Medierna har tappat intresset för arbetsmarknaden

När jag lämnade ledarredaktionen på Sydsvenskan i början av 1980 för att bli anställd som chefredaktör och ansvarig utgivare för den tidning som Svenska Arbetsgivareföreningen gav ut – den hette då Arbetsgivaren, men jag döpte om den till SAF-tidningen – så anade jag knappast vad som skulle följa.

Wikipedia sammanfattar kortfattat vad som hände kort därefter:

Med storkonflikten i Sverige 1980 avses den omfattande strejken och lockouten på arbetsmarknaden i Sverige i april-maj 1980. Konflikten inleddes med att 14 000 personer togs ut i strejk den 25 april. Arbetsgivarna svarade med en lockout. Den 30 april sade LO nej till ett medlingsbud som SAF sagt ja till och den 1 maj tog samtliga LO-förbund ut över sammanlagt 100 000 personer i strejk. Punktstrejker utlöstes och 700 000 försattes i lockout. Konflikten varade fram till den 12 maj innan SAF fick ge sig och gå med på LO:s krav på höjda löner.

Konflikten fick omfattande följder. Exempelvis sändes endast nyheter i svensk TV eftersom radioteknikerna i Kaknästornet togs ut i strejk. Åtminstone Expressen minskade på bilagorna eftersom man befarade brist på tidningspapper. I Stockholm fanns inga allmänna kommunikationer och flygtrafiken upphörde. Enligt en tidningsuppgift började bilköerna in till Stockholm under morgonen redan i Hallunda.

När jag 10 år senare tillträdde som SAF:s informationschef sammanföll det med styrelsebeslutet att inte längre förhandla om kollektivavtal. Wikipedia konstaterar:

Bland det första Ulf Laurin gjorde på posten som ordförande var att decentralisera löneförhandlingarna, i ett försök till att individualisera lönerna.

Under de tio åren bevakades löneförhandlandet som ägde rum i SAF:s lokaler på Blasieholmen av ett stort antal välinformerade journalister. I dag finns det vad jag vet endast en enda journalist som har samma uppdrag: Ekoredaktionens Anders Jelmin.

Därefter avtog dramatiken och därmed medieintresset.

Fram till att Industriavtalet slöts 1997 fortsatte bevakningen av löneförhandlandet i viss utsträckning men därefter avtog dramatiken och därmed medieintresset.

Tankesmedjan Arena idé har nyligen på sin hemsida publicerat rapporten ”Den svenska modellen ur ett nordiskt perspektiv – Facklig anslutning och nytt huvudavtal”.

Kanske är det bara ur mitt lätt nostalgiska perspektiv som jag fann den mycket läsvärd och förtjänt av att uppmärksammas i nationell media.

Författare är Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet. Jag fäste mig särskilt vid avsnitten som berörde utvecklingen i Danmark, Norge och Finland. Det talas ofta om ”den nordiska arbetsmarknadsmodellen”, men i själva verket bör man i dag snarare använda pluralis: de nordiska arbetsmarknadsmodellerna.

Kjellberg konstaterar exempelvis att tjänstemannafackens ställning i Sverige är unik med en hög organisationsgrad och central roll i avtalsförhandlingarna. Det unika är deras styrka i privat sektor. Det finns ingen internationell motsvarighet till PTK (som grundades 1973) eller Unionen. I Danmark, Finland och Norge är det i praktiken endast LO-förbund (i Danmark före detta LO-förbund) som spelar denna märkessättande roll. I Danmark saknar akademikerförbunden dessutom förhandlingsrätt med Dansk Arbejdsgiverforening och dess medlemsförbund. De 275 sidorna i rapporten är alltså både detaljerade och intressanta.

Arbetsmarknadens organisationsutveckling är en betydelsefull del av svensk samhällsekonomi och borde föranleda större medieintresse även i dag.