Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

En sönderklippt klassiker om dödens ironi

I Finland blev Okänd soldat snabbt en publiksuccé. Aku Louhimies tolkar Väinö Linnas klassiska roman mästerligt. Den nakna och gripande skildringen av en finsk kulspruteplutons öden i Karelen under Fortsättningskriget lämnar ingen oberörd. Den styvmoderligt behandlade svenska versionen är tyvärr rejält rumphuggen men ändå mycket sevärd.

Okänd soldat (2017). Regi: Aku Louhimies

Den finske regissören Aku Louhimies har tagit sig an den djärva utmaningen att för tredje gången filmatisera Väinö Linnas frontroman Okänd soldat från 1954. Boken är en verklig klassiker som har översatts till mer än 20 språk och räknas till den moderna finska litteraturens mest betydelsefulla verk.

I berättelsen får man följa en finsk kulspruteplutons öden under Finska fortsättningskriget 1941–1944. Väinö Linna deltog själv i kriget och även om berättelsens handling och karaktärer är fiktiva, så bygger den på hans egna erfarenheter från krigsåren. Handlingen utspelar sig dessutom i det finska 8:e infanteriregementet där han själv tjänstgjorde.

Berättelsen är dock inte något storvulet patriotiskt epos om den finska nationens kamp mot Goliath. Väinö Linna räknas till de finska arbetarförfattarna och boken representerar en tidig uppgörelse med den nationella berättelsen om kriget.

Berättelsen är inte något storvulet patriotiskt epos om den finska nationens kamp mot Goliath.

Den handlar om hur det lilla kollektivet dödar och själva ställs inför dödens ironi. Regissören Louhimies som har en rad framgångsrika produktioner bakom sig, har tidigare behandlat likartat svåra ämnen, till exempel det finska inbördeskriget, i Käsky (2008), och det irländska påskupproret år 1916 i miniserien Rebellion (2016).

Den nya tolkning av Okänd soldat som nu visas på svenska biografer är beklagligt nog den bryskt och urskiljningslöst nedkortade (drygt 45 minuter saknas) internationella versionen av den tre timmar långa version som hade premiär i Finland redan den 27 oktober. Man behöver inte ha sett den finska versionen för att avgöra var nedkortningar gjorts. Vissa scener blir rapsodiska och närmast obegripliga. Detta är filmens stora minuspoäng.

Detta var också en film som SF först inte trodde på. När filmen tillkännagavs i Finland meddelade SF att den inte alls var aktuell för de svenska biograferna. I Finland blev dock filmen omedelbart en sensationell kioskvältare. Redan under den tredje premiärveckan hade mer än en halv miljon finnar sett filmen, vilket gör den till den populäraste någonsin i landet. Snabbt ändrade sig SF och lät den korta versionen ha premiär i Sverige, på Finlands självständighetsdag den 6 december.

Filmens oerhörda popularitet i Finland och det (hittills) svala mottagandet i Sverige speglar inte bara de båda ländernas mycket olikartade historiska erfarenheter.

Filmens oerhörda popularitet i Finland och det (hittills) svala mottagandet i Sverige speglar inte bara de båda ländernas mycket olikartade historiska erfarenheter. Det speglar också grundläggande skillnader i samhällsdiskursen i Sverige och Finland.

I Finland fick filmen redan från början ett erkännande genom att den formellt inkluderades i det större projektet för firandet av nationens 100-årsjubileum 2017. Under inspelningen fick filmteamet helhjärtat stöd från den finska försvarsmakten som bland annat bistod med material, statister och områden att filma på. Regissören Aku Louhimies är dessutom själv aktiv reservofficer i det finska försvaret.

Till de yttre konturerna – och till fotot – för filmen tankarna både till Framom främsta linjen (2004) och till Tali-Ihantala (2007). Men medan dessa filmer skildrar fortsättningskriget i en närmast dokumentär form, har Okänd soldat både ett annat syfte och en annan behållning.

