Carolin Dahlman: Tysta dem som tystar på universiteten

”Ideologiskt engagerade studenter har genom åren undergrävt möjligheterna till öppna samtal i undervisningen”, berättade Sara Johnsdotter, professor i medicinsk antropologi, för ett par år sedan. Hon menade att de som använder ord som är bannlysta på olika aktivistiska fält blir korrigerade. 

”De andra studenterna tystnar av rädsla att säga fel. Om de istället utmanar de ideologiskt drivna studenterna kan diskussionen bli hätsk och konfliktfylld. Som lärare går hon ofta på äggskal.”

Tyvärr har vi sett ett flertal exempel på att svenska lärosäten inte alltid är öppna, trygga platser där alla får komma till tals, tänja perspektiv och lära. I stället tillåts högljudda, ilskna med en ”håll käften”-attityd att  dominera. 

Utbildningsminister Mats Perssons (L) vill utreda cancelkulturen i den högre utbildningen. Det verkar tyvärr vara en nödvändighet.

Sara Johnsdotter sa: ”Konsekvenserna av att aktivistiska studenter skriver på sociala medier eller vänder sig till media är att man som lärare börjar utesluta undervisning om de samhällsfrågor som är komplexa och brännbara. Om det här breder ut sig kommer vi att få tystare och ängsligare lärosäten.”

Det vore en sorglig utveckling. 

För någon vecka sedan utvecklade hon sina tankar i en debattartikel och riktade denna gång kritik mot universitetens ledningar. De sprider cancelkultur när de inte backar upp lärare som möter ”studenter med destruktiv agenda”, skrev hon och Aje Carlbom, även han professor vid Malmö universitet, i Universitetsläraren. De skrev att vissa studenters impulser att utmana vad de uppfattar vara förtryckande maktordningar kommer att äga rum på bekostnad av andra studenters undervisningssituation. 

Om universiteten tillåter och uppmuntrar cancelkulturen lär den leva och växa vidare.

Ja, när många anklagar gormande studenter för att försöka tysta andra bör pekfingret mycket riktigt riktas mot de vuxna i rummet som styr och ska sätta ramar och gränser. Om de tillåter och uppmuntrar cancelkulturen lär den leva och växa vidare. Då hamnar många unga i kläm och går miste om lärande.

Ett exempel på flathet från chefer såg vi kring historien runt att några studenter i gruppen Brown Island ville att salen Vita havet på Konstfack skulle byta namn. Professorn Sara Kristoffersson skrev en debattartikel i DN där hon menade att namnet inte hade med rasism att göra. Detta trummade igång ett internt upprop mot henne, vilket udda nog samlade hela 44 namnunderskrifter bland lärarna – det vill säga Kristofferssons kollegor. De skrev sedan i DN att hennes artikel motverkade inkludering och skadade förtroendet mellan lärare och studenter.

Rektorn dröjde en hel vecka innan hon reagerade. Hon påtalade visserligen det olämpliga med ”insamling av namnunderskrifter” mot en enskild medarbetare, men ett par timmar senare skickade hon ändå ett stöttande mejl till lärarna bakom uppropet och avslutade med en hjärtemoji (TV4 31/10).

Ett annat känt fall är när Inga-Lill Aronsson, docent i musei- och kulturarvsvetenskap på Uppsala universitet, försökte hjälpa studenter att söka i arkiv och uttalade n-ordet. Detta fick några studenter att skriva till universitetet att Aronsson inte hade rätt att använda ordet eftersom hon varken är svart eller rasifierad. Aronsson kallades till möte med institutionsledningen och universitetets likavillkorsspecialist. ”Mötet handlade om att jag skulle förklaras klandervärd”, berättade hon.

Lärare som blivit cancellerade vågar eller orkar inte alltid gå vidare för att få upprättelse.

Sten Widmalm, professor i statsvetenskap, skrev i Kvartal att cancelleringar förekommer ”i en oacceptabel omfattning”. ”Under de senaste tio åren har jag kommit i kontakt med kolleger som blivit cancellerade men som inte gått vidare med sina fall för att få upprättelse eftersom de inte orkar eller vågar prata om vad som hänt.” 

Aje Carlbom och Sara Johnsdotter beskrev hur de behandlades efter olika föreläsningar. Carlboms kom inte igång eftersom ”ett litet antal studenter tog ordet utan uppehåll och avfyrade frågor. Exempelvis krävde de att få veta varför de skulle lyssna på honom, en vit man med privilegier, vars forskning citerats på ’högerextrema sidor’.” Johnsdotter berörde omskärelse av pojkar, och hon anklagades för att ha uttalat sig grovt antisemitiskt. 

Universitetsledningen gick på studenternas linje och en utredning utmynnade i ett förslag om obligatorisk vidareutbildning av universitetets samtliga lärare i postkolonial och normkritisk teori. Universitetsdirektören ställde sig i media bakom utredningen.

Carlbom och Johnsdotter skrev: ”Att låta ett fåtal studenter få tolkningsföreträde sker på bekostnad av andra studenters utbildningsvillkor. En sådan svag hantering från lärosäten är ur studentperspektiv ett monumentalt svek.”

Mats Perssons kartläggning är nödvändig om den högre utbildningen inte ska bli tystad av de som gapar.  Om det lönar sig att rikta verbala vapen mot den som uttrycker sig är det i slutändan yttrandefriheten och det fria lärandet som tar skada.