Nystarten av Batman-franchisen har porträtterat den maskerade hämnaren på ett mörkare sätt än tidigare. Den senaste Joker-filmen visade en ocensurerad brutalitet långtifrån 1960-talets seriestrippsslagsmål. Genom de nya Batman-filmerna förmedlas också en samhällssyn präglad av konservativt tänkande.
Glossiga dansnummer, bisarr dialog och en ”intrig” som i sin långsökthet påminner om gamla porrfilmer. Tjänar man inga pengar på skivförsäljning får man skriva böcker eller ordna krogshower istället. Smedjans nya skribent Bengt Ohlsson har gått på bio och sett filmen där Tomas Ledin sammanfattar snart femtio år som artist.
Filmer som inte passerar genom samtidens politiskt korrekta nålsöga anses ofta ha ”åldrats dåligt”. Monty Pythons Life of Brian befinner sig i riskzonen för denna stämpel, men i själva verket är det som så ofta omvärlden som har åldrats dåligt, inte filmen.
På söndag är det premiär för den avslutande säsongen av Game of Thrones. Under skimret av magi och hjältemod visar sig en förkapitalistisk värld i all sin fattigdom, brutalitet och instängdhet. Serien är en påminnelse om vad marknadsekonomin har befriat oss från, och hur bra den moderna kapitalistiska civilisationen är i jämförelse.
Spinoff-serier är inget nytt i den amerikanska nöjesindustrin. Men på senare tid har de blivit ett sätt att berätta samma historia, fast uppdelat mellan Republikanernas och Demokraternas respektive väljare. Det senaste exemplet är HBO-serien Mayans. Johan Ingerö ser USA:s politiska kulturer speglas i tv-seriernas värld.
Återkommande slås man av Ingmar Bergmans pregnans och vida verksamhetsfält. Det är en person som man kan återkomma till över tid med olika perspektiv och med olika kvardröjande intryck. Ett par intryck under senare tid har gett anledning till reflektion över hur vi i vår samtid bevarar hans minne. Det är inte en enbart positiv bild som växer fram. Primärt gäller det Bergmans efterlämnade bostad på Fårö.
I det fjärde avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Lars Anders och Blanche Moderaternas nya valslogan, "Lika för alla" - är det ännu ett försök att triangulera Socialdemokraterna, eller i själva verket en återgång till klassisk borgerlig strävsamhetsmoral?
Efter att en längre tid ha gjort sitt bästa för att snedvrida marknaden till kvinnors fördel, verkar nu Filminstitutet snarast vilja sträva efter att utesluta män ur filmbranschen. 2020 ska allt marknadsstöd gå till kvinnor om inte branschen börjat kvotera in dem informellt.
Astma- och allergiförbundet menar att filmen Tårtgeneralen förminskar och nedvärderar doftallergiker. Frågan är bara vad förbundet självt gör när det uttalar sig som att minsta antydan till ett skämt om allergi är något allergiska personer måste skyddas från. Man behöver inte vara överkänslig bara för att man är allergisk.
Filmen The Death of Stalin, som går på bio nu, gör komedi av maktkamperna inom Sovjetunionens elit. Att få skratta åt den styrande eliten i ett ondskefullt system är ett nöje, bara man inte glömmer bort vad det är man skrattar åt.
Doctor Who, TV-serien som Blanche Jarn slutat följa eftersom hon uppfattar huvudkaraktärens könsbyte som politiskt, har aldrig varit opolitisk, menar Caspian Rehbinder. Det är bara naturligt att en science fiction-serie kommenterar sin samtid. Blanche Jarn svarar direkt.
De identitetspolitiska slagorden skallar svagare än för ett par år sedan i den svenska debatten. Detta tolkas av vissa som att identitetspolitiken är ett överspelat kapitel. Historien visar dock att det är när slagorden tystnar som idéerna fått fäste vid institutionerna och börjar implementeras i praktiken. Vi har med andra ord bara sett början på identitetspolitiken.
Darkest Hour, den nya filmen om Winston Churchills första tid som premiärminister, lyckas föredömligt med balansen mellan realism och spänning. Att skildringen av det förra århundradets viktigaste karaktärer inte vann någon Oscarsstatyett är överraskande, skriver Mårten Ericson.
Medan identitetsvänstern utnyttjar filmer och serier maximalt för att sprida sitt budskap krymper andelen kultur som är fri från politiska ställningstaganden. Karaktärer byter kön för att uppnå representativitetsmål och filmrecensioner lägger mer vikt vid andelen kvinnor än filmens kvalitet. Det är en svår utveckling att bemöta för den som vill avnjuta sina serier utan identitetspolitisk glasyr.
Den nya Star Wars-filmen saknar logik, berättelsen är tunn, handlingen ogenomtänkt, djuren för Disney-gulliga och slapstick-humorn pinsam. Orsaken till att andra givit den så höga betyg kan bara vara att de så gärna ville att den skulle vara bra, att de varit beredda att bortse från att den inte är det.
Johnny Bode, känd som sångare, bedragare, sinnessjukförklarad, festprisse, nazistkollaboratör och mytoman, har blivit föremål för en dokumentärfilm. Han var en antites till den svenska självbilden och levde länge utstött ur samhället. Samtidigt förtjänar även avvikare och utstötta att lyssnas på – särskilt när de är gudabenådade sångare, skriver Mattias Svensson.
I Finland blev Okänd soldat snabbt en publiksuccé. Aku Louhimies tolkar Väinö Linnas klassiska roman mästerligt. Den nakna och gripande skildringen av en finsk kulspruteplutons öden i Karelen under Fortsättningskriget lämnar ingen oberörd. Den styvmoderligt behandlade svenska versionen är tyvärr rejält rumphuggen men ändå mycket sevärd.
Filmer och TV-serier med dem som har fallit i #metoo-kampanjen försvinner plötsligt ur arkiven. Impulsen är radera är lätt att förstå, men om alla med problematisk syn på kvinnor eller minoriteter plockades bort ur bokhyllor och DVD-skåp skulle det inte finnas särskilt mycket kvar. Och det är inte primärt författarna eller skådespelarna som drabbas. Det är vi andra.
I en ny film berättas historien om Tim Bergling, som under artistnamnet Avicii har tagit världen med storm. Samtidigt har han lidit av stress, ångest och utbrändhet. Filmen visar att framgångsrika artister är människor även de. De brottas med samma utmaningar som helt vanliga människor.
Blade Runner 2049 är ett mästerverk i sin egen rätt. I stället för att parasitera på föregångaren expanderar den frågeställningarna från originalet: Hur liten kan egentligen skillnaden mellan människor och replikanter vara utan att bli betydelselös? Är de människor – och måste de vara människor för att ha rättigheter?