderskap (oskyldig, enligt DNA-tester). Han avgick, regeringskris ledde till nyval 2007 och där försvann både Självförsvar och LPR ut ur polsk politik för att aldrig komma tillbaka. Leppers egen resa slutade i tragedi när han några år senare tog livet av sig.
Efterfrågan på populism, nationalism och främlingsfientlig retorik upphörde dock inte med LPR och Självförsvar.
Efterfrågan på populism, nationalism och främlingsfientlig retorik upphörde dock inte med dessa partier. Den plockades i stället upp i än högre grad av Lag och rättvisa, liksom av en rad mindre partier som uppstått och ibland nått vissa framgångar på högerkanten.
Efter två mandatperioder i opposition återkom Lag och rättvisa till makten 2015. Det blev starten på en resa där Polen, vid sidan av Ungern, blivit symbolen för den auktoritära populismens genomslag i Östeuropa. Rapporteringen har varit utförlig i både svensk och internationell media om regeringens försök att ta kontroll över domstolar, myndigheter och medier liksom de återkommande striderna med EU som detta har resulterat i.
En avgörande ingrediens i allt detta är förstås korruptionen och enskilda makthavares personliga ambitioner att säkra makt och rikedom. Ideologins roll ska inte överdrivas, men förstås heller inte underskattas. Och vill man förstå genomslaget för de idéer som Lag och rättvisa måste man beakta den polska 1900-talshistorien.
***
Polen har alltid kulturkrigat. Kampen mot kommunismen – som fortfarande pågår enligt delar av högern, det är i sig en del av förklaringen till PiS framgångar – handlade aldrig bara om vilket politiskt och ekonomiskt system som var bäst. Det var primärt en fråga om självständighet. Kommunismen var inte polsk, den var rysk. En främmande makts verktyg för att kontrollera landet.
Redan när Lag och rättvisa bildades 2001 var kampen mot kommunismen en profilfråga. Inom stora delar av det polska samhället fanns en stark övertygelse om att uppgörelsen med kommunismen aldrig var på riktigt eller åtminstone inte konsekvent. Det satt ju fortfarande exkommunister i regeringen och på andra viktiga positioner. En övertygelse som stärktes av vänsterregeringarnas korruptionsskandaler (vilka förstås inte förmildras av att även högerregeringar visat sig korrupta). Och som ytterst bottnar i att den polska demokratin föddes just i en kompromiss. Det blev aldrig ett skarpt skifte, utan regimen lämnade gradvis ifrån sig makten. Jaruzelski var exempelvis kvar som president i ett år efter att hans motsvarigheter i grannländerna hade avpolletterats.
Redan när Lag och rättvisa bildades 2001 var kampen mot kommunismen en profilfråga.
Men vad innebar ett fritt Polen? Eller, för att låna en formulering från de senaste årens svenska debatt, vad är egentligen polskt?
Här finns flera historiska berättelser att falla tillbaka på. När Polen återuppstod som självständig stat efter första världskriget, efter att ha varit delat mellan Preussen, Ryssland och Habsburg sedan slutet på 1700-talet, blev Józef Pilsudski dess första statschef. Han kom att leda Polen i de krig om landets gränser som utkämpades efter världskriget (”kriget mellan giganter är över, krigen mellan pygméer har börjat”, som Churchill uttryckte det) och han kom efter några års frånvaro återkomma till makten i en statskupp 1926 och var därefter landets de facto ledare fram till sin död 1935.
I polsk mytbildning har Pilsudski åtminstone periodvis haft motsvarande status som Atatürk i Turkiet eller de Gaulle i Frankrike. 55 år efter kuppen anspelade Jaruzelski på denna erfarenhet när han utfärdade undantagstillstånd för att förhindra en påstådd sovjetisk invasion och på 1990-talet försökte Walesa ikläda sig rollen som en modern Pilsudski som personligen kunde ta ansvar för republikens överlevnad, i konflikt med parlament och författning om så behövdes.
Pilsudski, som var döpt katolik men konverterade till protestantismen för att få gifta sig med en frånskild kvinna, trodde på ett mångetniskt och mångreligiöst Polen. Han ledde ett land där de olika minoriteterna – tyskar, judar, ukrainare, vitryssar och rutener – tillsammans utgjorde en tredjedel av befolkningen. Det var ett Polen som betonade kontinuiteten med det polsk-litauiska kungadömet.
