Samhälle Krönika
Naturromantiker har kidnappat eko-begreppet
Den ekologiska natursynen har inget med vetenskapen att göra. Det är dags att lämna de romantiska övertonerna bakom oss och sluta likställa poetisk dyrkan av naturen med miljöengagemang, skriver Torbjörn Fagerström.
Vem äger egentligen ett ord? Vem ger ett ord dess klangfärg, vem formar dess över- och undertoner? Varje gång jag går in i min livsmedelsaffär påminns jag om de frågorna.
Jag tänker på ordet ekologi. Det betecknar inte bara min egen akademiska hemvist, utan är också ett av samtidens mest överutnyttjade ord – för att inte säga kidnappade. Innanför glasdörrarna i butiken tronar förpackningar märkta ”ekologisk mjölk”. Övertonerna säger att sådan mjölk är bra; det underförstådda budskapet är att annan mjölk är sämre. Längre bort hittar man ekologiskt socker och kaffe. Övertonerna klingar.
Men vid universiteten hörs ingen klang. Där är inte ekologin mera rik på övertoner än andra naturvetenskapliga ämnen. Vi ekologer forskar och undervisar om hur växter och djur påverkas av och påverkar sin miljö, och om hur arter växelverkar genom att de samarbetar, konkurrerar, eller äter varandra. Andra inriktningar handlar om hur energi och näringsämnen omsätts i ekologiska system; åter andra om hur organismerna anpassas till omvärlden genom naturligt urval.
Den vetenskapliga ekologin har således ett eget ansvarsområde i utforskandet av naturen, liksom fasta tillståndets fysik, organisk kemi, paleontologi och varje annan gren av naturvetenskapen har sitt. Men samtidigt finns det något som skiljer ekologin från annan naturvetenskap, något som har att göra med klangfärgen utanför universiteten.
För det går att marknadsföra ekologisk mjölk och korv med en klangfärg som ger klirr i kassan. Om man bekänner sig till ekosofi eller ekofeminism åtnjuter man omvärldens aktning som en ansvarsmedveten tänkare i takt med tiden. Och den politiker som strävar mot ekosocialism får sannolikt fler röster än den som bara strävar mot vanlig socialism. Man kan – kort och gott – lägga till prefixet ”eko-” i snart sagt vilket sammanhang som helst och därvid förbättra klangfärgen, öka trovärdigheten, hamna i en bättre dager än de som säger sig inte vara ”eko-”.
Fysikalisk mjölk, geologiskt kaffe eller cellbiologiskt socker gläder ingen marknadsförare.
Så är det inte med annan naturvetenskap. Smaka på några rent principiellt tänkbara kombinationer: Fysikalisk mjölk, geologiskt kaffe eller cellbiologiskt socker gläder ingen marknadsförare. Kemisk korv ger inte heller några positiva vibrationer (om man säger så…). Och för att våga skriva paleofeminism, petrosofi eller fasta tillståndets socialism måste jag nästan först göra korstecken. Nej, det är något särskilt med just ekologi, något som knappast alls har med dess vetenskapliga innebörd att göra.
Detta särskilda är att ordet ekologi står för både en gren av naturvetenskapen och för en natursyn. Enligt den synen är naturen ändamålsenlig, och dess normala tillstånd är att vara i något slags balans. Vidare uppfattas människan regelmässigt som en förstörande kraft som rubbar denna balans. Det som är naturligt uppfattas därför som bättre än det som är påverkat (eller tillverkat) av människan.
En sådan natursyn har tusenåriga anor och är spridd över hela västvärlden. Tankarna lyftes fram av de romantiker som från 1700-talet och framåt fann skönhet i den vilda natur som dittills mest varit ansedd som illvillig och farlig. De flydde civilisationen och trodde att den inre frid de erfor i naturen uppstod därför att naturen själv är fridfull. Naturen blev ett föremål för poetisk dyrkan av det förment gudomliga, ursprungliga och jungfruliga.
Snart nog biträddes romantikerna av naturvetare som förlänade idéerna en vetenskaplig nimbus. En av de främsta i branschen – den amerikanske ekologen Frederic Clements (1874–1945) – utvecklade en teori om ekosystems struktur och funktion som kom att bli synnerligen inflytelserik. I korthet menade Clements att ett ekosystem är en ”superorganism” som, om det lämnas ifred, utvecklas mot ett moget, fulländat, så kallat klimaxstadium. Detta stadium är ett uttryck för naturens inneboende målinriktning och strävan efter stabilitet, och människans brukande av naturen måste i möjligaste mån syfta till att bevara detta naturligt ideala tillstånd.
Dessa idéer visade sig snart vara ohållbara och är sedan länge i stort sett utmönstrade ur den ekologiska facklitteraturen och undervisningen. Men deras ideologiska och politiska övertoner frodas ännu. Föreställningen att naturen är välordnad och målinriktad, och utvecklas mot stabilitet om den lämnas ifred, liksom att varje art har en given funktion att fylla för att upprätthålla denna stabilitet, är mera spridd än någonsin.
Den vetenskapliga synen är mera oromantisk. Ett ekosystem består av en uppsättning arter, som visserligen kan vara sammanvävda på ett intrikat sätt, men dessa vävar är ändå inte sprungna ur någon övergripande plan för ekosystemens fortbestånd. Förvisso kan en del så kallade nyckelarter vara avgörande för vilka andra arter som kan leva i ett visst ekosystem, men vi brukar inte se detta som ett bevis för att de har tillkommit för att fylla den funktionen.
Självklart kan man vara engagerad i miljöfrågor utan att ansluta sig till en natursyn som går på tvärs mot den biologiska forskningen.
En trist bild, tycker många, för att inte säga provocerande. Och ingen vidare grund för ett miljöengagemang, kan man tycka. Men självklart kan man vara engagerad i miljöfrågor utan att ansluta sig till en natursyn som går på tvärs mot den biologiska forskningen. Man kan till exempel vilja rädda arter från utrotning, även om de inte tycks vara nyttiga för oss, därför att de är vackra och intressanta, därför att de ingår i ett arv som vi har att förvalta för kommande generationer, eller av många andra skäl.
Motsättningarna uppstår därför att ekologin tycks vädja till vårt djupt mänskliga behov av att skapa oss en världsbild. Då är det uppenbarligen inte idéernas vetenskapliga sanningshalt som betyder något, utan deras förmåga att ge vägledning i fråga om existentiella spörsmål, att ge stöd åt en helhetssyn och att göra det möjligt att förena världsbild och moraluppfattning.
Ordet ekologi har helt enkelt lämnat sin akademiska hemvist och fått en mycket djupare, allmänmänsklig funktion i vår sekulära samtid. Det är nog därför det ger så många positiva övertoner att vara ”eko-”. Och det är nog därför som ett vetenskapligt förhållningssätt kan uppfattas som så provocerande.
Vid kassan säljs ekologiskt godis. Ack ja.