Samhälle Krönika
Ett rejält snedsteg för både matproduktion och biodiversitet
Med EU:s gröna giv ska 25 procent av jordbruksarealen odlas ekologiskt 2030, och användningen av kemiska bekämpningsmedel halveras. Det är ett rejält och ovetenskapligt snedsteg som hotar både livsmedelssäkerheten och den biologiska mångfalden, skriver Torbjörn Fagerström.
En klassisk naturvårdsfråga för de areella näringarna gäller på vilka arealer man ska vårda naturen. Ska man skapa reservat där naturen får vara mer eller mindre ifred, eller ska man försöka anpassa brukningsmetoderna så att den brukade arealen även kan hysa andra naturvärden, till exempel en hög artrikedom?
Den första strategin brukar kallas för land sparing: Man ”sparar” (sätter åt sidan) land för den vilda faunan och floran, medan man går ”all in” med brukandet på resten av arealen. Ju effektivare man brukar den delen, desto större andel av den totala arealen kan man sätta av för det vilda.
Den andra strategin kallas för land sharing och innebär att man försöker förena produktions- och miljömål på samma arealer. Typexemplet är det ekologiska jordbruket, där man avstår från ett antal produktionsmedel – syntetiska gödselmedel, kemiska bekämpningsmedel, gentekniskt förädlade grödor. Priset man får betala är lägre avkastning, men i gengäld får man andra värden, såsom en rikare flora och insektsfauna.
Vi bortser just nu ifrån att det generellt sett är en trivialflora av ogräsarter – tistlar, blåklint, med mera – som gynnas av den bristfälliga ogräsbekämpningen i det ekologiska jordbruket. Även ogräs lockar nektarätande insekter, och resultatet blir ofta en högre artrikedom på den ekologiskt odlade åkern. Med bland annat detta som motiv driver gröna rörelser världen över tesen att vi måste gå över till ekologiska odlingsmetoder – för hållbarhetens och den biologiska mångfaldens skull.
Det är inga marginella förändringar som förordas. Enligt EU:s gröna giv (Green deal) ska inte bara 25 procent av arealen odlas ekologiskt fram till 2030. På den resterande arealen ska man dessutom halvera användningen av kemiska bekämpningsmedel och minska användningen av handelsgödsel med 20 procent.
Detta gigantiska experiment i land sharing motiveras med miljönytta, inte minst vad avser biodiversitet.
Detta gigantiska experiment i land sharing motiveras med miljönytta, inte minst vad avser biodiversitet. Men det har förstås ett pris, i form av minskad produktivitet. Ekologiskt jordbruk avkastar i genomsnitt 35 procent mindre än konventionellt, vetenskapsbaserat jordbruk. Lägg därtill att de konventionellt odlade 75 procent av arealen enligt den gröna given skulle få minskad produktivitet på grund av nedskärningarna i kemiska insatsvaror. Och då har vi ändå inte beaktat att EU:s jordbruk beräknas få vidkännas 15 procent i sänkt produktion på grund av förbudet mot genteknik i jordbruket.
Och nu kommer löken på laxen, stenen på bördan, saltet i såret: Dessa olika varianter på land sharing är inte så effektiva för att skydda biologisk mångfald som det hävdas. Forskningen är entydig – EU:s bönder borde i stället satsa på land sparing och odla så effektivt man nånsin kan på den areal som man använder till livsmedelsproduktion, och därigenom maximera den areal som man helt kan skydda. Skälet till detta är – enkelt uttryckt – att många av de arter som vi önskar bevara är beroende av ganska stora, sammanhängande arealer av ursprunglig natur. Det är bara ett begränsat antal arter som gynnas av ett odlat landskap.
Detta gäller i många naturtyper på hela jorden. I en översiktsartikel i tidskriften Nature i somras gick författarna igenom de studier som har gjorts runtom i världen. I dessa studier analyserade man hur många arter som skulle vinna på om man helt och hållet tillämpade land sharing, land sparing, respektive olika former av blandad strategi. De gällde följande länder och organismgrupper: Ghana (fåglar, träd); Uganda (fåglar); Indien (fåglar, träd, fjärilar); Kazakstan (fåglar); Polen (fåglar, örter); England, 2 studier (fåglar); Mexiko (fåglar, träd, skalbaggar); Pampas i Uruguay och Brasilien, 2 studier (fåglar, gräs, örter, skalbaggar).
I samtliga studier utom en var resultatet att fler arter skulle vinna på land sparing än på land sharing. Det avvikande resultatet gällde en av studierna i England och där var slutsatsen att en blandad strategi vore något bättre än renodlad land sparing. I ingen av studierna var land sharing den bästa strategin.
Ändå är det land sharing som nu sjösätts inom ramen för EU:s gröna giv.
Ändå är det land sharing som nu sjösätts inom ramen för EU:s gröna giv. Uppförsbacken när det gäller att finna argument för denna giv borde vara ganska brant. Jag tror att det finns två skäl till att EU på detta sätt backar in i framtiden med huvudet under armen och ett närmast förindustriellt jordbruk som målbild. Det ena gäller handelsfrågor. Dikotomin land sharing kontra land sparing är ju endast intressant om man förutsätter att man ska producera en viss mängd livsmedel. Alla studierna som refereras ovan genomfördes under den förutsättningen, det vill säga frågeställningen var ”vilken markanvändning ska vi välja, givet att vi vill producera samma mängd mat under de olika strategierna?”.
Det är ju självklart att om man är beredd att gå ner i livsmedelsproduktion så kan man välja vilken strategi som helst för att maximera den biologiska mångfalden. Men då flyttar man bara problemen någon annanstans, till en annan region, ett annat land, eller en annan kontinent. Vi i Europa har, generellt sett, råd att gå ner i produktivitet och i stället minska exporten (på överskottsprodukter) och öka importen (på underskottsprodukter). Därför kan en land sharing-strategi förordas – låt vara att den har en påtaglig grad av cynism i tider när vi beräknas behöva öka den globala livsmedelsproduktionen med över 50 procent fram till 2050.
Det andra skälet för den gröna givens besynnerliga inriktning är att vetenskapen sedan länge är satt på undantag i Bryssel när det gäller jordbruksfrågor. Vi som företräder ett vetenskapsbaserat jordbruk – där exempelvis frågor om bekämpningsmedels eller GM-grödors eventuella farlighet avgörs genom vetenskapliga studier – sitter sedan länge i baksätet. I förarsätet sitter miljörörelser, gröna partier, ekologiska odlare och andra som har en nästan religiös övertygelse om vilken väg som hållbarheten bär.
Tyvärr kommer den vägen att leda till minskad livsmedelssäkerhet och en fortsatt förlust av naturliga habitat och biodiversitet. Allt med EU-politikernas goda minne.