Under 1920-talet drabbades hundratals samer av en omfattande statlig kampanj för att flytta samer från Norrbotten till Västerbotten. I boken Herrarna satte oss dit skildrar Elin Anna Labba tvångsförflyttningarna. Andreas Johansson Heinö har läst den.
Det intressanta med SAS-filmen är motreaktionerna. De visar på allt annat än kulturellt självförtroende. Men hur bygger vi i så fall upp en kultur och identitet? Utgångspunkten måste vara att den centrala arenan i dag är digital och global, resonerar Ashkan Fardost.
Om trettio år är staten Sverige avskaffad. Landets första och sista president, som reformerade Sverige till ett öppet territorium, är aktiv i politiken redan i dag. Läs Torbjörn Elenskys vision för var Sverige befinner sig år 2050.
Sveriges grundlagar fastslår inte vad som är meningen med Sverige som nation eller med vårt statsskick och vår offentliga sektor. Samtidigt har vi bland världens högsta skattetryck och en mycket stor offentlig sektor. En rätt utformad paragraf om vad syftet med staten ska vara, skulle kunna innebära en nyttig begränsning av statens omfattning.
Kulturkrocken mellan ett klanbaserat samhälle och det statsindividualistiska Sverige säger något viktigt: klanerna kan inte samexistera med staten. De kan inte heller samexistera med yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter, skriver Abdi-Noor Mohamed, som lämnat Somalia för Sverige.
Statens verksamhet vilar ytterst på förmågan att tvinga och hotet om våld. Det är också detta som lockar olika politiska grupperingar att använda staten för att genomdriva sina agendor mot medborgarnas vilja. Men statens tvångsmakt är ett tveeggat svärd. Den statsmakt som ena dagen använder sitt våldskapital för att driva igenom din agenda kan i morgon ha fallit i dina motståndares händer.
Den här tiden på året präglas samhällsdebatten som vanligt av hätska diskussioner om svenskhet. En stor del av förvirringen beror på att begreppet svensk syftar på tre helt olika identiteter, som kan överlappa och sammanfalla, men som inte behöver göra det. Etnicitet, nationalitet och medborgarskap är tre olika saker, och det är bara en som angår politiker.
I nionde avsnittet av Smedjanpodden tar sig Smedjans redaktörer an den årliga svenskhetsdebatten. Perioden mellan nationaldagen och midsommarafton präglas traditionsenligt av infekterade diskussioner om vem som är svensk och inte.
Den andefattiga svenska nationaldagsfirandet är ett bevis på att känslan av gemenskap inte kan tvingas fram på politisk väg. Därför är det naivt att tro att den språkliga, kulturella och historiska gemenskapen skall kunna ersättas av en framtvingad kärlek till politiska institutioner och dokument. Precis som i historien står i dag statsanhängare och centraliseringsivrare mot den spontana ordningens och de frivilliga gemenskapernas förespråkare.
Statens utveckling har förvandlat samhället från en skalbagge till en dront och sedermera till en amöbaliknande organism som inte ens förmår upprätthålla sin egen form. Sjöväderrapporten utgör en nostalgisk påminnelse om en tid då staten såg som sin uppgift att vara samhällets hårda skal och yttersta utpost.
Den nationalromantiska rörelsen kring förra sekelskiftet uppfattas numera som inbundet fixerad vid det svenska, men var betydligt mer öppen mot utlandet än vad man vanligen föreställer sig. Den hyllade både det svenska och det utländska och därför fungerade öppenheten. När man i vår tid vill vara öppen mot omvärlden är det vanliga receptet att förringa det svenska, för att hylla det utländska. Det är ett dåligt recept, för den som känner sig hotad blir inte öppen.
Sverige ställer exceptionellt låga krav på den som vill bli medborgare. Vi använder medborgarskapet som ett medel för integration, inte som integrationens slutmål – trots att forskning visar att det senare är bättre. Medborgarskapet behöver vara mer än bara ett politiskt instrument.
Sverige utanför storstäderna avfolkas. Idag är Sverige världens mest urbaniserade samhälle. Inte sällan framställs Norge som ett positivt exempel på framgångsrik glesbygdspolitik. Men det är inte så enkelt. Den norska urbaniseringstakten är nästan lika hög som den svenska. Asle Toje, norsk utrikespolitisk forskare och författare, reser genom den svenska landsbygden ser ett land både likt och olikt hans eget.
Skandalen med Transportstyrelsen framställs som om det viktiga vore vilken regering som fattat beslutet och vilken ekonomisk ideologi som är den rätta. Frågan går mycket djupare än så. Den verkliga skandalen är att människor som borde veta bättre med öppna ögon frångår följandet av lagen.
Att svenskar inte tenderar att vara överdrivet entusiastiska över nationaldagen 6 juni beror inte nödvändigtvis på att de inte skulle älska sitt land, utan att nationaldagen är ett överhetspåfund utan folklig förankring, lika omotiverad som den så kallade ”Europadagen”. Svenskarnas verkliga högtidsdag firas om några veckor på midsommarafton.
KLANSAMHÄLLEN I SVERIGE. Svensk juridik är inget universellt fenomen. Andra samhällen har annan syn på rättvisa. Det är därför vi ser parallella domstolar i förorterna. Journalisten Per Brinkemo beskriver en verklighet som existerar parallellt med den svenska offentligheten.
Den mångkulturella idén – tanken att människor ska leva med helt separata kulturer vid sidan av varandra – är en idé utan stöd i verkligt mänskligt beteende. Det är fel att tro att människor inte vill ha en gemensam kultur och gemensam identitet. Till slut kommer människor i vårt land att hitta någon form av ny gemenskap alldeles oavsett vad någon politiker gör, skriver Stefan Olsson, aktuell med essän ”Det nya folkhemmet”.