Berättelsen liknar kanske snarare den estniska krigsfilmen 1944 (2015), i det att den inte skildrar nationens krig i mikrokosmos, utan det lilla soldatkollektivets egna kamp för existensen under ständigt skiftade omständigheter. Här finns inga ädla och heroiska soldater – tvärtom flyr de vid flera tillfällen i panik från striden.

Både i handlingen och i fotot fångar Louhimies här skickligt den stilmässiga realismen i Linnas roman. Kriget har inget högre syfte. Chauvinism och patriotiska fraser bekommer inte soldaterna. Det är krigets verklighet – dödandet, de stupade kamraterna och den egna dödsångesten – som måste hanteras psykologiskt.

Gastkramande och dramatiska stridsscener blandas med de korta permissionernas sorgesamma och lakoniska möten. På Mannerheims 75-årsdag urartar soldaternas firande i ett grisigt supande som också tar äran av bataljonens officerare. Det är människans liv i en krigssituation som skildras, inte kriget som sådant.

Gastkramande och dramatiska stridsscener blandas med de korta permissionernas sorgesamma och lakoniska möten.

I Edvin Laines första svartvita filmatisering av Okänd soldat (1955) för dialogen vid flera tillfällen tankarna till en pilsnerfilm. Detta är förvisso ett uttryck för 1950-talets filmkultur, men beror också på att romanberättelsen innehåller en god portion säregen humor. Detta är ett tema som också Louhimies hanterar väl. I stridssituationerna handskas soldaterna med stressen genom att skämta på ett sätt som kunde förväntas ta allvaret ur berättelsen, men som snarare gör dem till trovärdiga karaktärer. Trots den gripande berättelsen finns utrymme för skratt – även för biopubliken.

I romanen Okänd soldat finns ingen enskild huvudperson, utan den följer en grupp individer som en efter en stupar i kriget. Åtminstone i den nedklippta versionen av Louhimies filmatisering tenderar dock den hårdföre vinterkrigsveteranen Rokka att inta huvudrollen. Både genom krigshistorien och i krigsfilmsgenren återkommer spänningsförhållandet mellan stridsvant manskap och nykläckta officerare.

Detta tema är också en intressant röd tråd i Okänd soldat. Rokka styr och ställer, och leder plutonen när fänriken inte förmår. Det pågår dessutom ett lågintensivt krig mellan bataljonsstaben och Rokka som – sin utpräglade krigargestalt till trots – är helt oförmögen att inordna sig i den militära hierarkin.

Berättelsen rymmer också en intressant geopolitisk dimension som är skickligt skildrad och erbjuder en god historielektion för den uppmärksamme. Vid krigsutbrottet korsar soldaterna först Finlands nya gräns som upprättades i den hårda Moskvafreden i mars 1940. Därefter korsar de också den gamla riksgränsen i Östkarelen och når slutligen fram till Petroskoj i Ryssland.

Berättelsen rymmer också en intressant geopolitisk dimension som är skickligt skildrad och erbjuder en god historielektion för den uppmärksamme.

Man drar sig här till minnes den omdiskuterade dagorder som överbefälhavaren Mannerheim utfärdade vid krigsutbrottet, om att målsättningen var ”…ett fritt Karelen och ett stort Finland”. Det är denna geopolitiska vision som soldaterna i handlingen förverkligar.

I Linnas berättelse är soldaterna dock helt likgiltiga inför de högre officerarnas nationella patos. De kämpar för att överleva. Den hårdföre Rokka säger sig inte kriga för Finland. Han för ett personligt krig mot ryssarna för att återta Karelen där hans familj bor. Efter det tyska nederlaget i söder vänder slutligen krigslyckan och den finska armén tvingas till reträtt. Evakueringen av den finska befolkningen på Karelska näset får personliga konsekvenser för Rokka, vars familj tvingas lämna sitt hem och fly norrut.

I slutscenen blir karelarnas önskan om att återigen få simma i floden Vuoksen en symbol för det som gick förlorat 1944. Trots den hänsynslösa nedklippningen är detta en gripande film. Väl värd att se.

Fotnot: texten har ändrats sedan publicering.