Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

I miljöpolitiken kan borgerligheten ta konflikt mot en detaljreglerande och moralistisk vänster, hitta självförtroende och vinna nya väljare. Men då behövs fler liberala och borgerliga miljövänner, skriver Joakim Broman.

Om du tvingar mig att välja mellan ren luft och jobb kommer jag att välja jobben, ska president Richard Nixon ha sagt till sin rådgivare John Ehrlichman. Många liberala och borgerliga politiker kan nog förstå tanken. I den politiska debatten finns av tradition en motsättning mellan miljövärden och ekonomi. Alla vill ha ren luft, porlande rent vatten och bördiga jordmåner. Men bland marknadsorienterade politiker finns också en förståelse för att utsläppande industriskorstenar, lastbilsmotorer och containerfartyg skapar värden som kommer alla till del. Allt för hårda miljöregleringar, förbud och skatter kan få allvarliga konsekvenser både för enskildas välstånd och samhällets ekonomi. Politikens uppgift är att balansera gungbrädan och att gradvis släppa igenom miljöreformer, som inte samtidigt hotar grundläggande ekonomiska värden.

Richard Nixon
President Richard Nixon besöker hjälparbetare vid oljeutsläppet i Santa Barbara, Kalifornien, 1969. Foto: AP Photo/TT

Ja, det är åtminstone det traditionella synsättet. Men det är en tankefigur som är värd att ifrågasätta. I historiens backspegel är det inte heller en sådan balansprincip som tycks vägleda Nixons under hans presidentskap. Tvärtom tar ”Tricky Dick” kommandot i miljöfrågorna tidigt under sin första mandatperiod. Bara dagar efter att Nixon tillträtt som president inträffar en miljökatastrof i Santa Barbara i södra Kalifornien, när tryckventiler brister på en nyöppnad oljeplattform. 16 miljoner liter råolja flödar rakt ut i havet och flyter in mot kusten, i det ditintills största oljeutsläpp som inträffat. Nixon besöker platsen och utlovar åtgärder. ”Det handlar inte bara om Santa Barbara, utan om hur vi använder resurserna i hav och på land på ett effektivt sätt, och med metoder som bevarar både naturens skönhet och de naturresurser som är centrala för framtidens samhälle”, säger presidenten till reportrarna på den oljetäckta stranden.

Santa Barbara-katastrofen ledde till stora protester, och Nixon svarade snabbt upp mot kraven på reformer. Men han stannade inte där. Ett år senare, vid sitt första State of the union-tal, lyfter han fram miljöpolitiken som en av sina viktigaste prioriteringar. Han menar att den stora frågan för 1970-talet är om vi kan ”sluta fred med naturen och läka de skador som vi orsakat vår luft, marken, hav och sjöar”.

Allt detta är till stor del bortglömt, inte minst förstås för att Richard Nixon först och främst förknippas med Watergate-skandalen.

Allt detta är till stor del bortglömt, inte minst förstås för att Richard Nixon först och främst förknippas med Watergate-skandalen, Vietnam-kriget och sin utrikespolitik i övrigt. Men hans miljöpolitik är väl värd att återbesöka, inte minst för att många av de institutioner som kommer till under hans presidentskap under decennier är vägledande för den amerikanska miljöpolitiken. Han inrättar inte bara miljöskyddsmyndigheten Environmental Protection Agency utan även det vetenskapliga rådet National Oceanic and Atmospheric Administration. Nixon står bakom central miljölagstiftning som Clean Air Act och Endangered Species Act. Hans Marine Mammal Protection Act var det första amerikanska lagförslag som hade idén om ekosystem som utgångspunkt. Programmet ”Legacy of Parks” förde över mark från den federala staten till delstaterna på villkor om att naturreservat skulle inrättas på dessa arealer.

Nixon surfade på den miljövåg som blåst allt starkare under 1960-talet, och som satt politiskt fokus på bieffekterna av en accelererande industrialisering. Det vill säga samma anda som i Sverige bar fram Centerpartiet under Thorbjörn Fälldin och som i Tyskland ledde till bildandet av det första gröna partiet. Miljörörelsen hade formerats inte bara för att bekämpa oljeutsläpp i haven, utan även för att motverka kemiska utsläpp i marker och sjöar, luftföroreningar, användning av miljöfarliga bekämpningsmedel, och mycket annat. Men aktivisterna var bara toppen på isberget. Under ytan hade en medelklass växt fram som brydde sig om fler värden än de ekonomiska. Det Nixon snubblade över på stranden i Santa Barbara var insikten om att det finns en stor väljarpotential i att prioritera miljöfrågorna högt, även som konservativ politiker.

Den potentialen finns kvar, och den finns även i Sverige för borgerliga politiker. Den villaägande, tjänstemannaanställda storstadsmedelklass som under senare år blivit en allt viktigare väljargrupp för Socialdemokraterna prioriterar exempelvis miljö- och klimatfrågorna mycket högt. Förmodligen skulle man kunna gå så långt som att säga att deras viktigaste frågor är vård, skola och omsorg (om miljön). Ett större borgerligt engagemang i miljö- och klimatfrågorna skulle vara ett utmärkt sätt att locka en del av dessa över blockgränsen.

Konservativa eller högerlutande väljare på landsbygden ogillar visserligen Miljöpartiet, men de hatar inte för den sakens skull bra miljöpolitik.

