Samhälle Krönika
Inställd insektsapokalyps
De senaste åren har larmen ljudit kring den globala insektsdöden och dess konsekvenser för ekosystemen. Men narrativet bygger på en dåligt genomförd studie, som motsägs av mer robust forskning. Verkligheten är som vanligt mer komplex än undergångsmånglarna vill göra gällande, skriver Torbjörn Fagerström.
Så länge jag kan minnas har miljölarmen ljudit – ibland på goda grunder, men alltför ofta med olika grader av överdrifter. En av dem som skriver insiktsfullt om dagens miljölarm är den amerikanske vetenskapsjournalisten Jon Entine. Hans genomgång av larmen om global insektsdöd borde vara obligatorisk läsning för både journalister och alarmistiskt lagda forskare. Låt mig berätta.
Upprinnelsen till narrativet om en förestående insektsapokalyps är en tysk studie från 2017. Där fann man att mängden flygande insekter i ett antal tyska naturreservat hade minskat med 76 procent på bara 26 år. De flesta professionella entomologer såg med skepsis på studien. Frågor väcktes bland annat om de områden som valts ut för studier, om tidpunkt på året som valts för att sätta ut insektsfällorna, och om studiens fokus på sådana skyddade områden som naggats i kanten av expanderande bebyggelse.
Upprinnelsen till narrativet om en förestående insektsapokalyps är en tysk studie från 2017.
Från forskarsamhällets sida togs studien alltså för vad den var: en liten bit (delvis diskutabel) information från ett litet geografiskt område som bör vägas samman med andra, mera robusta studier från större och mera insektsrika regioner. Men i stället kom studien att bli upptakten till en global cause célèbre, med aggressiv uppbackning från europeiska aktivistgrupper. Studien satte nämligen fart på de kretsar som hävdar att modernt jordbruk och dess användning av växtskyddskemikalier för jorden närmare en miljömässig katastrof.
Miljöorganisationer runt om i världen hjälpte till att sprida studien. Den blev den sjätte mest diskuterade vetenskapliga artikeln 2017. Rubrikerna förutspådde att den förestående massdöden av insekter skulle leda till en ”ekologisk Armageddon” – en fras lånad från en av medförfattarna, engelsmannen Dave Goulson, som snabbt blev krisberättelsens offentliga ansikte utåt.
Även om det fanns en utbredd skepsis bland vetenskapligt verksamma entomologer, anammade journalister för det mesta berättelsen om världens undergång. New York Times hade en lång artikel, fylld av spekulationer om det förestående ”fullständiga” försvinnandet av insekter, med hjälp av ord som ”kaos”, ”kollaps”, ”ekologiskt mörker” och ”Armageddon” . Världen står, hävdades det, inför en enorm förlust av biologisk mångfald, ”den sjätte utrotningen”. Och det kommer att bli värre; insektsnedgångarna är bara kanariefågeln i den ekologiska gruvan.
Goulson skrev en bok med titeln Silent Earth – som en pendang till Rachel Carsons Silent Spring. Han hävdade att utvecklade länder begår miljösjälvmord med vad han kallade deras “kemiska angrepp på naturen … besläktat med folkmord” och att ”den bräckliga väven av liv på vår planet börjar slitas isär.” Orsaken sades vara syntetiska jordbrukskemikalier, och bovarna (surprise!) företag som Syngenta och Bayer. Boken fick entusiastiska recensioner runt om i den engelskspråkiga världen, och både Sunday Times och The Telegraph i England utnämnde den till en av årets viktigaste böcker.
***
Om Goulson med flera har rätt måste vi omforma jordbruket dramatiskt, och det snabbt. De politiska konsekvenserna skulle bli omvälvande. Men vad säger egentligen vetenskapen om tillståndet för världens insektspopulationer?
En artikel från 2020 av tyska forskare sammanfattade 166 studier, och var den dittills mest omfattande globala analysen av insektspopulationer . De fann att de insektsarter som faktiskt minskar gör det långsammare (3 till 6 gånger) än tidigare rapporterat, och att många arter, såsom sötvattensinsekter, faktiskt ökar. Andra viktiga fynd var att det enda starka sambandet mellan insekters nedgång och omvärldsvariabler var habitatförändringar, särskilt urbanisering, och att förekomst av åkermark generellt var korrelerad med överflöd på insekter.
Bristerna i studierna av Goulson och hans proselyter uppmuntrade ett team under ledning av Michael Moran i Arkansas att undersöka ”insektskrisen” i Nordamerika . Studien, som publicerades i augusti 2020, visar att medan vissa arter minskar så ökar andra, och de allra flesta är stabila. Den övergripande trenden är ”i allmänhet omöjlig att skilja från noll.” Inte heller kunde författarna hänföra populationsförändringar till någon specifik orsak, såsom insekticider. Studien jämförde data om insektspopulationer med ”indexdata för mänskligt fotavtryck” som inkluderar faktorer som bekämpningsmedel, ljusföroreningar och urbanisering.
Med rubriker som förebådar en undergång för insekter är det föga förvånande att resultaten gjorde författarna förbryllade.
Med rubriker som förebådar en undergång för insekter är det föga förvånande att resultaten gjorde författarna förbryllade. Som Moran skrev: Först trodde vi att vi missade något. Vi försökte jämföra olika taxonomiska grupper, som skalbaggar och fjärilar, och grupper med olika födoval, som växtätande och rovlevande. Vi försökte jämföra arter som bebor tätorter, jordbruksbygder och relativt ostörda områden. Vi försökte jämföra olika livsmiljöer och olika tidsperioder. Men svaret förblev detsamma: ingen förändring. Vi tvingades dra slutsatsen att det inte finns några tecken på en insektsapokalyps, och faktiskt överhuvudtaget inga breda nedgångar alls.
Robustheten i Moranstudiens data tyder på att verkligheten när det gäller status för våra insekter är mycket mer komplicerad – och mindre skrämmande – än vad många rubriker antyder. Att en grundlig granskning av data från en välstuderad kontinent som den nordamerikanska kan leda till en så dramatiskt annorlunda och mer hoppfull slutsats visar på riskerna med att bygga en uppfattning om insektsbeståndens status i de vidsträckta och relativt ostuderade kontinenterna Asien, Afrika, Latinamerika och Australien på extrapolering. Ändå är det just det som Goulson och andra alarmister gör.
Men varför är det så ont om publicerade data? Moran och medförfattare tillskrev bristen på bekräftande studier som stöder konsensussynen att insektspopulationer mestadels är stabila till vad han kallar ”publiceringsbias”. Mera dramatiska resultat är mera publiceringsbara, vilket leder till en självförstärkande desinformationscykel. Vetenskapliga tidskrifter är mera benägna att publicera rapporter om minskande arter, så när forskare söker efter data är nedgångar vad de hittar.