Samhälle Krönika
Gå inte på myterna om det moderna jordbruket
Det moderna jordbruket beskylls ständigt för alla tänkbara miljöproblem, men i botten av kritiken finns en antimodern och teknikfientlig ideologi. Det är dags att återfinna förmågan att se skönheten i vetenskaplighet och produktivitet, skriver Torbjörn Fagerström.
Jag må vara ett gammalt fossil, men jag vill bekänna en sak. Ett bördigt, produktivt, välskött jordbrukslandskap är bland det vackraste jag vet. Höstvete som är så välgödslat att det blir nästan blågrönt. Blommande rapsfält som är så täta att man får lust att lägga sig på den gula mattan. Stubbåkrar som behandlats med glyfosat så att det vissnade ogräset harmonierar med stubbens gula färg. I en sådan åker kan man så en ny gröda utan att plöja jorden, vilket ger stora miljövinster.
I de böljande fälten ser jag inte bara vete och raps, utan också mänsklig uppfinningsrikedom.
När de varma månaderna nu kommer kan vi njuta av allt detta. Men det handlar inte bara om skönhet i en estetisk mening. Det ligger också en skönhet i att det produktiva jordbrukslandskapet vittnar om vetenskapens och teknikens möjligheter. I de böljande fälten ser jag inte bara vete och raps, utan jag ser också mänsklig uppfinningsrikedom. Jag ser Haber-Bosch-metoden, den uppfinning som lärde oss att göra gödselmedel ur luftens kväve. Jag ser Herman Nilsson-Ehle och andra pionjärer inom växtförädling vandra runt i fälten och inspektera de fullmatade veteaxen.
Och jag ser konturerna av alla uppfinnarjockar och ingenjörer som har bidragit till jordbrukets fantastiska resa från slitsamt manuellt arbete till höggradig mekanisering. När veteaxen är mogna för skörd tänker jag på att den resan har inneburit en 3000-faldig rationalisering av skördearbetet. Jo, ni läste rätt. Under förindustriell tid gick det åt 250 arbetstimmar för att skörda ett ton spannmål och bereda det för att köras till kvarnen; i dag görs det arbetet av en skördetröska på mindre än fem minuter.
Så här har bonden i all tid fröjdats åt den goda skörden och glatts åt nya tekniska hjälpmedel. Och länge delades den glädjen av samhället i stort. Under i stort sett hela efterkrigstiden hade politiken en vision om jordbrukets roll i samhällsbygget – låt vara att det planekonomiska inslaget var stort med dagens mått. Vi skulle ha en säker och tillräcklig livsmedelsförsörjning i både freds- och ofärdstider, och denna försörjningsbas skulle tryggas av rationella familjejordbruk. Den visionen var fast förankrad i vår folkrörelse- och bildningstradition; det var självklart att jordbruk var starkt vetenskapsberoende och att samhället tog ett stort ansvar för forskning och utbildning inom fältet.
Men i dag är det annat ljud i skällan. Jordbruk, säger samtiden, är en miljöstörande verksamhet som ska hållas i strama tyglar. ”Jordarna utarmas” ropas det, och journalister och politiker skakar bekymrat på huvudet. Men våra jordar utarmas inte. Våra bönder vet hur man använder genomtänkta växtföljder, stallgödsel och handelsgödsel för att behålla jordens mullhalt och bördighet trots hög avkastning. Däremot utarmades många jordar innan det fanns handelsgödsel, vilket var ett av de gissel som den tidens bönder försökte motverka med olika metoder.
”Haber-Bosch-metoden förbrukar stora mängder fossil energi”, förkunnar alarmisterna. Men när det gäller handelsgödselns energibalans gäller det att räkna rätt. Visst, handelsgödsel förbrukar mycket energi vid tillverkningen, men den energin får man igen med råge på åkern. En kvävegödslad gröda binder åtta gånger mera energi i form av biomassa än vad som gått åt för att tillverka gödseln. Man kan alltså i princip använda en del av den energin till att tillverka ny handelsgödsel (så slipper man använda fossila bränslen) och ändå få mycket energi över till annat.
”Bort med kemikaliejordbruket” mullrar de som får sin livsmening och sitt levebröd av att agera resande i skrämselbranschen. ”Vi kräver giftfri mat!”. Och vem vill inte ha det? Men det räcker inte med att slagorden är retoriskt effektiva; de måste också ha proportioner. Visst, det finns rester av bekämpningsmedel i en del livsmedel, men giftverkan av dessa är försumbar i jämförelse med annat som vi stoppar (eller häller) i oss. En dansk-fransk studie visade till exempel att giftverkan av ”medeldanskens” intag av bekämpningsmedelsrester genom maten motsvarade giftverkan av ett glas rödvin var tredje månad – ett ganska blygsamt tillskott med tanke på att medeldansken dricker ett glas rödvin om dagen.
Men alarmismen går ändå på högvarv, och fortsätter att ge bränsle åt den antimoderna berättelsen.
Och så här kan man fortsätta nästan i all oändlighet. Det finns ingen hejd på hur många miljöproblem som tillvitas jordbruket. Men ofta är dessa antingen kvantitativt försumbara (som i fallet med bekämpningsmedelsresterna), eller rätt upp och ner fel (den förmenta utarmningen). Nästan alltid kan man ana att de problem som finns kan lösas med teknikutveckling.
Men alarmismen går ändå på högvarv, och fortsätter att ge bränsle åt den antimoderna berättelse som tycks ha en så oemotståndlig lyskraft. I den förespeglas ett jordbruk i harmoni med naturen, där maten blir bättre, människorna lyckligare och korna gladare. I den har man trollat bort handelsgödsel, modern växtförädling, syntetiska bekämpningsmedel och storskalighet. I den kan vetenskapen slänga sig i väggen, ty det är en återgång till mera lågproduktiva, mera ålderdomliga, mindre kunskapsintensiva metoder som gäller. Civilisationskritik och teknikfientlighet är berättelsens kärna.
Man behöver inte gräva särskilt djupt för att upptäcka att dessa tankar är till förväxling lika miljörörelsernas agendor. Och politiken lyssnar lydigt. Vår jordbrukspolitik, liksom EU:s, har helt enkelt till stora delar anammat den gröna rörelsens verklighets- och problembeskrivning, liksom dess syn på lösningar.
Men det finns ett annat vägval. Det finns ingen anledning att acceptera eländesperspektivet, och att låta ledande opinionsbildare oemotsagda förorda en återgång till lågproduktiva metoder. Vi måste återuppväcka förmågan att se skönheten i vetenskapens förändringskraft. Det är ett vetenskapsbaserat jordbruk som har framtiden för sig, ett jordbruk där vi använder vetenskapens hela verktygslåda för att optimera produktionen, samtidigt som den negativa miljöpåverkan minimeras och den positiva maximeras.
Till sist ännu en bekännelse från ett fossil. Det är inte bara det produktiva jordbrukslandskapet som är vackert. En välskött skog, där furorna står raka som i en pelarsal, är också en skönhetsupplevelse.