Ett nyfunnet liberalt och borgerligt engagemang i miljöfrågorna skulle troligen inte heller kosta något väljarstöd i den andra delen av spektrumet. Konservativa eller högerlutande väljare på landsbygden – de som på senare år allt mer börjat rösta på SD – ogillar visserligen Miljöpartiet, men de hatar inte för den sakens skull bra miljöpolitik. Även dessa väljare vill ha friska hav och vatten, välmående skogar och fungerande klimatsystem, även om de inte tror på vänsterns idéer för att nå dit. Högerväljare är i högre grad klimatskeptiker, men det handlar om en minoritet: 74 procent av de som är ”klart till höger” och 83 procent av de som är ”något till höger” är mycket eller ganska oroade över klimatförändringarna.

Miljöpolitiken har sällan stått i första rummet i borgerligheten, men trots det finns ett historiskt arv att bygga på. Moderaternas Gösta Bohman hade ett starkt lokalt miljöengagemang knutet till hans liv i skärgården, och var dessutom tidig med att förstå hur kärnkraften möjliggör ett minskat avtryck i resurs- och markanvändning. Kristdemokraterna har under flera partiledare pratat om miljö och förvaltarskap på ungefär samma sätt som Nixon. Centerpartiet är självskrivet i miljöpolitiken, men även Folkpartiet har i perioder haft tydliga miljöprofiler med liberal prägel.

Gösta Bohman
Den tidigare moderatledaren Gösta Bohman i sitt sommarresidens på Sundskär i Stockholms skärgård. Foto: Björn Larsson Ask/SvD/SCANPIX

En starkare borgerlig profil i miljö- och klimatfrågorna behöver framför allt inte kosta så mycket i ekonomiska termer, varken när det gäller samhällsekonomin eller statsbudgeten. Det var det andra Nixon tycks ha insett innan Watergate-skandalen tog över tillvaron och fick hans politiska projekt att spåra ur: även om det finns enstaka frågor där miljövärden står emot ekonomi utgör dessa undantagen. Motsättningen mellan friskare naturmiljöer och blomstrande industri är en falsk dikotomi.

Det har om inte annat blivit tydligt under decennierna efter Richard Nixons presidentskap. I sitt första State of the union förutspådde Nixon att amerikanerna skulle bli 50 procent rikare under de kommande tio åren. Han fick rätt, och utvecklingen fortsatte: USA:s ekonomi har mer än tredubblats i storlek sedan 1970. Men samtidigt har energianvändningen planat ut, ihop med koldioxidutsläppen. Andra farliga utsläpp, som kolmonoxider, kväveoxider, svaveldioxider och partiklar, minskade med 50 procent från mitten av 80-talet fram till 2013.

***

Utvecklingen i Sverige har till och med varit ännu bättre. Ekonomen Jonas Grafström pekar i sin bok Mer för mindre: tillväxt och hållbarhet i Sverige (2020) på att koldioxidutsläppen i relation till BNP minskade med 61 procent mellan 1990 och 2018. I en tabell listar Grafström mer än 20 utsläpp av luftförorenande ämnen, och nästan alla har minskat kraftigt – i flera fall med 50-80 procent sedan 1990. Enorma förbättringar av våra levnadsmiljöer har skett på ett fåtal år, med hjälp av styrmedel, regleringar och förbud. Allt medan Sveriges ekonomi nästan fördubblats.

Detta är inte bara en fantastisk utveckling utan en politisk möjlighet för borgerligheten. Stora delar av miljörörelsen och den politiska vänstern menar i strid med fakta att en hållbar utveckling inte kan kombineras med kapitalism, och att överdriven konsumtion måste förbjudas eller regleras. I ett särskilt yttrande till utredningen om konsumtionsbaserade klimatmål påpekade exempelvis Moderaternas ledamot Christofer Fjellner att det under arbetets gång lagts fram förslag om förbud mot mängdrabatter i livsmedelsaffärer och reglering av tallriksstorlekarna vid restaurangbufféer. Liberal och borgerlig miljöpolitik kan ta spjärn mot och skapa konflikt med denna sorts detaljreglerande och moralistiska vänster, och i stället peka på att miljö- och klimatarbete kan drivas framåt i symbios med och med hjälp av den ekonomiska utvecklingen – en uppfattning som nog har stöd i betydligt bredare lager av väljarkåren. Det finns också skäl att visa på konsekvenserna för fattigdomsbekämpningen om den antikapitalistiska vänstern får som de vill. Det är de mest utsatta, både i världen och i Sverige, som kommer att få ta smällen om tillväxten monteras ned till förmån för miljön.

En borgerlighet med en positiv ansats till miljöfrågorna kan hitta såväl självförtroende, väljare som politiska förslag att arbeta med. Både inom jord- och skogsbruket finns exempelvis fantastiska möjligheter att förbättra både ekonomi och miljövärden samtidigt, när man väl kliver bort från nedväxtidéer som stoppade avverkningar och ekologisk odling. Ett modernt, tekniskt avancerat skogsbruk som kompletterar traktavverkningar med hyggesbränningar för att simulera skogsbränder kan öka både tillväxten och den biologiska mångfalden. På samma sätt kan ett högteknologiskt jordbruk som kombinerar precisionsodling med avancerade bekämpningsmedel och växtförädling ge både ökade skördar och rika livsmiljöer i anslutning till åkrarna.

Detta perspektiv på miljöfrågorna är befriande, snarare än begränsande: miljöpolitiken blir full av möjligheter, snarare än en lista på hur företagens handlingsfrihet och kassaflöden ska begränsas. En ambitiös, långsiktig och teknikoptimistisk miljöpolitik skulle också utgöra ytterligare en pusselbit i borgerlighetens vision för Sverige och ge mittenväljare ett miljövänligt alternativ till antikonsumtionsvänstern. Liberaler och borgerliga politiker måste våga bli riktiga miljövänner.