En saga för två världar

Att göra en spinoff brukade vara ett sätt att ge en serie eller en fiktiv värld en ny twist. Ofta genom att fördjupa sig i någon av originalkaraktärerna, som i Joey från Friends eller Frasier från Cheers. Ibland har den fiktiva världen hållits vid liv med hjälp av tidslekar, som när Star Trek fick sin nya generation och Star Wars sina prologer.

Men i samtliga dessa exempel är grunden konstant, verkligheten gemensam. I flera nya spinoffer tänjs den skildrade världen däremot ut längs samma spänningsfält som den amerikanska politiken. Jag har just tittat igenom den första säsongen av Mayans, en spinoff på Sons of Anarchy. Den utspelar sig miltals söder om moderserien, bildligt såväl som bokstavligt. Sons of Anarchy och Mayans handlar båda om ”enprocentare”, alltså kriminella motorcykelklubbar. Klubbarna har en historia av fiendskap men har på senare år blivit allierade. De tjänar sina pengar på droger, vapen och kvinnor. De följer sina egna lagar och försvarar sina intressen med alla tänkbara medel, inklusive dödligt våld.

Men där upphör likheterna. MC-klubben Sons of Anarchy består av vit arbetarklass. Medlemmarna beskrivs mer än en gång som ”white trash”. De samarbetar med radikala irländska grupper – en säsong utspelar sig till och med på Irland – och flera av medlemmarna har irländskt och skotst påbrå. Mayans består i stället av amerikaner med mexikansk bakgrund. De samarbetar med en mexikansk drogkartell och den fysiska närheten till Mexiko och den politiskt glödheta gränsen är påtaglig i nästan alla avsnitt. ”Go build your walls, we own the majority”, skaldar David Hidalgo trotsigt i seriens signatursång. Så blir Sons of Anarchy och Mayans två helt olika berättelser, trots att de respektive hjältarna Jax Teller och Ezekiel Reyes i grunden är samma person: hårdingen med samvete som helst vill lämna den destruktiva klubbmiljön.

Man kan beskriva skillnaden mellan de båda serierna så här: Sons of Anarchy skildrar skuggsidan i Republikanernas USA, Mayans ger motsvarande skildring av Demokraternas.

Vill man berätta en historia så måste den numera tryckas i två skilda versioner, en för det röda USA och en för det blåa.

Samma knep har använts i zombie-långköraren Walking Dead. Kampen börjar i Georgia och leds av Rick Grimes, polis i en typisk sydstats-småstad. Sällskapet tar sig fram i det postapokalyptiska USA men lämnar sällan södern. Gudstron finns där, liksom den närmast medfödda färdigheten med skjutvapen. Och inte ens hotet från de levande döda förmår helt lindra friktionen mellan seriens vita och svarta karaktärer, eller för den delen överbrygga de traditionella könsrollerna.

Spinoffen Fear the Walking Dead arbetar med andra teman. Den börjar i Los Angeles. Protagonisterna är progressiva, urbana. De vet inledningsvis knappt hur man laddar ett vapen, än mindre hur man skjuter. En är socialarbetare. En annan missförstår zombie-hotet och vill i stället kämpa mot poliserna som han tror begår övergrepp mot dem som smittats av zombie-viruset. Även här ges gränsen mellan USA och Mexiko en roll, när huvudpersonerna efter att ha flytt sjövägen till Mexiko måste försöka ta sig tillbaka in i USA och stöter på beväpnade fiender vid den gamla gränsstationen.

Även här bjuds vi alltså på en och samma berättelse, först genom ett republikanskt prisma och därefter genom ett demokratiskt.

Kanske är detta en illustration väl i klass med väljarstatistiken av det alltmer delade USA. Offentliganställda och storstadsbor röstar demokratiskt, vapenägare i småstäder röstar republikanskt. De trenderna har ökat kraftigt de senaste fyrtio åren. 1976 ägde 50 procent av de republikanska väljarna och 45 procent av de demokratiska väljarna minst ett skjutvapen. 2016 var 54 procent av republikanerna vapenägare, mot 23 procent av demokraterna.

Ett återkommande tema när politiska experter ska förklara de amerikanska valresultaten är att polariseringen nu är så stor att de båda partiernas väljare helt enkelt inte förstår varandra längre. De är inte bara oense. De talar om olika frågor, röstar utifrån olika problemformuleringar och har allt svårare att förstå hur någon alls kan rösta på det andra partiet.

Möjligen är det vad Hollywood, denna ofta så pålitliga barometer för amerikanska stämningar, har insett. Vill man berätta en historia så måste den numera tryckas i två skilda versioner, en för det röda USA och en för det blåa.

Så att alla kan förstå.