Moderaterna har trovärdighetsproblem. Det gamla högerpartiet har misslyckats med att surfa på den högeropinion som vunnit allt mer mark på senare år. Från att ha varit det ledande borgerliga partiet och det självklara högeralternativet står M utan självklar roll i det nya politiska landskapet och helt utan egna profilfrågor.
Det har blivit så vanligt att politiker säger en sak och gör motsatsen att det politiska språket börjar framstå som ett skämt. Deras envisa vägran att kalla en spade en spade kommer inte att dämpa politikerföraktet eller den motvilja mot eliter som kommit att prägla opinionen.
Den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna är inte ett tecken på förestående partisplittring, utan ett slugt sätt att organisera ett användbart internt motstånd att utnyttja i förhandlingar med de andra partierna i regeringsunderlaget. Det är inte utan att man som gammal partisekreterare blir imponerad.
Expertstyre eller folkstyre. Vad som är att föredra har varit en filosofisk och politisk stridsfråga sedan Platons dagar. På senare år tycks allt fler inom de politiska och mediala eliterna luta åt expertstyre. Folket tenderar nämligen att rösta fel.
DEBATT. Christofer Fjellner har fel i att Centerpartiet inte vågar driva sin egen politik i riksdagen. I själva verket får Centerpartiet igenom mer C-politik i Januariöverenskommelsen än under de två mandatperioderna med Alliansregering, skriver Fredrick Federley (C). Christofer Fjellner (M) svarar direkt.
Ett av de dokument som ligger till grund för den nya regeringens bildande har inte diarieförts: överenskommelsen mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Samtidigt har överenskommelsen mellan S, MP, C och L gjorts tillgänglig för allmänheten. Varför dessa motsägelsefulla beslut?
Samma partier som inte vågar driva sin politik i Sverige av rädsla för att ge inflytande åt ytterkantspartier, förhandlar med ytterkantspartier i EU – utan att svika sina värderingar. Politiker måste sätta sakpolitik före partipolitik, och våga stå för vad de gör.
Att kalla någon för en Judas, Brutus eller Quisling innebär inte ett förminskande av brotten hos de ursprungliga bärarna av dessa namn. Tvärtom innebär användningen av namnen som synonymer till förrädare i största allmänhet att minnet av de historiska förräderierna hålls levande.
På kort sikt ser det ut att finnas mycket positivt i den uppgörelse som slutits mellan C, L, S och MP. På längre sikt spelar dock partierna ett högt spel. Isoleringsstrategin är inte hållbar, skriver Karin Svanborg-Sjövall.
Sveriges systemkramande socialdemokrati saknar i allt väsentligt lösningar på den misstro, det utanförskap och den populism som alltmer präglar västvärlden. Den borde inspireras av den brittiska debatten, där mittenvänstern vågar tala om kärnfamiljer och nationell sammanhållning i stället för trötta talepunkter om att ”högern valt skattesänkningar i stället för investeringar i välfärden”.
Petningen av trafikdirektören i Stockholm sedan denne låtit utreda förslaget om så kallade miljözoner i Stockholm visar på Miljöpartiets auktoritära tendenser. Med de borgerligas goda minne kan detta åttaprocentsparti hålla trafiken i hela Stockholmsregionen gisslan i fyra år till.
Arbetarrörelsen förstår inte varför Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval eftersom arbetarrörelsen varken förstår sig själv eller väljarna. Dagens socialdemokrati är ett socialliberalt projekt utan insikt om skillnaden mellan klyftor och skillnader, eller mellan ägande och kontroll, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren efter att ha läst tankesmedjan Katalys valanalys.
Det är krångligt det här med barn. Men det betyder inte att man kan använda minderårighet som ett argument ibland, och helt strunta i det i andra lägen. Samhället måste orka vara konsekvent i hur det behandlar barn, ungdomar och unga vuxna – och göra det i någorlunda harmoni med vetenskapen.
Varför behövde egentligen Anna Kinberg Batra avgå? Det som gör hennes nya memoar läsvärd är tyvärr inte svaret på den frågan. Inifrån är en fängslande personlig berättelse om de 997 dagarna Kinberg Batra var partiledare och en intressant inblick i livet som topp-politiker, men den är också ett försvarstal. Ett försök till upprättelse helt byggt på pathos som faller på avsaknaden av substans.
När medelklassen börjar frukta för sin egen säkerhet riskerar vi en utveckling mot ett allt repressivare samhälle. För den som varken vill leva i ett laglöst land där kriminella sätter dagordningen eller i en polisstat är det angeläget att nästa regering prioriterar brottsbekämpningen. Då måste också både myndigheter och media sluta skyla över utvecklingen.
Politiker är anställda av folket att tillvarata dess intressen och skydda dess frihet. Om de inte vill utföra det arbetet eller om de inte klarar av det borde samma sorts avtal som gäller andra anställningar gälla, nämligen avsked.
Det är inte självklart att en svag minoritetsregering vore dålig för den svenska demokratin. Med en sådan skulle makten flyttas tillbaka dit den hör hemma: i riksdagen. Först när partierna tvingas förhandla med varandra i sakpolitiska frågor kan väljarnas önskemål få verkligt genomslag. Ett ensidigt fokus på regeringsbildningen riskerar att undergräva förtroendet för både partierna och det politiska systemet som sådant.
Martin Moraeus: Bonde och libertarian. Går det att vara lantbrukare och libertarian samtidigt, i dessa tider av handelshinder och jordbrukssubventioner?
Stefan Löfven borde inte ha kunnat bli varken partiledare eller statsminister. Slumpen gjorde att han blev både och. Denna märkliga kombination av sammanträffanden har bidragit till en av de mest dysfunktionella mandatperioderna i Sveriges demokratiska historia.
Statliga medier är inte någon garant för demokratin; tvärtom är sådana något som brukar känneteckna auktoritära stater. Public serviceanhängarnas brösttoner efter danska nedskärningar i den statliga mediesektorn eller kritik mot P3 vittnar om en världsbild där statliga medier inte bara anses nödvändiga utan också skall vara höjda över all kritik.