Kristdemokraternas framgångar i valspurten är inte en slump, och har inte trollats fram ur en hatt. De är frukten av ett arbete som pågått i över tio år, och som resulterat i att partiet nu har självförtroende i flera av vår tids viktiga välfärdsfrågor. Johan Ingerö tar pulsen på valrörelsens största överraskning.
Vetenskapsradions miljöprogram Klotet gjorde nyligen ett försök att ranka partierna baserat på deras viktigaste klimatförslag. Dessvärre vilseleder försöket mer än det tydliggör. Här är anledningarna varför granskningen gör det omöjligt att dra några slutsatser om partiernas klimatpolitik, skriver Ellen Gustafsson.
Dagens besvärliga politiska läge är inte bara resultatet av Decemberöverenskommelsen, problemen med integration och migration eller eliternas problem att förstå vad som händer i Sverige. De samhällsförändringar vi genomgår just nu är betydligt större än vi kanske insett. Det är dags att skriva ett nytt samhällskontrakt.
DET BORGERLIGA STOCKHOLMSSYNDROMET DEL 2. Moderaterna har misslyckats med att fånga upp högervridningen i väljarkåren och ser ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan 2002. Kanske beror det på att partiet kämpat så hårt för att vinna mittenväljare att man tagit sina egna kärnväljare för givna. Kanske beror det på en närmast panisk rädsla för att driva högerpolitik.
Varför är valaffischerna så tråkiga? har vandaliseringen av valkampanjer ökat? Har Hanif Bali verkligen mordhotat journalister och varför är borgerligheten så mån om att vara Socialdemokraterna till lags?
De intetsägande valaffischerna speglar den brist på konfliktytor som finns mellan partierna. Valrörelsen handlar snarare om vilken fråga som ska prioriteras allra högst eller få allra mest pengar, än om hur samhället ska fungera. Den som inte huvudsakligen är nöjd med hur Sverige fungerar i dag saknar realistiska valmöjligheter.
Sverigedemokraternas film om rasistiska strömningar i Socialdemokraternas historia är inte så mycket en smutskastningskampanj som ett försök att flytta debatten bort från partiets egen historia. Sverigedemokraterna vill slippa rasistanklagelser och prata sakpolitik i stället – och övriga partier har allt att vinna på att göra dem till viljes.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Detta är inte den sista lyckliga sommaren – det är the Summer of Discontent, för att parafrasera Thatchers Storbritannien 1979. Första delen av sommaren har levererat pseudodebatter i form snarare än vettiga svar på några av samtidens stora utmaningar. Oavsett vem man sympatiserar med i politiken riskerar fokus på form och spel framför politikens innehåll leda till stora besvikelser i höst.
Sverigedemokraternas vision för Sverige är en spegelbild av Socialdemokraternas samhällsbygge, där stat och civilsamhälle smälte samman och partiet trängde in i samhällets alla skrymslen och vrår. Den frihetligt sinnade som hoppats att Socialdemokraternas nedgång skulle innebära slutet på det socialdemokratiska samhället hoppas nog förgäves.
Barnvaktsstaten, SD, EU:s nya länkförbud och #metoo i medierna. I tionde avsnittet tar sig Smedjans redaktörer Blanche Jarn och Lars Anders Johansson an förbudsivern bland Europaparlamentets partier. Utgångspunkten är årets utgåva av The Nanny State Index som jämför paternalistisk politik i olika länder.
De borgerliga partierna har spelat Sverigedemokraterna i händerna genom att ansluta sig till en radikal agenda som väljarna inte har efterfrågat. Därför lyckas borgerligheten inte profitera på väljarkårens rörelse högerut. Inför höstens val kläms en krympande borgerlighet mellan ett radikaliserat vänsterblock och en identitetspolitisk socialkonservativ höger.
Allt fler väljare tycks använda röstsedeln för att skicka signaler i värdefrågor. Det är att underskatta betydelsen av den fråga där de stora skiljelinjerna mellan partierna faktiskt fortfarande går: ekonomin.
MED OPPORTUNISMEN SOM IDEOLOGI. Socialdemokraternas dominans i svensk politik är över. Partiet saknar svar på tidens stora frågor och den opportunism som tidigare bidragit till dess exempellösa framgångar har blivit en belastning. Väljarna litar inte på ett parti som byter ståndpunkt lika ofta som andra byter skjorta.
Moderaterna försöker för fjärde gången vinna väljare genom att i retoriken ställa sig så nära Socialdemokraterna som möjligt. Men det politiska landskapet är annorlunda nu än 2006 och 2010 och väljarkåren står i stor utsträckning till höger om sina partier. Moderaterna har allt att vinna på att stå upp för sin egen ideologi i stället för att imitera andras.
Moderaterna bör inte låta sig stressas av svaga opinionssiffror. Den idépolitiska förnyelse som påbörjats under mandatperioden måste fullföljas och partiet behöver söka ideologisk strid med både S och SD, skriver Andreas Johansson Heinö.
I andra avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn vad som är poängen med att demonstrera på första maj. Är det verkligen rimligt att arbetarrörelsen har en egen helgdag? Och om de nu skall ha det, varför stal marxisterna dagen från anarkisterna?
I Agenda 22/4 försvarade LO:s vice ordförande Therese Gouvelin den djupt ohederliga film som hennes organisation nyligen publicerade. Filmen sprider lögner om Moderaterna. På andra sidan bordet i SVT-studion stod därför partisekreterare Gunnar Strömmer.