Alice Teodorescu Måwe: Idag är ingen längre Charlie

”Je suis Charlie” – hur många av de som uppdaterade sina profilbilder i sociala medier eller taggade sina inlägg med de tre orden, efter den bestialiska avrättningen av franska journalister, illustratörer och poliser på tidningsredaktionen Charlie Hebdo i Paris, ”var” Charlie dagen innan dådet? Året efter? I dag? Hur manifesterades detta ställningstagande i praktiken, i vardagslivets möten och i konfrontationer med andra, när det ena poserandet byttes ut mot ett annat, i takt med att nya händelser krävde ett nytt, icke-förpliktigande ”engagemang”?

Av en opinionsundersökning som TV4 Nyheterna/Sifo Kantar lät göra i början av februari framgår att nästan varannan svensk anser att ett förbud mot offentligt brännande av Koranen eller andra heliga skrifter borde införas. Totalt sade sig 42 procent av de tillfrågade vara för ett förbud, bland kvinnor var 49 procent positiva, bland socialdemokrater 48 procent. 

Tillstånd för koranbränningar nekas med hänvisning till risken för ett potentiellt terrorhot.

Sedan dess, mot bakgrund av koranbränningen utanför Turkiets ambassad som renderade internationell uppståndelse, har tillstånd för ytterligare bränningar nekats, med hänvisning till risken för ett potentiellt terrorhot. För några veckor sedan meddelade Polisen att koranbränning under allmän sammankomst i regel inte kommer att tillåtas i Stockholm framgent. Dessförinnan beslutade Polisen (8/2) följande: 

Det finns visserligen inga konkreta omständigheter som tyder på att det kan komma att uppstå allvarliga störningar av ordningen eller säkerheten vid den allmänna sammankomsten eller i dess omedelbara omgivning. I Polismyndighetens bedömning väger myndigheten emellertid in den risk för terrorattentat som kan komma att inträffa i andra delar av Sverige eller mot svenska intressen utomlands. /…/ I detta fall finns som ovan konstaterat uppgifter som visar på att koranbränningar konstaterats vara hotdrivande mot både det svenska samhället i stort, svenska intressen utomlands och svenskar i utlandet. Även om det, mot bakgrund av terrorhotets natur, inte kan sägas att terrorhotet kommer att realiseras just i den omedelbara närheten av den planerade allmänna sammankomsten, anser Polismyndigheten att det finns förutsättningar att ändå beakta terrorhotet i den prövning enligt ordningslagen som görs.

Av den svenska ordningslagen följer att Polismyndigheten kan begränsa demonstrationsrätten, men då endast med hänvisning till ordningsstörningar vid den aktuella sammankomsten, på platsen eller i dess omedelbara omgivning. Dock kan tillstånd nekas om det vid en sammankomst av samma slag tidigare har uppkommit svårare ordningsstörningar eller avsevärd fara för de närvarande. Emellertid har praxis varit att bestämmelserna inte ska tillämpas på opinionsyttringar som håller sig inom ramen för lagstiftningen i övrigt. 

Polismyndighetens konstaterande att det vid det aktuella tillfället inte förelåg några konkreta terrorhot, men att ansökan ändå skulle nekas, baseras därmed på oro för potentiella terrorhandlingar. Det är givet den upphetsade situationen en rimlig oro som kommer till uttryck från Polismyndighetens sida, liksom det är uppenbart att bränningarna inte grundar sig i en överdriven yttrandefrihetsvurm utan i vilja att sabotera den svenska Nato-processen (vilket är problematiskt men ej olagligt). Samtidigt kan man fråga sig vad det signalerar när inte ens Polisen upplever att den kan garantera ordningen i anslutning till att en grundlagsstadgad rättighet utövas i praktiken.

Hela skeendet blir särskilt problematiskt då ett internt dokument som DN tagit del av visar att andra religiösa skrifter än Koranen, eller flaggor, inte omfattas av förbudet. Dokumentet bekräftar också att Polisen behöver göra en ”extensiv” tolkning av lagen för att kunna landa i sitt långtgående beslut. 

Tolkningen innebär att det inte räcker att upprätthålla ordningen och säkerheten vid sammankomsten, utan att hänsyn nu också ska tas till den abstrakta, potentiella risken för att något skulle kunna inträffa. Men lagen är i nuvarande form inte utformad för att ta hänsyn till teoretiska farhågor, utan skulle behöva ändras för att möjliggöra de begränsningar av demonstrationsfriheten som Polismyndigheten initierat på eget bevåg. 

Frågan är om de hot som Polismyndighetens oro är ett svar på ska sätta ramarna för grundlagens skydd av demonstrationsfriheten? Att reglerna är strikta beror på att lagstiftaren velat garantera skydd för den fria åsiktsbildningen, fundamentet i själva demokratin. 

I förlängningen måste man fundera kring vilka åsiktsyttringar som i ljuset av detta ska anses legitima och hur, och framför allt av vem detta ska avgöras? Ska Polismyndigheten bli en politisk instans som dansar efter opportunismens pipa? Och vilka andra grundlagsskyddade rättigheter ska vidare kringskäras för att blidka de oblidkbara? Hur ska vi förhålla oss till Prideparader? Badande kvinnor i trådsmala bikinis? Samkönade äktenskap?

Den som avskyr yttrandefrihet har fått ett mycket effektivt vapen i sin arsenal.

Den som avskyr yttrandefrihet har ett mycket effektivt vapen i sin arsenal – den andres rädsla. Med andra ord resulterar Polismyndighetens beslut i de aktuella fallen – fattade mot bakgrund av oro, och i hopp om att skapa en illusion av trygghet och lugna – i att hot, våld och terror premieras som metod. Vad sänder det för signaler till andra våldsbenägna eller antidemokratiska krafter, om den svenska staten, som borde vara den starke i sammanhanget, ger vika och framstår som den svage? Frågan är relevant såväl i relation till stater (lex Turkiet i nuvarande Nato-process) som enskilda individer eller grupper. 

I Finland är det förbjudet att bränna religiösa skrifter på offentlig plats i enlighet med lagen om trosfrid. Före år 1970 fanns också i Sverige ett skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid (tidigare lagen mot hädelse). Man kan argumentera för att man borde ha behållit den gamla ordningen. Men att nu, som ett svar på våldsamheterna backa i hopp om att få slut på konflikterna, vore förrädiskt och direkt kontraproduktivt. Om förhandlingarna med Turkiet lärt oss något så är det att det ytterst sällan går att blidka en part som drivs av så diametralt andra intressen eller värderingar än de egna. 

I grunden handlar frågan om koranbränningar till liten del om själva brännandet och desto mer om hur samhället ska förhålla sig till krafter som på olika sätt försöker hota sig till en för dem önskad ordning, till den underkastelse, som blir effekten av rädsla och självcensur. Och om vems trygghet och rättigheter som ska stå i förgrunden. 

Ska journalister avstå från att granska för att slippa hotas, socialsekreterare och poliser avstå från att utreda för att slippa repressalier, lärare avstå från att undervisa för att undslippa riskerna som annars kan uppstå med glåpord och rent våld? Kan man då alls tala om yttrandefrihet, eller om frihet överhuvudtaget, om demokratin reduceras till en fråga om form utan innehåll? Dessa frågor kräver svar, ty när stenen väl satts i rullning är det omöjligt att återgå till den ordning som tidigare rådde. 

Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!