Den 1 september 1979, årsdagen av den tyska invasionen 40 år tidigare, bildades nationalistpartiet KPN. Det erkändes aldrig av regimen (på pappret var Polen ett flerpartisystem även under kommunisttiden) men nådde vissa framgångar i de första fria valen på 1990-talet. Det intressanta med KPN är att de förde vidare arvet från Pilsudski och förespråkade upprättandet av Intermarium – en federation av stater från Östersjön till Svarta havet. Det var en idé som Pilsudski föreslog efter första världskriget (och som bland annat hade franskt stöd), men som ogillades av såväl övriga stormakter som de berörda staterna i regionen.
Det var ett Polen som betonade kontinuiteten med det polsk-litauiska kungadömet.
Polska familjeförbudet uppstod som fortsättning på en helt annan tradition, nämligen arvet från Roman Dmowski. Dmowski var samtida med Pilsudski och en av mellankrigstidens viktigaste polska ideologer. Enligt Dmowski utgjorde katolicismen själva essensen i den polska nationen. En icke-katolik kan med andra ord aldrig vara polack. Målet måste därför vara ett etniskt och religiöst homogent land (vilket också Polen blev som en följd av Förintelsen, utflyttningen av tyskar samt gränsförändringarna efter andra världskriget). Det var alltså i denna, djupt antisemitiska, tradition som LPR bildades 2001 – i Warszawa övertygade de exempelvis dåvarande borgmästaren Lech Kaczynski (något år innan han blev president) att resa en staty över Dmowski – och det är denna tolkning av polsk nationalism som varit mest framgångsrik på 2000-talet.
Hur central antisemitismen är för denna variant av polsk nationalism framgår av att LPR även samarbetade med företrädare för den mycket marginella Zadruga-läran. Anhängare av denna är uttalat fientliga till kristendomen med argumentet att kyrkan är skapad av judar (varianter av dessa tankegångar förekommer även inom den livaktiga polska black metal-scenen).
Vid sidan av antisemitismen rymmer polsk nationalism också en mycket stark tyskfientlighet. Lepper kunde exempelvis slå två flugor i en smäll med uttalanden som att ”tyskarna är ett ännu större hot mot vår nation än judarna”. EU-medlemskapet liknade han vid den tyska invasionen 1939. Och även i 2023 års valrörelse är motståndet mot Tyskland stort. Lag och rättvisa har skakat liv i den sedan länge avgjorda frågan om tyska skadestånd för kriget (det kommer inte bli några miljarder) och framställer återkommande Donald Tusk som en ”tysk knähund” (att han varit ordförande för Europeiska rådet är inte direkt en merit i sammanhanget).
***
Helgens val beskrivs som ett ödesval för demokratin i Polen. Det finns saklig grund för detta, även om man nog bör påminna sig både att det brukar låta så om val i Europa (och världen) nuförtiden, dels att Lag och rättvisa inte heller denna gång kommer få den kvalificerade majoritet som krävs för att ändra grundlagarna (vilket varit en förutsättning för den mer långtgående utvecklingen i Ungern).
Inte desto mindre är den liberala demokratin och de normer och värderingar som bär upp den kraftigt ansatta. Här är det viktigt att komma ihåg att förändringen inte har skett plötsligt, och inte kan reduceras till ett enskilt parti eller enskilda politikers ambitioner. Populism och nationalism är förstås en del av berättelsen, men begreppen behöver kvalificeras.I det polska kulturkriget har en etnoreligiös syn på nationen vunnit över den mångetniska nationsuppfattning som är mer förankrad i landets verkliga historia. Antisemitismen förblir en återkommande ingrediens i den politiska diskursen. Trots att det nästan inte finns några judar kvar i Polen. Trots den stora debatten kring millennieskiftet om polackernas eget ansvar för Förintelsen – den polsk-amerikanske historikern Jan Gross väckte enorm uppmärksamhet med sin bok Neighbours (2000) om hur polska invånare i Jedwabne själva utförde massmord på judar, medan de tyska nazisterna såg på. Trots trycket från Väst. Den politiska eliten bär ett ansvar för detta, men antisemitismen och främlingsfientligheten växte under 1990-talet utanför parlamentet: i alternativa (och etablerade) medier, på universitet, inom delar av kyrkan och inte minst bland subkulturer som attraherade ungdomar. Detta arv försvinner inte oavsett valresultat.
Omslagsfoto föreställande Lag och rättvisas ledare Jaroslaw Kaczynski: Czarek Sokolowski/AP